12 Monkeys (1995) Betyg: 9/10

Året är 2035 och 99% av mänskligheten har gått under p.g.a. ett dödligt virus 40 år tidigare. De överlevande har bosatt sig under jordytan, och uppe på ytan härskar åter djuren. Bland de överlevande finns James Cole om sitter fängslad, och som skickas upp till jordytan för att skaffa information som ska hjälpa mänskligheten att återta planeten. Men först måste de skaffa sig information om hur viruset uppstått. Då Cole visar sig duglig skickar de honom tillbaka i tiden till 1996 då viruset uppkom. Här hamnar han först i arresten och sedan på mentalinstutition. Där träffar han psykiatikern Kathryn Railly, som förstår att Cole är ett offer av svåra vanföreställningar och hon blir engagerad i hans fall. Men hur är det egentligen? Vilken av verkligheterna är sann och vilken är en del av Coles vanföreställning? Behöver världen räddas från viruset eller inte?

12 Monkeys är en fantastisk film regisserad av Terry Gilliam. Som vanligt så hamnar vi i en värld som visuellt är fantastiskt utformad. Gilliam är en detaljernas mästare och sättet han skapar en framtidsvärld och framtidsteknik som ser low-tech ut är anmärkningsvärt imponerande. Bruce Willis gör en riktigt stark rollprestation, och vi får faktiskt se honom på ett sätt som vi inte är vana vid. Han är inte den sedvanliga hjälten som ingen kan besegra, utan är butvis skör och förvirrad själ. Men filmens kanske allra största behållning är Brad Pitt som porträtterar den maniske och galne Jeffrey Goines. Det här är en av Brad Pitts absolut främsta prestationer, och var för mej en ögonöppnare gällande hans förmåga som skådespelare.

De Tolv Apornas Armé, som den svenska titeln blev, är en fantastiskt bra film som bara växer ju fler gånger jag ser den. Gilliam flyttar oss obehindrat mellan olika tidsdimensioner och levererar tidsparadoxer så att de känns fullkomligt självklara. Det är en film som man måste titta aktivt på, men den är inte svår att förstå. Ett mästerverk!

Betyg: 9/10

Get Him To The Greek (2010) Betyg: 6/10

För ett par år sedan kom en film som hetter Forgetting Sarah Marshall där ex-flickvänner Sarah hade skaffat sig en ny pojkvän i rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand). Hans inslag i filmen blev populära, så Jason Segel beslutade sig för att skriva en film med Aldous Snow i huvudrollen.

I Get Him To The Greek möter vi Jonah Hill i rollen som Aaron Green, en ung kille som arbetar på ett skivbolag med stora ekonomiska problem. Aaron övertygar sin chef att det vore en lysande idé att återuppväcka den gamla stjärnan Aldous Snows karriär genom att han gör en konsert på 10årsdagen av hans klassiska livealbum inspelat på Greek Theatre. Aaron får i uppdrag att säkra att Aldous dyker upp på spelningen, vilket så klart visar sig vara en tuff uppgift. Aldous ägnar sin tid åt att ta en uppsjö av droger, och så kvinnor förstås.

Filmen innehåller en hel del skratt. De har uppenbart gått in för att plocka en hel del "chockpoäng" genom att ligga på gränsen för vad man vågar göra i en komedi. Bitvis ganska torftig handling, men skämten duggar tätt. Så som helhet blir det en underhållande filmupplevelse.

Betyg: 6/10

Robin Hood (2010) Betyg:6/10

Mästerregissören Ridley Scott beslutade härom året att ge sig an den klassiska berättelsen om Robin Hood och under året fick vi se resultatet. Scott börjar berättelsen lite tidigare än vad vi är vana. När Robin Longstride (som han egentligen heter) är på väg hem genom Europa från flera års tjänstgöring i Kung Richards arméer så hamnar han i onåd hos kungen. Samma kväll så faller Kung Richard i strid. Robin och hans vänner flyr från fångenskapen. Någon dag senare blir de vittnen till när konvojen som ska frakta hem kungakronan överfalls av fransmän. Robin beslutar att låta kronan bli deras biljett hem, och de får själva överlämna den till kungamodern. Men vid hemtransporten har Robin seglat under falsk flagg. Han har hävdat att han är Sir Robert Loxley, som, i själva verket avled när fransmännen försökte komma över den engelska kungakronan. Snart så blir Robin tvungen att stå till svars för sin falska utsaga.

Som ni hör så är detta en annorlunda Robin Hood-berättelse. Den fokuserar på tiden innan han var Robin Hood, och naturligtvis hur han blev Robin Hood. Detta är ju en populär vinkling i Hollywood numera. Filmens stora förtjänst annars är hur den berättar en historia om England på 1200-talet. Detta blir intressantare än själva berättelsen om Robin Longstride utvecklas. Russel Crowe spelar Robin Hood, och för mej så är han rejält överårig för en sådan roll. Inte minst som filmen handlar om hur han blev mannen som tog från de rika och gav till de fattiga. Klart intressantare är Cate Blachetts porträtt av Marion Loxley. Här finns ingen svag beundrande kvinna, utan en stark kämpe som på alla sätt är Robin Hoods jämlike. Tack vare detta slipper vi de smörigare romantiska scener som tidigare filmatiseringar bjudit oss. Som svensk är man alltid lika stolt när Max von Sydow dyker upp och brillierar i en film. Här i rollen som Marions svärfar, Sir Walter Loxley. Idag vid dryga 80 års ålder, så spelar han med en intensitet och närvaro som få.

En fullkomligt kompetent äventyrsfilm. Lite överrespresentation för stridssscener, vilket jag själv finner ganska sömnigt hur välgjorda de än må vara. En bra, men inte lysande film. Faktiskt lite bättre än jag förväntat mej.

Betyg: 6/10

Bröderna Karlsson (2010) Betyg: 3/10

Nicklas är en framgångsrik advokat som bor och arbetar i centrala Stockholm. Hans stora sorg är att han inte hittat någon att dela livet med ännu. Han har haft en bra uppväxt hos sina nu döda adoptivföräldrar. En dag får han besked att hans biologiska mamma har gått bort. Dessutom får han reda på att han har en tvillingbror Hasse,som vuxit upp hos deras mamma. De två bröderna träffas och börjar lära känna varandra. Till det yttre är de lika, men genom sina olika uppväxter så är de väldigt olika varandra till sättet. När Hasse kommer till Stockholm på besök börja förvecklingarna och de två bröderna förväxlas med varandra. Cirkusen är snart igång.

Kjell Sundvall har tidigare gjort ett par riktigt bra svenska klassiker: Jägarna och Tomten är far till alla barnen. Nu har Kjell givit sig in i en annan genre - förväxlingskomedin. Bröderna Karlsson börjar lovande, de första 15-20 minuterna är bra, men sedan börjar eländet. Förväxlingar som är så fåniga att man sitter och vrider på sig. Istället för att göra en intressant film om ett spännande ämne så blir det en fars i samma sopppiga stil som vad som helst som skulle kunna ha visats på Maximteatern eller i en Nils Poppe-föreställning. Och tro mej, detta är inte avsett som en komplimang.

Har filmen några försonande drag. Jo visst. Ämnet och inledningen är som sagt bra. Skådespeleriet från Björn Bengtsson i dubbelrollen som Nicklas/Hasse är bra. Och Tuva Novotny i rollen som Nicklas kollega Clara är riktigt bra. Kul att se henne i en för henne helt annorlunda roll. Hon har nu verkligen visat att hon klarar av att spela kvinnoroller över ett brett spektra. Det blir spännande att se vad hon kan åstadkomma med sin karriär i framtiden. Kjell Sundvall har klarat av att göra en film som hänger ihop, har snygga Stockholmsmiljöer och ett skratt eller två. Kontorshjälpredan Jesper är filmens humoristiska behållning.

En bra film för sin genre. Men förväxlingskomedi är en riktigt bedrövlig genre. Hoppas Kjell Sundvall håller sig ifrån den i fortsättningen. Vi vet ju att han kan bättre än så. Tråkigt nog så har han nu givit sig på att göra en uppföljare till Jägarna. Hur ska han rimligtvis kunna göra en film som inte riskerar devalvera den första filmen istället för att tillföra något mer? Men givetvis så kommer Jägarna 2 att bli en storsuccé i biokassorna. Efter det får vi hoppas att Sundvall återkommer till att skapa någon mer angelägen filmupplevelse igen.

Betyg: 3/10

About A Boy (2002) Betyg: 8/10

Det hela är såklart mycket lovande. En roman av favoriten Nick Hornby (High Fidelity, Fever Pitch etc) inspelad med Hugh Grant i huvudrollen. Och såklart så har jag sett den här filmen förut, flera gånger till och med. Som ni kan förstå så är detta en film jag gillar.

