Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal skull (2008) Betyg 6/10

Så var det äntligen dags att återse Indiana Jones igen. I denna den fjärde filmen träffar vi Indiana mot slutet av 50-talet och den här gången är fienden han slåss mot ryssar. För mitt under det kalla kriget så opererar en styrka från Sovjetunionen på amerikansk mark (under ledning av Kate Blanchett). Snart påbörjas jakten efter Kristallskallarna som enligt legenden ska kunna ge den som återställer dem en otrolig makt via psyket. Indiana vill såklart inte att detta ska hamna i händerna på kommunisterna, som dessutom har kidnappat en av hans vänner. Så är jakten igång...

Det är ett kärt återseende att överhuvudtaget få se Harrison Ford i en mindre träig roll än de flesta han verkar välja nu för tiden. Tydligen så är det Ford som varit drivande att det skulle bli ytterligare en film om Indiana, och naturligtvis så är så väl George Lucas och Steven Spielberg med även denna gång. Men är det en bra film då? Ja, Indiana Jones-filmerna är ju definitivt underhållande och så även denna gång. Kanske är den här storyn inte den starkaste av de fyra (själv föredrar jag del 1 och del 3), men den räcker till för att göra det njutbart. Filmen har ett ruggigt högt tempo, och det är få andingspauser. Jag tycker att det här tyvärr är den sämsta filmen av de fyra, men den är ändå ett kärt tillskott i sagan om Indiana Jones. Definitivt en film att ha i hyllan hemma och se om någon gång emellanåt.

Nu återstår bara att se om det blir ytterligare filmer i serien. Min gissning är att nästa film kretsar kring Henry Jones III, med gamle Indiana i en central biroll (jmfr med Sean Connerys insats i 3an).

Betyg: 6/10

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009) Betyg: 4/10

Ett tunnelbanetåg i NYC tas gisslan av en grupp kriminella ledda av John Travolta. De överlämnar sina krav till trafikledningscentralen där Denzel Washington blir kontaktperson för kidnapparna.

Det här är en film av Tony Scott, som tidigare har gett oss filmer som Top Gun, Spy Game, Deja Vu och Enemy of the State. Det märks att det är en kompetent filmmakare som snickrat ihop Pelham. Men det här är en väldigt ordinär story, men snyggt gjord och bra berättad.

Det är ettt gäng kända skådespelare, förutom tidigare nämnda även James Gandolfini från Sopranos, Luis Guzman och John Turturro. Dock är det ingen insats som är något extra, utan det känns som en dag på jobbet och en rejäl lönecheck för gänget.

Man blir fast i filmen medan man ser den, men egentligen så är den väldigt förutsägbar. Efter en kvart så hade jag hittat twisten på filmen, som man fick vänta en timme till på sen. Men som sagt, den är underhållande medan man ser filmen. Men idag, efter en natts sömn efter att jag sett filmen, så har jag nästan totalt glömt bort filmen. Slutsatsen kan inte bli annat än att det här är en bagatell, men en hyggligt underhållande sådan.

Betyg: 4/10

Bedazzled (2000) Betyg: 2/10

En jobbig och irriterande nörd (spelad av Brendan Fraser) får ett erbjudande av djävulen (snyggt paketerad i Elisabeth Hurleys gestalt) - 7 önskningar uppfyllda i utbyte mot hans själ. Han accepterar men blir ständigt besviken då trots att önskningarna är uppfyllda så finns det alltid annat som inte lever upp till förväntningarna. När han önskar sig att vara rik och med stor makt, så blir han en sydamerikansk knarkkung med alla de problem som följer en sådan roll.

Filmen är naturligtvis förutsägbar (ja, det slutat lyckligt) och överlag ganska oengagerande. Det är tunt med bra skämt och Fraser är precis lika dålig/ointressant som vanligt. Jag tror aldrig att jag har uppskattat honom i någon enda roll faktiskt. Det enda som räddar filmen från ett absolut bottenbetyg är Liz Hurley som är underbar som djävulen.

