1976 gjordes en av de första Beck-filmerna. Då var det Carl-Gustaf Lindstedt som spelade Martin Beck under Bo Widerbergs regi. Handlingen kretsar kring mordet på en poliskommisarie som ligger inlagd på Sabbatsbergs sjukhus. Medan Beck utreder fallet så börjar en okänd man beskjuta förbipasserande från ett tak i centrala Stockholm.
Det fascinerande med filmen är hur den blir ett tidsdokument. Dels så får man se Stockholmsmiljöer från det förgångna. En annan sak från det förgångna är den urfåniga synen på poliser och det öppna förakt för dem som uppvisas av såväl privatpersoner som dem själva. Har det verkligen varit så här fånigt någonsin i Sverige? Tyvärr så är detta inte det enda som känns träigt med filmen. Handlingen är tunn som en novellfilm, och tempot är långsammare än döden. Hur kan detta ha ansetts vara "en svensk klassiker"? Och hur oprofessionellt kan polisarbete vara? Vad sägs om följande exempel? Fyra poliser varav en högt uppsatt chef står mitt framför en reporter med tv-kamera och diskuterar och gnabbar om hur de ska gå vidare. Helt ogenerat och ingen tanke på att reporterna står där. Dessutom är de mitt i en stor folksamling. Lite senare ska de sätta samman en insatsstyrka, då kliver en privatperson fram och erbjuder sig att vara med. Det har ingen några stora invändningar emot. När senare privatpersonen blir den som skjuter brottslingen så har polisen som precis dragit med killen på detta äventyret mage att på fullasta allvar utbrista: "Nu kommer du att få det tufft" helt utan instymmelse till ironi eller med glimten i ögat. Urbota dumt, urbota fånigt, sabla smörja. Sen tog filmen som tur var slut så att jag kunde stänga av. Den här filmen får de sentida filmerna om Beck att framstå som mästerverk och tro mej, det kan inget få mej att anse att de är. Plågsamt!
Betyg: 1/10
Tekniskt sett tycker jag den är extremt bra med halvdokumentärt foto och berättarstil.
SvaraRaderaMen handlingen är ju lika spännande som Kalles Klätterträd och skådisarna verkar helt vilsna.
Så betygsmässigt är det väl lite som att äta en sur och seg ryggbiff med perfekta grillränder.
...och du tycker att Oz inte har tiotals, hundratals otroliga situationer.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJodå, men i Oz så är tempot högre. Där hinner inte sitta och irritera sig på de (som I MpT) få saker som händer. FBJ
SvaraRaderaFör f-n Björnstigen, här har du en de bästa svenska kriminalfilmerna som gjorts. Mer än en etta i betyg förtjänar den definitivt!
SvaraRaderaOch ja...polisarbetet på 70-talet funkade dåligt. Minns du inte Norrmalmstorgsdramat eller västtyska ambassadens sprängning? Där gjorde inte den svenska polizeien många rätt.
Ja du , inte är jag så imponerad av svenska kriminalfilmer i allmänhet heller... :)
SvaraRaderaKanske fungerade polisarbetet dåligt, men det här var rätt fånigt. Och avsett deras skicklighet så behöver väl inte en film vara så bedrövligt händelselös och tråkig?
Händelselös? Det inledande mordet tror jag fortfarande ligger på topp-tio listan över de mest blodiga svenska filmmorden. Poliser skjuts ner mitt i city, en helikopter kraschar på Odenplan, fasadklättrande poliser skjuts ner...men visst, det är fortfarande en kriminalfilm gjord på 70-talet så bristerna finns absolut där.
SvaraRaderaDu glömde(?) dock skriva om det sämsta i filmen...när Sven Wollter står i bar underkropp i flera sekunder... :)