Vi möter Will, en ytlig kille i 35-årsåldern. Han har aldrig haft ett riktigt jobb, utan han lever på rojalites från en julsång som hans pappa skrev för många år sedan. Han lever ett ganska innehållslöst liv där dagarna fylls med shopping, restaurangbesök, frisörtider och tv-tittande. Han är inte det minsta sugen på att släppa in någon nära på livet, så hans kärleksliv begränsar sig till några veckors dejtande innan han dumpar tjejerna. En dag så får han en insikt, och inte av det finare slaget. Han inser att singelmammor är en bra målgrupp att dejta. Problemet är bara hur han ska göra för att komma i kontakt med sådana. Han ljuger ihop en två-årig son och börjar gå på en stödgrupp för ensamstående föräldrar. Som ensam man i gruppen får han snart kontakt med Suzie och snart ska de på en dejt. Genom henne träffat han nu den mobbade 12-åringen Marcus och hans nerviga mamma. Efter att mamman försökt ta livet av sig börjar Marcus dyka upp i Wills lägenhet efter skolan varje dag. Motvilligt så börjar Will släppa in någon i sitt liv.

Filmen har en bitande vass och kul dialog. Hugh Grant är riktigt bra, och Nicholas Hoult gör en stark insats i rollen som Will. Men allra bäst är nog Toni Collette (mamman i The Sixth Sense) i rollen som Marcus mamma. Något händer under andra halvan av filmen när den tappar tempot en aning och byter karaktär. Men det är fortfarande en enormt bra film. Kul och gripande på en och samma gång.

Betyg: 8/10

A Single Man (2009) Betyg: 8/10

A Single Man handlar om änkemannen George (Colin Firth) som bor ensam sedan hans livs kärlek Jim dött åtta månader senare. George som är Universitetsprofessor lider ständigt men försöker upprätthålla en fasad, förutom gentemot sin bästa vän Charley (Julianne Moore). George börjar ordna upp sina affärer för att ta farväl av den här jorden och för att möta Jim på den andra sidan. Men han har ju ett gott öga till en av sina elever - Kenny. Och verkar inte Kenny lite intresserad också?

En fantastiskt snyggt gjord film. Varenda detalj är stilren. Filmen utspelar sig på 1960-talet, och vi får se flera hem som är träffsäkert inredda med det hetaste i designväg som gick att uppbringa på den tiden. Upphovsmannen till filmen är modedesignern Tom Ford som arbetar för såväl Gucci som Yves Saint Laurent. Det här är hans debutfilm och det var med viss skepsis jag såg filmen. Att den skulle vara precis så snygg som jag precis beskrev, det förväntade jag mig. Men skulle den visa sig bara vara ett snyggt skal, utan något bra innehåll? Som tur är så kom mina farhågor gällande detta på skam. Tom Ford målar upp ett varmt personporträtt av den homosexuelle George och hans döda sambo Jim. Ford lyckas undvika många av Hollywoods stereotyper om homosexuella. Det här är en film om kärleken mellan två människor, att de råkar vara gay spelar ingen roll. De är två helt vanliga människor, i ett helt vanligt förhållande, fast de råkar vara homosexuella. Filmen är starkt berörande. Ett extra plus till Tom Ford som visuellt så snyggt visar Georges sinnesstämningar, hur livet går från grått till livfullt och färgstarkt, och tillbaka igen.

En stillsam och fin film.

Betyg: 8/10

Scott Pilgrim vs. the World (2010) Betyg: 8/10

Så var det dags för ännu en film med den just nu oerhört heta Michael Cera. Efter genombrottet som George Michael Bluth i den lysande tv-serien Arrested Development så har filmkarriären satt fart för fullt. Efter en roll i Superbad så nådde han stora höjder med Juno, och vi har på senaste åren sett honom i bra filmer som Youth in Revolt och Nick and Norah's Inifinite Playlist. (Samtliga finns recenserade här på Bearpath Movies.)

I Scott Pilgrim vs. The World möter vi Cera i rollen som indierockbasisten Scott Pilgrim som förälskar sig i den spännande Ramona Flowers och för att vinna henne blir tvungen att bekämpa hennes sju ondskefulla ex-älskare. Med sitt band Sex Bob Omb

Filmen är baserad på en serie "grafiska noveller", eller serietidningar som jag skulle kalla det till dess att A. Markström protesterar. Den utspelar sig i en dataspelsaktig värld, ej att förblandas med serietidningsvärldarna vi på senare år mött så många gånger i filmer. Detta blir extra tydligt i fighterna mot de sju ex-en. Handlingen är ganska banal, och om den hade berättats på ett mer traditionellt sätt så hade det blivit en miserabel film. Men genom den annorlunda approachen och en riktigt kul dialog så får vi en film som verkligen sticker ut på ett positivt sätt.

Rekommendation: Ha en kul kväll tillsammans med Scott Pilgrim.

Betyg: 8/10

Så som i himmelen (2004) Betyg: 8/10

En av svensk films största succéer under det senaste decenniet är Kay Pollacks Så som i himmelen. Den handlar om den framgångsrike dirigenten Daniel som efter en hjärtinfarkt avslutar sin karriär och flyttar till sin barndomsby där han bodde till han var sju år. Då Daniel då var mobbad valde hans mor att flytta därifrån med honom. När han nu återvänder till byn har han ett nytt efternamn så ingen vet "vem han var. Det dröjer inte länge förrän han får propåer om att leda byns kyrkokör, och efter att initialt kategoriskt sagt nej till detta så väcks elden i honom och han antar denna utmaning. Men hur motiverande blir det för en proffsmusiker att hålla på med dessa amatörer? Och är de verkligen redo för hans ganska underliga metoder?

Så som i himmelen är osedvanligt bra för att vara en svensk film. Michael Nyqvist som spelar huvudrollen är osedvanligt bra för att vara Michael Nyqvist. Det här är förmodligen hans livs roll, och han gör den riktigt bra. Likaså fantastisk är Frida Hallgren som spelar en av körmedlemmarna, den charmiga Lena som Daniel trollbinds av.

Rekommenderas till alla. Särskilt till er som (liksom jag) nästan givit upp hoppet om svensk film.

Betyg: 8/10

The Town (2010) Betyg: 8/10

Ben Affleck har haft en spretig karriär som inleddes med Kevin Smiths filmer Mallrats och Chasing Amy. Inom kort fick han och Matt Damon möjlighet att göra verklighet av sitt debutmanus, den lysande filmen Good Will Hunting. Tack vare denna och hans omskrivna relation med JLo Affleck en stjärna. Han började då att figurera i allttunnare Hollywoodrullar. Till slut kröntes karriären av bottennapp som Pearl Harbour och Gigli. Även om Affleck inte är en lika bred skådespelare som Damon, så har han lite oförtjänt fått ett alltför dåligt rykte. Det är dock inte som skådespelare som Affleck har sin absoluta styrka. Istället så är det som manusförfattare och regissör där han excellerar. Han regidebuterade för ett par år sedan med den riktigt bra thrillern Gone Baby Gone. I år kom hans andra film The Town.

The Town utspelar sig i Charlestown, ett område i Boston där andelen bankrånare är opropertionerligt hög. En av dess innevånare är Doug MacRay (Affleck) som försörjer
sig just på att råna banker och värdetransporter. Ja, han har ju ett vanligt arbete också, men det är nog mest för att upprätthålla en fasad. Dougs pappa sitter inne just för ett rån. Tillsammans med tre kumpaner så rånar Doug en bank, och allt flyter på utan problem för de välorganiserade rånarna. Men när de precis ska ge sig av så har plötsligt ett larm utlösts. En av rånarna beslutar sig för att ta med den kvinnliga bankdirektören som gisslan ifall de hamnar i svårigheter med polisen. De flyr och eftersom de inte stöter på några komplikationer så släpper de ganska omgående sin gisslan fri. Men ganska snart så upptäcker de att hon är bosatt i samma område som de själva, bara några få kvarter bort. De beslutar sig för att ta reda på om hur utgör en risk för dem eller inte. Doug förföljer henne och "råkar" komma i kontakt med henne vid en tvättomat. Han bjuder ut henne, men problemet är att han börjat förälska sig i henne. Vad ska hans kumpaner säga om de får reda på att han umgås med kvinnan som skulle kunna vittna emot dem?

Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han följer upp Gone Baby Gone med ännu en riktigt lysande film. Förutom Affleck medverkar bl a Jeremy Renner (The Hurt Locker) och Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona). Skådespeleriet i all ära, men det är Ben Afflecks förtjänster som regissör som imponerar allra mest. Filmen är kaxigt berättad, pricksäkert uppbyggd och i ett högt tempo. Jag är imponerad av Affleck, och jag hoppas innerligt att han från och med nu lägger huvudsakligt fokus för sin karriär på manusförfattande och regisserande. Jag ser honom även gärna som skådespelare i några "mindre filmer" t ex av Kevin Smith. Efter att ha överraskats och njutit av Gone Baby Gone så kunde jag glatt konstatera att The Town levde upp till mina högt ställa förväntningar. Bravo!

Betyg: 8/10

This Is It (2009) Betyg: 4/10

Som du säker vet så är This Is It en dokumentär från repetitionerna inför Michael Jacksons konserter på O2 i England. Dessa konserter blev ju aldrig av eftersom Michael trillade av pinn istället. Vi får se Michael framföra sina allra största hits. Vi får ett rejält smakprov av hur showen skulle ha sett ut några få veckor senare. Allting framförs på en fullskalig scen i en tom arena.