Jag rakar hellre flinten med en osthyvel än ser den här filmen igen.

Betyg: 2/10

Braveheart (1995) Betyg: 5/10

I den här succéfilmen med Mel Gibson spelar han William Wallace, den skotske frihetskämpen som på tolv- och trettonhundratalet kämpade mot de förtryckande engelska styrkorna. Som ung pojke dödas hans far och hans bror av engelsmännen, och efter att ha vuwit upp tillsammans med sin farbror så återvänder han till sin barndomstrakt. Där förälskar han sig i en kvinna och gifter sig med henne i smyg för att undkomma "Prima Nocta" - ett engelsk påbud som ger den lokale engelske lorden rätten att tillbringa första natten med alla nygifta kvinnor. Wallace fru dödas av engelsmännen och han sätter ytterligare fart i att driva kampen för Skottlands självständighet.

Filmen är en blandning av en ordinär kärlekssaga och stora slag. De sistnämnda är välgjorda och undviker glorifiering av krig. Däremot så ska det skämtas till lite precis när man står inför stora slag där massor av människor ska förlora sina liv. Lite onödigt och inte till filmens fördel. Filmen är nästa tre timmar lång, och det är alldeles för mycket tid att ägna tillsammans med den här storyn. Ett bättre val vore t ex att se en bra filmatisering av Robin Hood eller varför inte nyårsklassikern Ivanhoe. 5 Oscars gick till denna rulle, ofattbart. (Bästa film vanns dock i konkurrens med bl a Apollo 13 och Babe - den glada grisen.)

Betyg: 5/10

V for Vendetta (2005) Betyg: 6/10

Några år in i framtiden så har USA gått under och England, där den här filmen utspelar sig, har blivit en totalitärstat. En maskerad frihetskämpe som går under det gåtfulla namnet V, genomför terroristdåd för att få ut sitt budskap. Den unga Evey Hammonds (spelad av Natalie Portman) vägar korsar V's och plötsligt dras hon ofrivilligt in i hans nät.

Filmen är baserad på en serietidning från 80-talet, och Bröderna Wachowski (Matrix) har skrivit manus. Det är en välgjord film, med många kända brittiska skådespelare. Hugo Weaving spelar V, vilket inte kan vara lätt med tanke på att han tillbringar hela filmen bakom sin Guy Fawkes-mask. Natalie Portman har dock den verkliga huvudrollen och det är genom hennes ögon som vi lära känna V och det korrupta samhälle hon lever i.

Jag såg den här filmen när den kom och jag tyckte ännu bättre om den då än vad jag gjorde nu när jag såg om den.

Betyg: 6/10

Shaun of the Dead (2004) Betyg: 5/10

Shaun har en dålig dag. Skit med flickvännen, skit på jobbet, skit med killarna han delar bostad med, skit med styvpappan. Men det ska snart bli värre! Morgonen efter när han vaknar har befolkningen börjat förvandlas till människoätande zombies.

Simon Pegg spelar huvudrollen, och i biroller återfinner vi kärleksparet från engelska The Office Lucy Davis och Martin Freeman. Det här är en komedi-thriller-skräckis, och den är mer underhållande än otäck. Det är en klart godkänd film, men jag har svårt att förstå varför den blivit så omåttligt populär.

Betyg: 5/10

The Jacket (2008) Betyg: 7/10

Adrien Brody från The Pianist spelar Jack Starks, en veteran från Gulfkriget som skickats hem då han blivit skjuten i huvudet. Han har drabbats av amnesi och då han inte har någon familj så driver han runt och liftar genom Amerika. När killen som plockat upp honom skjuter en polis så blir Jack skjuten. Polisen hittar honom på brottsplatsen och tar för givet att det är han som är mördaren. Eftersom han inte vet vem han är eller minns något så hamnar Jack på ett mentalsjukhus. Där utsätts han för extrema behandlingsformer av Dr Becker (Kris Kristofferson). Under dessa sessioner förflyttas han 15 år fram i tiden, eller är detta hans sjukdoms vanföreställningar?