Det jag var mest intresserad av var att se vilken nivå Michael Jackson befann sig på under den sista tiden av hans liv. Om man tror att han är ett vrak så blir man snabbt korrigerad. Michael visar att han är mycket engagerad i produktionen. Han ger instruktioner till bandet och dansarna. Michael vet vad han vill ha, och han nöjer sig inte med någon halvmesyr. Han ställer höga krav på samtliga inblandade. Vi får se honom showa och dansa för fullt, precis som om det vore en konsert med fullt hus. Jag konstaterar snabbt att inte vilken 50-åring som helst skulle fixa att hålla det höga tempo som han gör på scenen. Och en grundförutsättning är att man är i god form, för att fixa att dansa och sjunga samtidigt. Det låter väldigt bra, men jag noterar att i väldigt många sekvenser är sången inte i synk med bilden. Jag tolkar detta som om man har tagit musiken och sången från andra repetitioner, sannnolikt när de kört enbart musiken (utan dans).

Jag vet inte om man egentligen borde låta bli att sätta betyg på den här typen av dokumentärer. Jag gör det i alla fall. Definitivt sevärd om man är intresserad av att se MJ mot slutet av hans liv. Men filmen innehåller egentligen inget annat av intresse. Det är lite småsnack ibland musiker, dansare och övriga i produktionen. Allt går ut på hur stolta de är att få chansen att jobba med en sådan fantastisk artist. Filmen är knappt 2 timmar och den mår bra av att delas upp och ses i ett par delar.

Betyg: 4/10

Barry Lyndon (1975) Betyg: 6/10

Redmond Barry växer upp under enkla förhållande på Irland under 1700-talet. Han är förälskad i sin kusin och de har på hennes initiativ inlett ett förhållande. Men plötsligt en dag så dyker en rik friare upp och kusinen glömmer omgående bort Barry som blir förkrossad. Efter en serie händelser tvingas Barry fly från hembygden, bara för att snart inte se någon annan utväg än att bli inskriven som soldat. Således ger Redmond Barry sig ut i kriget. Men han ser snart värdet av att ta sig uppåt i livet, och så snart möjligheter ges så är Barry snabbt på dem.

Stanley Kubrick är för många mer känd för sina lite mer skruvade filmer så som The Shining, A Clockwork Orange eller varför inte Eyes Wide Shut. Barry Lyndon är fascinerande nog den film som Kubrick valde att följa upp succén med A Clockwork Orange med. Det här är en stillsam tretimmars kostymfilm som belönades med fyra Oscars, dock inte i någon av de tunga kategorierna utan för fotografi, kostymer etc.

Barry Lyndon är mycket uppskattad bland filmälskare (rankad som 219e bästa filmen någonsin på IMDB.com. Mitt omdöme är att den är mycket välgjord, men lite för lång och långsam. Kubrick försöker skapa ett epos. Enligt många så har han också lyckats. Jag tycker inte riktigt att det räcker hela vägen. Ryan O'Neal som spelar titelrollen stod på höjden av sin karriär när filmen spelades in. Han hade nyligen framgångarna med Love Story och Paper Moon i bagaget. Ryan är bra i Barry Lyndon, men han har i mitt tycke inte riktigt den tyngd som krävs för att klara av att bära fram filmen på det sätt man måste klara av att göra när man i princip är med i varenda scen i filmen. Definitivt sevärd, men absolut inte av av Kubricks bästa filmer. Men konkurrensen om den titeln är uppenbarligen stenhård.

Betyg: 6/10

Don McKay (a.k.a. Moment of Truth) (2009) Betyg: 5/10

Don McKay arbetar som städare på en skola. En dag får han ett brev från sin ungdomskärlek Sonny som han inte har sett på 25 år. Hon vill träffa honom, och Don beger sig omedelbart tillbaka till sin hemstad där hon fortfarande bor. Sonny visar sig lida av en dödlig sjukdom och har inte lång tid kvar att leva. Sonny deklarerar att hon aldrig har glömt Don och skulle vilja tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med honom. Men något är underligt och Don vet inte vad det är som inte stämmer...

Don McKay spelas av Thomas Hayden Church som vi efter genombrottet i Sideways sett i t ex Spider-Man 3. Han är mycket skicklig och spelar den här ganska träiga rollen mycket trovärdigt. Som Sonny får vi återstifta bekantskapen med Elisabeth Shue som ju var förträfflig mot Nicholas Cage i Leaving Las Vegas. Sedan dess har hon fört en tynande tillvaro i diverse mindre engagerande filmer. Här visar hon dock att hon har mer kvar att ge. Men skådespelarna till trots så är det något som inte lossnar i filmen. Den ger ett splittrat intryck. Den börjar på ett starkt sätt och man undrar verkligen var filmen är på väg. Men tyvärr så lyckas Jake Goldberger (manus och regi) riktigt att hitta linjen i filmen. Det märks ganska tydligt att detta är ett förstagångsverk. Vissa scener är brillianta, andra är tämligen mediokra. Och mot slutet så ballar den ur ganska rejält. Om du är en filmälskare så kommer du att hitta poänger med filmen för bitvis är den originell, men för demn genomsnittlige filmttittaren så tycker jag att det finns massor med andra filmer att ägna en fredagskväll åt.

Betyg: 5/10

The Last Airbender (2010) Betyg: 2/10

M. Knight Shyamalan måste ha en av de mest underliga karriärerna i filmvärlden. Han slog igenom med dunder och brak med den fantastiskt bra The Sixth Sense med Bruce Willis och Haley Joel Osment. Sedan har hans karriär går sämre och sämre med filmer som Signs och The Village. Varje gång han släpper en ny film så hoppas jag på nya stordåd. Men varje gång blir jag likväl besviken. Den här gången har han gett sig an att göra en filmatisering av en aminerad tv-serie som heter Avatar: The Last Airbender. Eftersom Tv-serien inte har något samband med James Camerons blåa varelser så fanns man det lämpligt att exkludera den delan av namnet.

Filmen handlar om en värld där mänskligheten är indelad i fyra stammar, vardera kopplade till ett av de fyra grundelementen: vatten, luft, eld och jord. I varje stam har det funnits personer som bemästrar ett element. T ex en från eldstammen kan "strömma eld" mot sina motståndare. Sedan 100 år tillbaka har balansen i värden varit rubbad eftersom den enda som kan bemästra alla de fyra elementen - Avataren - har varit försvunnen. I hans frånvaro har krig uppstått och eldfolket har börjat dominera världen. Nu dyker han plötsligt upp igen och med hjälp av några ungdomar från vattenfolket ska han nu försöka bringa balans i världen igen.

Det här är precis lika tråligt och intressant som det låter. Kanske kan en trettonåring som inte har sett så många äventyrsfilmer uppskatta filmen. Jag gjorde det i alla fall inte. Måste säga att jag inte är säker om detta var menat att vara en ungdomsfilm eller inte. Förmodligen inte. Den är nog bara dålig. Dialogen är lika torftig som handlingen och specialeffekterna. Stå över den här filmen och gör gemensam sak med mig i att hålla tummarna för att nästa Shyamalanfilm blir betydligt bättre.

Betyg: 2/10

Nice Guy Johnny (2010) Betyg: 5/10

Äntligen en ny film av en av mina indiefilm-favoriter Ed Burns. Bland hans höjdpunkter finns filmer som She's the one, The Brothers McMullen och Sidewalks of New York. Ed, som också är en välrenommerad skådespelare i t ex filmer som Saving Private Ryan, har valt att fokusera på att göra sina egna filmer. Eftersom filmerna ofta utspelar sig i New York-miljöer så blir Burns ofta kallad för Woody Allens arvtagare.

Hans senaste film Nice Guy Johnny släpptes direkt på DVD. Den handlar om den 25-årige radiopratare Johnny, vars flickvän har övertygat honom att det är dags att ta tag i livet och skaffa sig ett riktigt och välbetalt jobb eftersom de ska gifta sig inom kort. Hennes pappa har hjälpt till att ordna en intervju för honom i New York och när filmen börjar står han precis i begrepp att ge sig av dit. Han kommer dit och sammanstrålar med sin morbror (spelad av Ed Burns) som genast börjar propagera för att han är alltför ung för att gifta sig och atthan borde leva livet istället. Han blir "medlurad" på en "double date" där han träffar tennistränaren Brooke. Men Johnny är ståndaktig och beslutsam i sin utstakade framtid. Eller?

Även om jag alltid sitter och myser till Ed Burns filmer så kan jag inte låta bli att bli något besviken på Nice Guy Johnny. Kanske har jag alltför höga förväntningar, men jag tycker att storyn är lite för tunn. Och även om Ed Burns rollfigur är underhållande, så blir det svårt att bestämma sig om man ska tycka genuint illa om honom för hans usla värderingar eller om man ska gilla honom för att han faktiskt öppnar ögonen på Johnny. Det största problemet med filmen är att Matt Bush som spelar Johnny är alldeles för blek. Han är en snygg kille, men saknar ytterligare dimensioner och skulle förmodligen passat bättre i en av Twilightfilmerna.

Nej Ed Burns, jag förväntar mig lite mer av dej. Det är inte en dålig film, men det blir ett medelbetyg.

Betyg: 5/10

The Last Emperor (1987) Betyg: 6/10

Tycker du att ditt liv är jobbigt? Stanna upp en stund. Tänk dej att när du är 3 år så tas du från din mamma och isoleras från världen i ett tempel där du uppfostras till att vara kejsare. När plötsligt en folkrevolution störtar ditt kejsardöme tvingas du lämna landet i exil. Till slut så fängslas du och du förväntas att leva som en "vanlig människa", du som inte ens har knutit dina egna skor en enda gång, än mindre torkat dej i baken efter ett toalettbesök. Snacka om kulturkrock. Precis detta hände Pu Yi som var den sista kejsaren av Kina. I The Last Emperor berättar den italienske storregissören Bernando Bertolucci hans berättelse.

Det här var 1987 års stora film. Den svepte hem hela 9 Oscars bl a för bästa film. Och visst är detta en storslagen film. Påkostade scenografi och kostymer, men den når inte riktigt fram till mig ändå. Ibland är den lite för nära gränsen att bli pretentiös enligt min smak.

Betyg: 6/10

My Super Ex-Girlfriend (2006) Betyg: 5/10

Matt (Luke Wilson) har inte repat sig från när han blev dumpad av sin förra flickvän. Ivrigt påhejad av sin jobbarkompis (Rainn Wilson från The Office) så bjuder han ut den alldagliga tjejen Jenny (Uma Thurman) som de spanat in på tunnelbanan. Men Jenny har en hemlighet, hon är nämligen superhjältinnan G-Girl. Men eftersom Jenny beter sig så extremt svartsjukt, så tröttnar Matt snart och dumpar Jenny. Det visar sig snart att det inte är så smart att ha en bitter ex-flickvän med superkrafter.

En smålkul men fruktansvärt banal berättelse. Helt klart okej att döda en vardagskväll med, men inget minnesvärt.

Betyg: 5/10

Dear John (2010) Betyg: 6/10

Lasse Hallström, brukar lyckas bra med att berätta mänskliga berättelser, med mycket värme. I Dear John lyckas Lasse med att få värmen att infinna sig men det är ändå något som saknas i historien.

Under en permis från sin militärtjänst träffar John den vackra Savannah som är på vårlov från sina universitetsstudier. Under deras korta tid tillsammans faller de för varandra och när de snart ska skiljas lovar Savannah att skriva till John. Men relationen kompliceras ytterligare när John förbinder sig för ytterligare en tjänstgöringsperiod i efterdynerna av 9/11-attackerna.

En hygglig berättelse som förmodligen träffar betydligt bättre hos amerikaner än hos mig. Jag har lite svårt att relatera till deras system för militärtjänstgöring och när man bor i ett land som inte har varit i krig på snart 200 år så....

Välgjord film, men den når inte riktigt så långt som den aspirerar.

Betyg: 6/10

The Wedding Date (2005) Betyg 6/10

Kat ska flyga från New York till sitt hemland England för att bevista sin syster bröllop. Bestman på bröllopet är Kats ex som dumpade henne precis innan de skulle gifta sig för ett par år sedan. Kat, som inte kommit över exet, beslutar sig för att försöka göra honom svartsjuk. Därför anlitar hon en "manlig eskort" och betalar honom för att flyga med till England. Det här verkar vara en plan som fungerar riktigt bra, eller?

Kat spelar av Debra Messing som de flesta känner igen från TV-serien Will & Grace och hon gör den här rollen riktigt bra. Den manliga eskorten spelas av Dermot Mulrooney som är mest igenkänd från sin insats i My Best Friend's Wedding där han spelade den manliga huvudrollen mot Julia Roberts och Cameron Diaz.

På det stora hela så är detta en rätt så bra romantisk komedi. Inga av de värsta fånigheterna drabbar oss. Istället så är det ett välkomponerat manus som gör att man gillar huvudpersonerna och filmen.

Rekommenderas till dej som gillar bra romantiska komedier.

Betyg: 6/10

The Bounty Hunter (2010) Betyg: 1/10

Bläää! Jag gillar Jennifer Aniston och jag gillar romantiska komedier. I den här filmen spelar Jennifer en journalist underskattar allvaret i sin kallelse till domstolen och hon blir efterlyst. Hennes ex-make (spelad av Gerard Butler) jobbar som bounty hunter (dvs han jagar sådana som flyr lagen). Till sin stora glädje får han uppdraget och snart är de båda insyltade i en jakt.

Allt är fruktansvärt oengagerade och förutsägbart. Ödlsa inte bort er tid på denna miserabla smörja.

Betyg: 1/10

New York, I Love You (2009) Betyg: 6/10

En ganska hygglig episodfilm med New York och kärlek som gemensam nämnare. Massor med välkända skådespelare så som Natalie Portman, Bradley Cooper, Andy Garcia, Hayden Christiansen, Orlando Bloom, Christina Ricci, Ethan Hawke, James Caan, John Hurt, Chris Cooper, Robin Wright och Shia LeBeouf. En del av berättelserna är riktigt bra, andra är ganska platta. Men det är väl ungefär vad man kan vänta sig av en sådan här film. Som New York-älskare så gillar jag naturligtvis filmen, i synnerhet som jag var på väg till NYC dagarna efter att jag såg filmen.

En välgjord film med bra skådespeleri som är extra kul för den som också älskar New York.

Betyg: 6/10

The Karate Kid (2010) Betyg: 3/10

En nyinspelning av en 80-talsklassiker. Istället för Ralph Macchio i titelrollen får vi möta Jaden Smith (son till Will Smith). Och istället för Pat Morita som Mr Miyagi får vi Jackie Chan som Mr Han.I filmen möter vi den unge Dre Parker (Jaden Smith) som tillsammans med sin mamma lämnar tryggheten i hemlandet USA för att söka lyckan i Bejing, Kina. Han råkar i trubbel med skolans tuffingar som kan Kung Fu. Han blir räddad av vaktmästaren (Mr Han) som efter vissa övertalan går med på att träna Dre i Kung Fu för att han ska kunna stå upp mot sina plågoandar i en stor turnering.

Ni som sett originalfilmen känner igen er ordentligt i denna nyinspelning. Även om Jaden Smith är ganska hygglig i sin roll så är allting alltför välbekant för att filmen ska bli engagerande för mej. Eftersom jag gillade den gamla filmen så såg jag fram emot att se den, men trots relativt låga förväntningar så blev jag besviken. Men naturligtvis så kommer filmen att hitta en publik bland den yngre generation som inte sett ursprungsfilmen.

Betyg: 3/10

Splice (2010) Betyg: 7/10

Splice är en äkta science fiction-film. Den utspelar sig på planeten Jorden och den innehåller inte en enda utomjordisk varelse. Istället så handlar den om två vetenskapsmän (eller ja, en vetenskapsman och en vetenskapskvinna) som arbetar med att skapa nya arter genom att korsa DNA/gener. Syftet är att kunna använda dem till att hjälpa till och bota sjukdomar. När vi möter dem så har de lyckats skapa en levande organism. Nu känner de sig redo för att ta nästa steg och mixa in mänsklig DNA. Men företaget som äger forskningen vill avbryta fortsatt forskning i den riktningen, och vill att de istället fokuserar på att i medicinskt och kommersiellt syfte fokusera på att på syntetisk väg kunna framställa ett ämne som identifierats hos den levande organismen. Men vetenskapsmännen beslutar sig för att i smyg gå vidare och testa att skapa en organism med mänskligt DNA. Och resultatet av detta experiment är minst sagt uppseendeväckande.


Huvudrollerna i Splice spelas av Adrien Brody och Sarah Polley som spelar de två vetenskapsmännen som dessutom är romantiskt involverade med varandra. Brody som vi sett i The Pianist och The Jacket är som vanligt riktigt bra, men han lyckas ändå inte överskugga Polley som kanske är mest känd från Go och nyinspelningen av Dawn of the Dead. Tillsammans blir de dynamit och de lyfter filmen till höga höjder. Åtminstone till en början. För den första dryga timmen av Splice är riktigt suverän. Spännande och dramatisk. Sedan tar filmen en vändning som jag tyckte var lite hårdsmält. Men slutbetyget blir fortfarande högt, för Splice är en riktigt bra film.

Betyg: 7/10

The Wolfman (2010) Betyg: 3/10

Varulvar i 1800-talets i England. Skådespelaren Lawrence Talbot får reda på att hans bror är saknad och han lämnar London för att ge sig av mot hembyn. Väl där får han reda på att brodern har hittats död. Lawrence kan inte släppa detta utan bestämmer sig för att lösa mysteriet. Ja, mycket roligare än så här blir det inte. Tvärtom så blir det allt mer ointressant ju längre filmen fortlöper. Trots att lysande skådespelare som Benicio Del Toro och Anthony Hopkins är med i filmen så lyfter den aldrig riktigt. Kanske är det helt enkelt så att en film om varulvar idag är alltför ointressant!? Filmen är välgjord, men varken en höjdare eller en katastrof.