En spännande thriller med en mycket bra uppsättning skådespelare, förutom nämnda duo även Jennifer Jason Leigh, Keira Knightley, Brad Renfro och inte minst Daniel Craig som spelar en av de andra patienterna.

Välregisserad, lagom lång. Spännande hela tiden. Bör ses!

Betyg: 7/10

Smart People (2007) Betyg 7/10

Författaren och collageprofessorn Lawrence Wetherhold är änkeman sedan några år och lever ensam med sin dotter som går i high school. Han sörjer fortfarande sin hustru och trivs inte med sitt liv i allmänhet. Hans författarkarriär är på dekis, han trivs inte med kollegor eller elever, och han är en ganska oengagerad litteraturlärare. En dag får han ett plötsligt besök från sin adoptivbror Chuck, som han inte har så mycket till övers för. Men när Lawrence blir av med sitt körtkort i 6 månader och behöver en "privatchaufför" så han låter brodern flytta in hos dem. Samtidigt träffar han även en läkare och f.d elev (spelad av Sarah Jessica Parker från Sex In The City). Dessa två människor börjar på olika sätt påverka Lawrence och hans familj.

Dennis Quaid gör kanske sitt livs roll som professor Wetherhold. Ellen Page som vi minns som Juno i filmen med samma namn gör ett strålande porträtt av dottern som dyrkar sin far ochsöker hans uppmärksamhet genom att samtidigt vara den perfekta "hustrun" och en karbonkopia av fadern med hans värderingar. I rollen som adoptivbrodern återfinns Thomas Hayden Church (Sideways, Spider-Man 3) som också gör ett övertygande porträtt.

Filmen är kort sagt riktigt bra. Den enda brist jag kände var att Parkers rollfigurs ageranden inte kändes helt trovärdiga vid ett eller ett par tillfällen. Det förstörde lite. Men som helhet är det en skön film som jag varmt rekommenderar. Snudd på att den fick ytterligare ett snäpp upp i betygsskalan.

Betyg: 7/10

Best in Show (2000) Betyg: 10/10

Christopher Guest slog igenom som Nigel Tufnel i den lysande rockbandsparodin Spinal Tap, som var en fejkad dokumentärfilm (s.k. mockumentary) regisserad av Rob Reiner. Filmen bygger mycket på att skapa tydliga karaktärer och placera dem i olika situationer och sedan låta skådespelarna improvisera en hel del för att hitta dråplgheter. Christopher Guest fastade för denna typ av film och har sedan dess gjort flera filmer i samma anda. Best in Show är min absoluta favorit av hans filmer.

I Best in Show möter vi ett antal hundägare i samband en hundutställning i Philadelphia. Vi möter vildmarkskillen Harlan Pepper (Guest) och hans bloodhound, det udda paret Fleck (spelade av Catherine O'Hara och Eugene Levy) och deras terrier, gayparet Stefan och Scott som har en Shi-Tzu, samt det överneutotiska paret Swan (hustrun spelas av Ryan Adams ex-flickvän Parker Posey) och deras "problemtyngda" hund. Sist men inte minst så möter vi Anna Nicole Smith-parodin Sherri Ann Cabot, och hennes ålderstigne man och deras prisbelönta kungspudel Rhapsody in White. Vi får träffa dem alla på hemmaplan innan det är dags för resan till den stora hundutställningen.

Filmen har underbara karaktärer och det finns hur mycket sjuka situationer och kommentarer som helst. Man sitter till slut bara med ett stort leende på läpparna för man orkar inte längre skratta åt alla sjuka skämt. Men inte så att det blir för mycket. För när man har sett filmen till slut så finns det rejält med bortklippta scener att njuta av, och många av dem är precis lika roliga som själva filmen.

Nämnde jag att det är jätteroligt?! Gillar du karaktärsdriven humor (t ex Torsk på Tallin) så är detta ett guldkorn!!! Kanske den roligaste film jag har sett!?