Betyg: 3/10

Knight and Day (2010) Betyg: 3/10

Vad sägs om Tom Cruises senaste blockbuster? Här teamar han upp med Cameron Diaz i rollen som den jagade agenten som råkar få en oskyldig tjej (Diaz) inblandad i diverse äventyr. Full fart hela tiden. Engagerande? Nej, inte särskilt. Bra action? I alla fall inget vi inte sett förut. Bra story? Nej det kan man nog egentligen inte påstå. En av Toms bästa roller? Nej, inte det heller. Den är en typisk storbudget Hollywoodrulle som garanterat drar in en hel del friska kulor på Cruises bankkonto. Tyckr jag att ni ska se den. Bara om ni vill ba en stunds ganska hjärndöd action. Som sådan är den fullt funktionell. Men det är inget ni kommer att minnas efter ett par veckor, och det kommer ni sannolikt att vara glada för.

Betyg: 3/10

Gainsbourg (2010) Betyg: 7/10

Framför allt under 60-talet var Serge Gainbourg en av de stora franska artisterna. Idag är han kanske lite bortglömd, och helt ärligt så har han väl aldrig varit gigantisk utanför den fransktalande världen. Men en stor artist var han likväl. Och en fascinerande personlighet. I den här filmen som skildrar hans liv får man se hur han som judisk grabb växer upp i det av tyskarna ockuperade Paris. Efter en tid som extremt talangfull konstnär beslutar han sig för att satsa på musiken. Han får sitt genombrott när stora franska artister börjar spela in hans låtar. Brigit Bardot, som han även hade en väldokumenterad kärleksaffär med, var en av sångerskorna han skrev för. Gainsbourgs liv är kantat av vin, kvinnor och sång, precis som det ska vara för en stor artist. Men hans tillvaro skuggas ständigt av känslan att inte räcka till och att inte höra till. Detta speglas i filmen otroligt smart genom att man får se en gestalt som är en nidbild av honom själv som hans ständiga följeslagare och diskussionpartner. Joann Sfar som debuterar som regissör och manusförfattare med Gainbourg har verkligen lyckats bra. Likaså strålande är Eric Elmosnino i huvudrollen. Kanske tappar filmen tempo lite emellanåt. Likväl så är den ett fascinerande porträtt av en fascinerande artist.

Betyg: 7/10

Max & Mary (2009) Betyg: 8/10

Åttaåriga Mary växter upp i Australien på 1970-talet med sin skåpalkis till mamma och sin mentalt frånvarande fader. I brist på vänner så söker hon vänskap på andra sidan jorden. Ur Manhattans adressbok plockar hon på måfå ett namn och börjar skriva till en Max Horovitz. Max är 44 år, rejält överviktig och socialt dysfunktionell. Men de två får snabbt en bra kontakt och börjar se den andres brev som ljuspunkten i tillvaron.

Filmen är en rejält snygg leranimation. Rösterna för huvudrollerna göra av Toni Collette och Philip Seymour Hoffman. Och det är en riktigt bra kombination. Det här är definetivt mer en vuxenfilm än en barnfilm, och den är riktigt bra. Kul och engagerande på en och samma gång.

Betyg: 8/10

Knocked up (2007) Betyg: 8/10

Det är bara för mej att erkänna. Jag älskar en riktigt bra komedi. Tyvärr så finns det alltför få komedier som lever upp till mina (högt?) ställda krav på genren. Men en som lyckats upprepade gånger är Judd Apatow. Under de senaste åren har han levererat guldkorn som The 40 Year Old Virgin, Walk Hard och Funny People. Och så har han också gjort en riktigt rolig film som heter Knocked up. Den handlar om partykillen Ben Stone, som en kväll på krogen hamnar i säng med den läckra Alison. Ett par veckor senare dyker hon upp igen och berättar att hon är gravid.

Det är en smart skriven film om ett enkelt ämne. Vad händer när två fullkomligt olika personer upptäcker att de råkat bli gravida tillsammans? Hur ska de hantera situationen. Med bra skådespelare, Seth Rogen och Katherine Heigl i huvudrollerna samt Paul Rudd, Herold Ramis, Kristen Wiig, Bill Hader i birollerna. Dessutom en hel del kändisar i småroller.

Roligt och faktiskt hyggligt engagerande för att vara en komedi av det här slaget. Bra jobbat Apatow!

Betyg: 8/10

Säg att du älskar mej (2006) Betyg: 3/10

Daniel Fridell har gjort ännu en ungdomsfilm. Den här handlar om Fatou, en tonårstjej som en kväll på fyllan råkar ut för ett övergrepp. Hon blir våldtagen av ett par skolkompisar. För att slippa ytterligare förödmjukelse så ljuger hon och säger att det aldrig inträffat.

Efter en ytterst tveksam start så blir filmen efter ett tag i alla fall hyggligt engagerande. Det är en mörk skildring av tonårslivet och man vill efter att ha sett den här filmen desperat försöka förhindra att ens barn blir äldre. I rollen som Fatou ser vi Haddy Jallow, som spelar rollen riktigt bra. Men det är inte något mästerverk som Fridell har presterat (den här gången heller). Bitvis engagerande, men inte en film att rekommendera.

Betyg: 3/10

Manhattan (1979) Betyg: 6/10

En man i 40-årsåldern med en 17-årig flickvän blir intresserad av sin bästa kompis älskarinna. Woody Allen har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen. Gubbsjuka? Inte Woody Allen väl? Jodå, i sedvanlig ordning så får vi se Woody Allens narcisistiska sidor blomma ut. Han söker bekräftelse genom filmerna, och naturligtvis så ser han till att ge sig själv detta.

Men tvärtom vad du nu kanske föranletts tro så är detta är bra film. I härliga New Yorkmiljöer så utspelar sig ett humoristiskt och annorlunda drama. I de centrala kvinnorollerna återfinner vi Diane Keaton, Meryl Streep och Mariel Hemingway. Inte en toppfilm, men en bra film.

Betyg: 6/10

Driving Miss Daisy (1989) Betyg: 7/10

Fabrikörsänkan Miss Daisy råkar ut för en trafikolycka (i sin egen trädgård) vilket föranleder hennes son att ge henne "körförbud". För att hon ska kunna ta sig runt anlitar han chauffören Hoke. Miss Daisy är kallsinnig inför idén eftersom hon tycker att hon klarar sig själv. Men till slut så börjar hon låta Hoke köra henne vissa sträckor. Så småningom tinar hon upp för Hokes gladlynta sätt.

Jessica Tandy, som välförtjänt vann en Oscar för denna rollprestation, äger bioduken i rollen som Miss Daisy. Och naturligtvis är Morgan Freeman riktigt bra. Den här filmen var hans stora genombrott och gav honom berömmelse hos de breda massorna. Men kanske är ändå den största positiva överraskningen Dan Aykroyd som visar att han inte bara är komeditalang. Här spelar han sonen, och gör det med den äran.

Ursprungligen var detta en teaterpjäs, som adapterades för vita duken med ett sådant lyckat resultat. Ett fint drama med mycket hjärta och värme.

Betyg: 7/10

The Fisher King (1991) Betyg: 9/10

Radioprataren Jack (Jeff Bridges) har världen för sina fötter. Han är den hetaste DJ:n i etern, och nu har han ett erbjudande om en stor roll i en sitcom. Med sin synnerligen aggressiva och cyniska framtoning har han gjort sig ett namn. Men så en dag så tar en av hans lyssnare hans kommentarer på alldeles för stort allvar. Lyssnaren kliver in på ett uteställe och skjuter ned oskyldiga gäster varefter han tar sitt eget liv. Allt kopplas naturligtvis till Jacks uttalanden i radion. Tre år senare har hans karriär dött, han jobbar inte längre. Istället så snyltar han på sin nya flickvän och hennes inkomster från sin videobutik. Jack super ganska rejält och hans självömkan är stor. När han en kväll är på väg för att ta sitt liv blir han överfallen av några ungdomar. Till hans räddning dyker uteliggaren Parry (spelad av Robin Williams) upp. Parry är lätt desillusionerad och anser sig vara en riddare i modern tid. När Jack får reda på att Parrys gravida hustru var ett av offren i massakern för tre år sedan beslutar han sig för att försöka hjälpa Parry tillbaka till ett drägligt liv.

Terry Gilliam, en stor favorit för mej, har regisserat The Fisher King. Som vanligt så gör han ett ypperligt arbete, med sin stora känsla för spännande visuella lösningar. Jeff Bridges gör ett av sitt livs bästa roller som Jack. Ja, i mitt tycke är detta snäppet bättre än insatsen i Big Lebowski. Robin Williams är ypperlig som Parry. Han har en tendens att göra filmer som är antingen fjantiga eller trista. Här har han en rollfigur en charmerande rolig särprägel, men med en ordentligt mörk botten. Detta passar Williams som handsken, och varje scen med honom är magisk. Man ska inte heller förringa Mercedes Ruehl som spelar Jacks flickvän. Hon vann välförtjänt en Oscar för rollen. Var tog hon vägen sedan?

En riktigt bra film! Se den!

Betyg: 9/10

Four Lions (2010) Betyg: 9/10

En engelsk pärla! Fyra muslimska killar har gått samman och bildat en egen terroristcell. De planerar att utföra bombdåd av självmordstypen. Det finns dock ett problem, de är puckon. En dag händer det som de drömt om, de har via en farbror fått kontakt etablerad i mellanöstern och två av dem ska få åka iväg och få utbildning inför deras jihad.

Ett mycket allvarligt ämne, och filmen är som ni säkert kan lista ut tragikomisk. När filmen är slut så sitter man med ett underligt leende på läpparna och undrar vad som egentligen föregick. Ska man skratta eller gråta? Mitt svar är att man primärt ska skratta, men filmen föranleder eftertanke.

Inte en enda skådespelare som jag kände igen, primärt britter med arabiskt ursprung. Det finns dock inget att anmärka på insatserna, filmen är utomordentligt väl castad. En av årets bästa filmer hittills!

Betyg: 9/10

Farsan (2010) Betyg: 6/10

Josef Fares är tillbaka. Den här gången är han lite sämre på allt jämfört med tidigare. Det känns som om vi har sett ganska mycket av Farsan förut. Skämten är snarlika de från Jalla Jalla och Cops. Vi får till och med en något malplacerad spring och jagascen. Återanvända skådespelare som spelar liknande roller som i hans tidigare filmer förstärker känslan av att vi har sett det förut.

Den här gången försöker Fares göra en relationskomedi och spelar på mänskliga känslor. Den handlar om det unga paret som inte kan få barn, utan ska adoptera. Men eftersom mannen inte vågar berätta detta för sin pappa så ställer de till med en charad och klär ut kvinnan med lösmage. Fares lyckas hyggligt med att göra sitt relationsdrama, men filmen blir lite för stereotyp för att verkligen väcka känslor hos i alla fall mej.

Men Farsan är långt ifrån dålig, dock så lämnar den en hel del kvar att önska i mitt tycke.

Betyg: 6/10

The Last Kiss (2006) Betyg: 7/10

Zach Braff från Scrubs och imponerande Garden State spelar huvudrollen som Michael i den här relationskomedin. Han och hans flickvän Jenna har precis upptäckt att de är gravida, och Michael börjar känna hur hans framtidsutsikter plötsligt ser allt mer förprogrammerade ut. Och det värsta är att runt omkring dem så finns ett antal förhållande som inte fungerar. Jennas föräldrar har allvarliga problem. Två är bästa kompisarnas förhållanden har eller håller på och kraschar. Mitt i detta så träffar Michael en collagestuderande som inte generar sig för att visa vad det är hon vill ha, nämligen Michael.

Alla som är, eller har varit i en relation, kan förmodligen hitta något att relatera till i den här filmen. Men som tur är så är det väl långt ifrån alla relationer som urartar så som ett par av filmens relationer har gjort. Ändå så blir den bitvis smärtsam att se. Men det är underhållande också, för det finns en del kul scener. Och ibland så är det mysigt och charmigt. Mycket känslor blir det? Ja och nej. För det skulle kunnat vara en riktig kioskvältare, men filmen når inte fullt ända fram. Likväl så är det en riktigt bra film.

Betyg: 7/10

Futurama: Bender's Big Score (2008) Betyg: 5/10

Jag är sedan länge ett fan av tv-serien Futurama (som nyligen återupptagits efter några års uppehåll). Under mellanperioden gjordes fyra långfilmer varav detta är den första av dem.

Futurama utspelar sig i framtiden, strax efter nästa millennieskifte. Vi får följa Fry, som blev nedfrusen i vår tid och tinades upp 1000 år senare. Vid hans sida finns hans avlägsna ättling Professor Farnsworth, cyklopen Leela och den odräglige roboten Bender. I den Bender's Big Score utsätts de för internetscam (kortbedrägeri) vilket får katastrofala följder. Efter ett tag nästlas vi in i en handling där tidsresor och tidsparadoxer duggar tätt.

Jag måste säga att även om jag gillade filmen hyggligt så tycker jag inte att det riktigt höll för långfilmsformatet. TV-serien känns betydligt mer rätt. Tidsparadoxerna blev till slut rätt tjatiga. Men visst finns det många skratt i filmen. Har du sett mycket eller allt av tv-serien så ska du såklart se Bender's Big Score. Annars gör du mer rätt i att börja att kolla in Säsong 1 av serien.

Betyg: 5/10

Star Trek (2009) Betyg: 7/10

Det är lika bra att jag erkänner det direkt! Jag har aldrig varit något riktigt Star Trek fan. I ärlighetens namn så har jag inte sett mer än något enstaka avsnitt av t-serierna, och inga av de tidigare filmerna. Men eftersom den här filmen fått sånt extremt högt betyg på IMDb så blev jag nyfiken.

Det här är en tidig berättelse om Kirk, Spock och de andra besättningsmännen på USS Enterprise. Man får bakgrundsberättelser om karaktärerna och man får vara med när de först träffar varandra. Lite som man gjort i t ex Batman Begins eller Wolverine med andra ord. Ett grepp som fungerar riktigt bra här också. Bra casting hjälper filmen också. Samspelet mellan Chris Pine (Kirk) och Zachary Quinto (Spock) är riktigt bra. Quinto är ju som bekant också riktigt bra som Sylar i Heroes. Kul förresten att se läckerbiten Zoe Saldana utan att hon är blå. Simon Pegg ger oss lite komedi i rollen som Scotty.

Som helhet är filmen snyggt gjord, och bra berättad. Det känns som om det är en massa insidegrejor som de hängivna fansen kan ta till sig. Även om de går förbi mig, så känner jag av att de finns där. Men det är inget som stör filmupplevelsen, då detta är smart och smakfullt gjort. Jag är överraskad att jag tyckte att Star Trek-filmen var så här pass bra. Rekommenderas således till alla vänner av science fiction, även oss som inte är hängivna "trekkies".

Betyg: 7/10

Fish Tank (2009) Betyg: 6/10

15-åriga Mia har svårt att hitta sin plats i livet. Hon bor tillsammans med sin lillasyster hos deras ensamstående mamma. Relationerna mellan de tre är långt ifrån funktionella, och Mia söker lindring i alkohol. Sannolikt ett beteende hon lärt sig från sin mamma. När mamman träffar en ny pojkvän så förändras livet för dem alla tre, och för Mia blir det allt svårare att förstå var hon hör hemma i den här världen.

Fish Tank är en stark brittisk film som blivit rosad av kritiker världen runt. På samma sätt som i "Precious" så tycker man instinktivt illa om mamman i filmen. Men det är viktigt att se att vi även i mammans får följa en trasig människa. Jag tyckte filmen var stark, men kanske lite segdragen. Det är i alla fall något som saknas för att även jag ska klassa den som en toppfilm. Jag gillar att filmen inte är övertydlig om vilka poänger den vill göra, så som ofta amerikansk film kan vara.

Betyg: 6/10

Little Nicky (2000) Betyg: 6/10

Tycker du att du har en jobbig situation att leva upp till dina föräldrars och omgivningen förväntningar på dej. Då kanske du kan tänka dej hur det är för Nicky. Hans pappa är ondskans härskare, djävulen, helvetets regent. Nicky är en timid kille som inte är intresserad av tortyr och annan "vardagsmat i helvetet". Hans 2 bröder är ett par riktiga tuffingar som tycker att Nicky är en mes. När pappan beslutar sig för att fortsätta härska istället för att lämna över till någon av sönerna beslutar de två andra sig för att lämna helvetet och ställa till det på jorden. Genom att de lämnar helvetet så börjar pappa Satan att bokstavligen brytas ned och falla i bitar. För att rädda sin pappa tvingas Nicky att likaså bege sig till jorden för att återföra sina bröder till helvetet.

Det här är inte en film vars handling man ska ta på alltför mycket allvar. Faktum är att man gör bäst i att inte ta den på minsta allvar alls. I huvudrollen som Little Nicky ser vi Adam Sandler, och här gör han kanske ett av sitt livs allra värsta rollprestationer. Genom hela filmen agerar han med en fånig grimas och ett löjligt talfel. Fruktansvärt plågsamt och inte det minsta roligt. Men däremot så är filmen som helhet rolig, emellanåt t.o.m. riktigt rolig. Det finns massor med schyssta flirtar med hårdrocksgenren. Hårdrocken är ju "som bekant" djävulens musik! Little Nicky har dessutom en spektakulärt bra rollbesättning, med namn som Harvey Keitel (pappa djävulen), Rodney Dangerfield (Nickys farfar Lucifer, helvetets skapare), Rhys Ifans (brorsa 1), Patricia Arquette (tjejen som Nicky förälskar sig i), Reese Withespoon (mamma), Quentin Tarantino (domedagsprofet) samt ett gäng Saturday Night Live-skådisar så som Dana Carvey, John Lovitz och Kevin Nealon.

Jag tycker filmen är riktigt underhållande, kul men inte spektakulär eller speciellt originell. Sandler sänker filmen minst ett betyg. Och slutligen, missa för allt i världen inte bonusmaterialet. Det finns en skitbra dokumentär om rockmusik med intervjuer med massor av rockmusiker (Ozzy, Gene Simmons, Dio).