Betyg: 10/10

The Invention of Lying (2009) Betyg: 7/10

Hur vore det att leva i en värld där alla säger sanningen, lögner existerar inte? Ricky Gervais har gjort en film där man ser hur vidrigt det vore. Utan lögner så finns inte ens de små artighetslögnerna. "Åh vad jag ser fram emot att gå på dejt med dej ikväll". Istället för "Åh, din baby är så söt" blir det....

I denna värld lever Mark Bellison (Gervais), en loser som är på väg att förlora sitt jobb. Han går på dejt med en tjej han drömt om i flera år och blir omedelbart dissad av henne. Men kom ihåg när hon kallar honom för fet och påpekar att han har en klumpnäsa så gör hon ju enbart som alla andra i världen - berättar sanningen.

Men en dag så kommer Mark på något nytt. Han uppfinner lögnen. Mark märker att han kan använda detta till sin fördel...

Ricky Gervais har alltså skrivit filmen och spelat huvudrollen. Som ett fan av både The Office och Extras så hade jag hyggligt höga förväntningar på filmen. Storyn är originell och den håller rätt bra igenom hela filmen. Jag är särskilt förtjust i när Mark mer eller mindre av misstag uppfinner religionen. Även om det här egentligen inte är en film som skapar eftertanke och reflektion så är i alla fall det partiet lite tankvärt. Filmen uppnår aldrig samma höjder som tidigare nämnda TV-serier, men jag gillar den skarpt.

Betyg: 7/10

Sommaren med Göran (2009) Betyg 6/10

Så var det dags för TV-favoriterna från Hey Baberiba att att ge sig på att göra film. Sommaren med Göran är skriven av Peter Magnusson som även spelar huvudrollen som Göran, en eventfixare som drömmer om den stora kärleken. Han tror sig ha hittat den i flickvännen Sofia (Alexandra Rapaport), men när han friar till henne så går det åt skogen och de gör istället slut. Göran hittar dock snabbt ett nytt objekt för sina drömmar.

Peter Magnusson är ingen stor skådespelare, men han klarar sig med ett godkänt betyg. Baberiba-kollegan David Hellenius är däremot rätt usel, och han kanske ska hålla sig till sketcher och programledarskap. Alexandra Rapaports rollfigur är så vidrig att det blir en av filmens främsta behållningar. Gamle Lorryfavoriten Peter Dalle gör ett gästspel som Görans chef, men det känns poänglöst.

Det här är en ganska ordinär komedi. Handlingen är tunn och känns inte särskilt genomarbetad, fokus är på skämten och kul karaktärer. Varenda tjej i filmen uppvisar frånstötande drag, och det finns inte en enda normal vettig person i hela filmen. Men det är sånt som gör att det här ändå blir en ganska lyckad filmstund. Det är tätt mellan skratten och det är en hel del dråpliga situationer.

Jag vet att det här är en film som de flesta har sett på bio eller att kommer att se på video eller TV i framtiden. Och det är inget illa med det. Det finns betydligt sämre saker att ha för sig än att i 90 minuter skratta gott tillsammans med Peter Magnusson.

Betyg: 6/10

Juno (2007) Betyg 9/10

Juno MacGuff (Ellen Page) är 16 år och går på highschool, och en dag bestämmer hon sig för att ha för första gången ha sex, och hon gör det med sin bästa kompis Paulie Bleeker (Michael Cera). Tyvärr så blir hon gravid. Eftersom hon inte mäktar med att göra abort så bestämmer hon sig för att adoptera bort barnet.

Det här är en film av Jason Reitman (Thank you for smoking, Up in the Air). Jag fullkomligt älskar hans filmer. Har ännu ej sett UITA, men känner mej (efter att ha läst om den) trygg i att den kommer att vara kanon. Ellen Page är suverän i sin roll. Hon fångar Juno och hennes lite cyniska sarkastiska läggning på ett brilliant sätt. Även övriga skådespelare är riktigt bra valda, kanske inte minst JK Simmons (som vi minns från den strålande HBO-fängelseserien Oz) i rollen som Junos pappa. Diablo Cody fick en Oscar för bästa manus, och den var nominerad för ytterligare tre.