Betyg: 6/10

Life of Brian (1979) Betyg: 9/10

Life of Brian anses av många som Mony Python-gängets kreativa höjdpunkt, förvisso med ganska jämt skägg jämfört med de första två säsongerna av Flying Circus. För det är i Life of Brian som Pythongänget under Terry Jones ledning (han regisserade) som man för första (och sista) gången fullt ut bevisade att man klarade av att bemästra att göra en långfilm. Medan Holy Grail är bland de roligaste filmerna som gjorts så är den mer en tematiskt sammanhållen samling sketcher. I Life of Brian så finns det en handling som är filmens fokalpunkt, så som det bör vara i en långfilm.

Handlingen kretsar kring Brian som föds i ett stall i Betlehem för ungefär 2000 år sedan. Och den uppenbara likheten med ett annat gossebarn är naturligtvis ingen slump. Redan i stallet där han föds misstas han för att vara Messias, och parallellerna mellan Jesus liv och Brians är stora. Vid vuxen ålder misstas Brian återigen för Messias och får snabbt många lärjungar. Hela filmen bygger på att vara en spegling av Kristussagan. Och detta är såklart inte helt okontroversiellt. I synnerhet när filmen kom ut så ansågs den av många vara hädisk. Jag tycker att detta är aningen överdrivet, men visst...

I Life of Brian lyckas Python med många saker, förutom det som redan nämnts så har Terry Gilliam gjort ett brilliant jobb med scenografin. Men filmens kanske största överraskning är nog den strålande insatsen av Graham Chapman som axlar huvudrollen som Brian. Som bakant gjorde han även i Holy Grail huvudrollen, men som Brian lyckas han visa att han inte bara en en lysande komediskådespelare utan även en gedigen allroundskådis. I sedvanlig ordning är det dock John Cleese som gör några av de mest komiska rollfigurerna, och precis som vanligt så är det den fina blandningen av talanger i Pythongänget som tillsammans skapar något enormt bra. Måhända inte lika rolig som Holy Grail, men en mer gedigen film.

Betyg: 9/10

The Holiday (2006) Betyg: 5/10

Har du hört talas om att semestra genom att byta bostad över nätet? Precis detta gör två tjejer, en i Los Angeles och en på engelska landsbygden. Karriärlystna filmtrailerproducenten Amanda (Cameron Diaz) har precis gjort slut med pojkvännen och känner att hon måste fly Kalifornien. Hon kommer i kontakt med den olyckligt förälskade Iris (Kate Winslet), som precis fått reda på att mannen hon är hopplöst förälskad i nu ska gifta sig med en annan kvinna. Bägge två vill fly iväg och de bestämmer sig för att genomföra bytet redan imorgon. Väl på plats så öppnar sig snabbt möjligheter för romantik för tjejerna.

En hyggligt välskriven film. Den här filmen var uppenbart en storstatsning från filmbolaget, och budgeten torde ha varit enorm med massor av välkända skådespelare i rollistan. Vad sägs om Jude Law, Jack Black, Eli Wallach (The Godfather) och Edward Burns? Inte illa tycker jag, och man lyckas dessutom få ihop helt okej film.
En hygglig tjejrulle!

Betyg: 5/10

Mannen på taket (1976) Betyg: 1/10

1976 gjordes en av de första Beck-filmerna. Då var det Carl-Gustaf Lindstedt som spelade Martin Beck under Bo Widerbergs regi. Handlingen kretsar kring mordet på en poliskommisarie som ligger inlagd på Sabbatsbergs sjukhus. Medan Beck utreder fallet så börjar en okänd man beskjuta förbipasserande från ett tak i centrala Stockholm.

Det fascinerande med filmen är hur den blir ett tidsdokument. Dels så får man se Stockholmsmiljöer från det förgångna. En annan sak från det förgångna är den urfåniga synen på poliser och det öppna förakt för dem som uppvisas av såväl privatpersoner som dem själva. Har det verkligen varit så här fånigt någonsin i Sverige? Tyvärr så är detta inte det enda som känns träigt med filmen. Handlingen är tunn som en novellfilm, och tempot är långsammare än döden. Hur kan detta ha ansetts vara "en svensk klassiker"? Och hur oprofessionellt kan polisarbete vara? Vad sägs om följande exempel? Fyra poliser varav en högt uppsatt chef står mitt framför en reporter med tv-kamera och diskuterar och gnabbar om hur de ska gå vidare. Helt ogenerat och ingen tanke på att reporterna står där. Dessutom är de mitt i en stor folksamling. Lite senare ska de sätta samman en insatsstyrka, då kliver en privatperson fram och erbjuder sig att vara med. Det har ingen några stora invändningar emot. När senare privatpersonen blir den som skjuter brottslingen så har polisen som precis dragit med killen på detta äventyret mage att på fullasta allvar utbrista: "Nu kommer du att få det tufft" helt utan instymmelse till ironi eller med glimten i ögat. Urbota dumt, urbota fånigt, sabla smörja. Sen tog filmen som tur var slut så att jag kunde stänga av. Den här filmen får de sentida filmerna om Beck att framstå som mästerverk och tro mej, det kan inget få mej att anse att de är. Plågsamt!

Betyg: 1/10

The Last of the Mohicans (1992) Betyg: 4/10

Det är 1700-talets kolonialtid i Nordamerika. Brittiska och franska trupper slåss om herreväldet över den nya kontinenten. Två brittiska officersdöttrar utsätts för ett överfall av indianer, under vilka de räddas av Hawkeye en vit man som är uppväxt som mohikan. Daniel Day-Lewis spelar Hawkeye, och snart uppstår romantiska känslor mellan honom och en av döttrarna (Madeleine Stowe). Michael Mann som regisserat har givit oss starka filmer som Manhunter (den första filmen om Hannibal Lecter), Heat och Ali. Han har också givit oss Miami Vice-filmen. Min främsta invändning mot filmen är att den är lite småtrist. Handlingen känns tyvärr inte särskilt engagerande. Men välgjord, javisst.

Betyg: 4/10

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (2005) Betyg: 8/10

Precis innan Jorden ska demoleras för att ge väg åt en intergalaktisk väg räddas Arthur Dent av sin kompis Ford Prefect. Ford, som inte alls kommer från Guildford som han sagt, är en utomjording som befunnit sig på Jorden för att uppdatera uppgifterna om den i universums bästsäljande resebok "Liftarens Guide till Galaxen". Tillsammans hamnar de på fientliga och byråkratiska Vogonernas rymdskepp, och så småningom blir de räddade av Universums president Zaphod Beeblebrox.

Detta är så klart en filmatisering av Douglas Adams enormt populära bok med samma titel. Jag tycker inte att filmatiseringen lämnar mycket kvar att önska. Självklart så finns det alltid favoritdelar av boken som man saknar i filmen. Den sjuka humorn finns kvar, och visuellt så är den riktigt bra gjord. Väldigt bra casting också. Som Arthur Dent ser vi Martin Freeman som slog igenom som Tim i The Office (ursprungsversionen). Mos Def, som jag aldrig blivit klok på, spelar Ford. Som vanligt så är han ganska oförarglig, men inte speciellt intressant i sina roller. Desto färgstarkare är då Sam Rockwell rollen som Beeblebrox. Han fortsätter att imponera i film efter film. Det torde bara var en tidsfråga innan han får sitt riktigt stora genombrott och blir igenkänd bland massorna. Kompletterade med namn som Bill Nighy, Helen Mirren, Alan Rickman och Zooey Deschanel så har vi en riktigt bra uppsättning skådisar. Tack för det!

Jag har läste boken, men är ingen fanatisk fan. Men jag gillar filmen skarpt. Gillar du lite sjuk humor så borde den här filmen passa dej som hand i handske. Men du, glöm inte handduken!

Betyg: 8/10

Death at a funeral (US) (2010) Betyg: 6/10

En familj samlas för att begrava pappan. Det dyker upp en dvärg på begravningen. Vem är han och varför är han där?

I rollerna ser vi bland annat Chris Rock och Martin Lawrence, två ev de mest enerverande skådespelare/komiker jag vet. Som tur är så agerar de lite annorlunda mot vad man är van i den här filmen. Annars hade jag garanterat kräkts!

För tre år sedan kom en engelsk film med samma titel. Den gjorde inget stort avtryck trots att den var en ganska bra. Den fångades upp av en amerikansk filmstudio, och nu har vi fått en nyinspelning av filmen. I mångt och mycket så är den identisk med originalet. De två saker som skiljer sig är att familjen i den amerikanska versionen är afro-amerikaner, samt att skämten är lite mer rätt på (amerikaniserade). Bägge filmerna är ganska roliga, men har man sett den engelska förlagan så tillför det kanske inte så mycket att se den amerikanska. I och för sig så är det en del kul nya skämt i den här versionen. Det vore lätt att såga den här nyinspelningen, men jag tyckte ändå att den var rätt kul.