Det här är en feel-good kvalitetsfilm. Den är smart, kul, engagerande och tänkvärd.

Se den!

Betyg 9/10

Såg om den i april 2013 och uppgraderade betyget från 8 till 9. Riktigt bra film!

Twilight (2008) Betyg 2/10

En tonårig tjej flyttar till sin pappa på vischan. Hon blir kär i en kille som visar sig vara vampyr.

Som en pubertal Interview with the vampire. Handlingen var en tunn soppa, ungefär vad som kunde väntas av ett 30-minuters TV-program. Oerhört fånig dialog. Dåliga skådespelare.

Se Twilight om du inte har något roligare för dej, som att se på Nyheterna på finska, rensa ogräs i trädgården eller att gå till tandläkaren.

Betyg: 2/10

Mina 30 favoriter från 00-talet

Jag kan inte, som någon efterfrågade, rangordna de 10 bästa filmerna under 00-talet. Det är en alltför svår utmaning, men här kommer i alla fall mina 30 favoritfilmer från det gångna decenniet. Jag kan mycket väl ha missat någon som jag egentligen skulle velat ha med, men det här är 30 filmer som jag gillar riktigt mycket. Jag har skrivit lite kort om varje film, men jag får återkomma med utförliga recensioner efter hand. Filmerna är i alfabetisk ordning, dvs ej rankade.

About a boy (2002)
Nick Hornby-filmatisering med Hugh Grant i den ena huvudrollen. En skön film!

Almost Famous (2000)
Riktigt bra film om ett rockband på 70-talet, och den unga musikreportern som ska skriva om dem. Med Kate Hudson och Jason "Earl" Lee. Cameron Crowe regisserar.

Amelie från Montmartre (2001)
En fantastiskt mysig och kul fransk film. Se recension här: http://bearpathmovies.blogspot.com/2010/01/amelie-fran-montmartre-2001-betyg-910.html

Batman Begins (2005)
En nystart i filmatiseringarna av Batman, nu med Christopher Nolan som regissör. Mörkare än tidigare. Riktigt bra!

Best in Show (2000)
Roligare än så här blir det nog inte. En fejkad dokumentär om en hundutställning. Som Torsk på Tallin fast ännu roligare.

Borat: Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (2006)
Känns just nu kanske lite uttjatad, men Sasha Baron Cohen var roligast under det här decenniet och Borat var hans mästerverk.

Eternal Sunshine of the spotless mind (2004)
Jim Carrey och Kate Winslet i högklassiga drama av Michel Gondry.

Funny People (2009)
Adam Sandler i en seriös roll, och han är dessutom bra i den. Recension finns här: http://bearpathmovies.blogspot.com/2009/11/funny-people-2009-betyg-910.html

Garden State (2004)
Zach Braff, mest känd från Scrubs, har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i den här pärlan.

High Fidelity (2000)
Nick Hornbys allra bästa. Handlar om musiknördar i en skivbutik, eller egentligen så handlar den om listor, eller om John Cusacks rollfigurs tidigare förhållanden.

Inglorious Basterds (2009)
Quentin Tarantino är tillbaka i riktigt god form! En blivande klassiker. Som vanligt är filmen driven av den lysande dialogen. Recension: http://bearpathmovies.blogspot.com/2009/11/inglorious-basterds-2009-betyg-910.html

Juno (2007)
Jason Reitmans fina film om tonårsgraviditet. Mer rolig än verklighetsskildrande.

Kill Bill (2003/2004)
Quentin Tarantinos dubbelrulle som av många fått oförtjänt dålig kritik. Det här är Tarantinos orgie i underhållningsvåld, men den här så mycket mer än så. Ett spännande experiment hur han hoppar mellan olika stilar i filmen,

Lord of the Rings (2001/2002/2003)
Ingen kan ha lämnat milleniets första decennie utan att ha en åsikt om Sagan om Ringen-filmerna. Man kan ha mycket synpunkter på utdragna slag, eller långa promenader, men ingen kan säga emot att det är oerhört välgjord filmhistoria.