Betyg: 6/10

Date Night (2010) Betyg: 2/10

Steve Carell och Tina Fey spelar det gifta paret vars förhållande börjar gå i stå. För att få en uppryckning i förhållande tar de sig en kväll på stan på Manhattan. Men så blir de misstagna för några andra. Och plötsligt så är de jagade av gangsters. Hur ska de ta sig ur detta?

När jag började kolla på filmen trodde jag att det skulle vara en komedi med fokus på relationer. Istället så är det i huvudsak en thriller, med vissa inslag av komedi. Tyvärr så är den ganska medioker som thriller. Den hade förmodligen varit betydligt bättre om man hade fokuserat på att göra just en komedi. Med ett trist manus kan inte ens Fey och Carell rädda Date Night.

Betyg: 2/10

Leap Year (2009) Betyg: 1/10

Ännu en "komedi" som är i total avsaknad av kul skämt. I Leap Year får vi möta Anna, en kvinna i karriären i New York, som är tillsammans med den framgångsrike hjärtkirurgen Jeremy. Hon tror att han ska fria till henne eftersom hennes kompis sett honom komma ut från en exklusiv guldsmed. Men det bidde ingen ring, det bidde ett par örhängen. Jeremy ska på konferens i Dublin, och plötsligt får Anna idén att ta saken i egna händer. Hon kan ju göra som sin farmors mor, och fria till Jeremy på skottdagen som infinner sig under hans vistelse på Irland. Hon åker dit, men hamnar p.g.a. oväder på avvägar. Hon får förlita sig på hjälpen från en otrevlig irländsk kille, och det finns väl ingen av er som ens kan ANA var det här barkar hän!?

Dåligt skrivet manus. Fjantiga Nils Poppe-aktiga skämt (om man nu kan kalla det för skämt, när ingen lär skratta). Utfånig handling. Skådespelarna i huvudrollerna är Amy Adams (Junebug, Doubt) och Matthew Goode (Cemetery Junction). Du kanske känner igen dem på DVD-omslaget, och därför tror att den här filmen ska vara hyfsad. Haha!

Bäst i filmen: några snygga vyer från det vackra irländska landskapet. För övrigt hittar jag absolut inga försonande egenskaper. Hustrun ville stänga av filmen efter femton-tjugo minuter. Det ville egentligen jag med, men för att kunna skriva denna recension så ska jag naturligtvis ha sett hela filmen. Det rekommenderar jag ingen annan att göra.

Betyg: 1/!0

Repo Men (2010) Betyg: 5/10

Om du inte betalar på lånen på din bil så kommer någon och tar tillbaka den. I alla fall är det så det fungerar i det stora landet väster om Atlanten. I en nära framtid finns artificiella organ och kroppsdelar att köpa, och efter samma princip så kommer någon och hämtar tillbaka dem om du halkat för långt efter med dina avbetalningar. Remy och Jake är två killar som jobbar med just detta, de är Repo Men hos företaget The Union. Det är ett väldigt speciellt jobb, för när man tar tillbaka någons lungor eller hjärta så är det inte lätt att fortsätta leva efteråt. Det känns tydligt att filmen varit lätt inspirerad av leverdonationsscenen i Monty Pythons "The Meaning of Life". Var uppmärksam på tv-skärmar i filmen så kan du notera att regissören inte förnekar detta heller. Remy, som spelas av Jude Law, råkar ut för en olycka och när han vaknar upp så är han inte längre enbart en anställd hos The Union, han är även kund. Men olyckshändelsen, och det implanterade hjärtat, förändras Remy och han klarar inte längre av att sköta sitt jobb. Och han halkar snabbt efter på avbetalningarna på hjärtat. Till slut så blir det Jake (Forest Whitaker) som får uppdraget att hämta tillbaka Remys hjärta.

Filmens upplägg är ganska bra, om än rejält motbjudande. Men tyvärr så blir detta en ganska ordinär actionrulle efter ett tag. Ordinär så till vida att det är inget som vi inte har sett förut. Det är hyggligt underhållande, men definitivt ingen stor film.

Betyg: 5/10

The Runaways (2010) Betyg: 7/10

I mitten av 70-talet bildades ett rockband som bestod uteslutande av tjejer - The Runaways. Bandets ledare Joan Jett skulle under 80-talet bli en stor rockstjärna. Det här är filmen om hur The Runaways bildades och slutligen splittrades. Musikproducenten Kim Fowley satte samman ett gäng tonårstjejer, med den gitarrspelande Joan Jett i spetsen som musikalisk motor och låtskrivare. Bandet frontades av den blonda Cherie Currie som också var den som fick mest uppmärksamhet när det begav sig. Den här filmen är baserad på Joan och Cheries berättelser, medan den andra gitarristen Lita Ford (som på 80-talet också hade en framgångsrik solokarriär) blir en bifigur. Kim Fowley som uppenbarligen är en excentriker och en lustig karaktär får också ganska stort utrymme i filmen. men annars handlar den mest om vänskap, drömmar, musik och droger.

Några ord om skådeselarna i filmen. Till att börja med så måste jag applådera Kristen Stewart i rollen som Joan Jett. De flesta känner igen henne som stjärnan från de mediokra Twilightfilmerna, där hon inte övertygar. Som Joan Jett lämnar Kristen alla mina funderingar över om hon har talang eller inte, för det här var riktigt bra. Likså Dakota Fanning är välidgt bra i rollen som Cherie Currie. Detta är nog hennes första "vuxna" roll. Hon har länge varit en irriterande lillgammal barnskådespelare som jag trodde skulle försvinna per automatik när hon blev vuxen. Jag får nog ompröva den tanken också.

En kul film om ett rockband som jag inte kunde så mycket om. Filmen innehåller massor med bra musik, men det är inte Runaways musik som är bra. Den är faktiskt ganska medioker. Joan Jett fick till låtskrivande betydligt bättre några år senare.

Betyg: 7/10

I love you Philip Morris (2009) Betyg: 5/10

Jim Carrey spelar Steven Russell som hela sitt liv försökt att vara en god människa. En dag råkar han ut för en bilolycka och då beslutar han att för resten av sitt liv bejaka sig själv. Vilket i princip innebär att han ska sluta låtsas vara straight. Han lämnar fru och barn, säger upp sig från sitt arbete som polis, och flyttar söderut med sin nya pojkvän. Men ganska snart märker han att den nya livsstilen blir dyr, och för att finansiera denna börjar han med små bedrägerier. Detta eskalerar och till slut hamnar han i fängelse. Där träffar han Philip Morris (Ewan McGregor) som snart ska bli mannen i hans liv.

I love you Philip Morris är baserad på verkliga personer och händelser. Tyvärr så lider filmen svårt av att den försöker att vara ett drama och en komedi samtidigt. Det misslyckas den totalt med. Det gör att man inte är i synk med filmen som växlar mellan att försöka vara rolig och gripande. Kasten är tvära, vilket gjorde att de seriösare scenerna gick helt förlorade för mej. Samtidigt så gjorde de att man föll ur sinnesstämningen för att ha kul åt de komiska delarna.

Jim Carrey kämpar hårt med att bli tagen seriöst som skådespelare, och den här filmen är uppenbarligen i linje med denna strävan. Han gör en klart godkänd insats, men filmen är långtifrån någon av hans bättre. Att se honom som gay funkar ypperligt, men jag har däremot svårare att acceptera McGregor i detta. Kanske är det helt enkelt så att Obi-Wan-stämpeln har satt sig på djupet. Eller så är man allt för van att se Ewan som charmerande kvinnokarl i diverse andra filmer.

Filmen har sina ljusa stunder, och det höga tempot gör att den är ganske underhållande att se. Det finns sekvenser som är riktigt bra, t ex när Steven ska försöka rymma från fängelset. Hade man bestät sig för att göra en komedi (eller ett drama) så hade det kanske kunnat bli betydligt bättre. Men nu hamnar den lite i ingenmansland.

Betyg: 5/10

Cop Out (2010) Betyg: 1/10

Det här verkar lovande! Kevin Smith (Clerks, Dogma, Chasing Amy) står för regin och Bruce Willis är med. Bruce spelar den ena huvudrollen som den gamle New York-polisen som står i begrepp att sälja ett extremt ovanligt baseballkort för att finansiera sin dotters bröllop. Men precis när han står och ska sälja kortet så blir han rånad, och nu börjar jakten på baseballkortet, så att han inte ska förnedras genom att låta sin ex-frus nye make stå för bröllopet.

Jag är helt tagen av Cop Out. Jag saknar ord. För den var precis så dålig som det kändes otänkbart att den skulle kunna vara. Inte skulle väl Smith och Willis göra en sån här skitfilm?! För första gången regisserar Kevin Smith ett manus som han inte har skrivit själv. Det hoppas jag innerligt att han aldrig gör om. Jag har någonstans läst en kommentar att filmen skulle vara en hyllning till polisfilmer på 80-talet (Beverly Hills Cop kanske). Den var hur som helst skrämmande dålig. Handlingen är helt ointressant! Det finns inga karaktärer som man bryr sig om det minsta. Jag försöker anstränga mig för att hitta något som gör att jag ska vilja ge filmen ytterligare en stjärna, men jag kommer inte på ett enda dugg som gör att den förtjänar den.

Betyg: 1/10