Låt den rätte komma in (2008)
Detta måste vara decenniets bästa svenska film. En Vampyrfilm från 70-talets Blackeberg. Stilistiskt makalös i all sin gråhet. Rakt igenom välgjord.

Matchstick Men (2003)
Nicholas Cage och Sam Rockwell i en film som börjar väldigt ordinärt, men som växer på ett sätt som man inte alls kunde förvänta sig.

Mystic River (2003)
Clint Eastwood har regisserat en bunt bra filmer det här decenniet. Mystic River är min favorit med lysande skådespelare som Tim Robbins, Sean Penn, Kevin Bacon och Lawrence Fishburn.

Oldboy (2003)
Sydkoreansk film om en man som släpps fri efter att ha varit kidnappad i 15 år. Nu är det dags att söka hämnd. Absolut ingen kampsportfilm, eller vad ni kan få för galna associationer. En riktigt bra gripande film.

Reign over me (2007)
Åter igen Adam Sandler i en seriös roll. Här spelar han en kille som förlorat sin familj i 11 september-attentaten. han har efter detta helt fjärmat sig från omvärlden.

Saved! (2004)
Skön indiefilm i highschoolmiljö. Handlar om en flicka som blir gravid på en övervägande kristen skola där hon nu blir utstött.

Seven Pounds (2008)
Will Smith i en stark roll. Recension: http://bearpathmovies.blogspot.com/2010/01/seven-pounds-2008-betyg-910.html

Sideways (2004)
En svensexeresa i Kaliforniens vinområden där de två vännerna har olika tankar om vad resan går ut på blir naturligtvis enormt underhållande.

Spider-Man (2002)
Sam Ramis första Spindelmannenfilm satte ribban högt för en ny våg serietidningsfilmer. Handlar i första hand om människan bakom, inte superhjälten.

Thank you for Smoking (2005)
Fantastiskt bra film om en tobakslobbyist i USA. Jättekul! Recension: http://bearpathmovies.blogspot.com/2010/01/thank-you-for-smoking-2005-betyg-910.html

The 40 year old virgin (2005)
Judd Apatow gör de flesta roliga amerikanska komedier nu för tiden. Den här har Steve Carell från amerikanska The Office i huvudrollen.

The Departed (2006)
Martin Scorsese fick äntligen sin efterlängtade regi-Oscar för denna remake av en Hongkongrulle. Bra skådespelarinsatser med Leonardo DiCaprio, Matt Damon och Jack Nicholson i spetsen.

The Prestige (2006)
Christopher Nolans mysterie om två rivaliserande magiker. Fantastiskt story. Lysande berättad.

The Royal Tenenbaums (2001)
Wes Andersons familjekrönika med Gene Hackman i huvudrollen. Idel duktiga, kända skådespelare. Fascinerande berättat.

Vanilla Sky (2001)
Cameron Crowes nyinspelning av Amenábars Abre Los Ojos. För en gångs skull en rejält förbättrad version än originalet. Tom Cruise och Penelope Cruz i huvudrollerna.

Wedding Crashers (2005)
Decenniets roligaste film? Owen Wilson och Vince Vaughn är perfekta i rollerna som kompisarna som snyltgästar på bröllop för att ragga brudar.

Vad väntar ni nu på? Se de filmer som ni inte redan har sett, eller se om dem!

Vilka filmer tycker du borde ha varit med i listan? Eller vilka borde tas bort? Kommentera gärna!

Thank you for smoking (2005) Betyg: 9/10

Nick Naylor jobbar som lobbyist/talesman för tobaksindustrin. Han är riktigt bra på sitt jobb och tris bra med det han gör, trots att han många gånger blir hatad för det han gör. Men Nick är en person som skulle kunna sälja snö till eskimåer. Han har dock inte lyckats lika bra att få en fungerande relation med sin tolvårige son. De bästa vännerna är lobbyisterna för vapenindustrin och alkoholindustrin. Tillsammans bildar de MoD-squad - Merchants of Death. Ett skämtsamt smeknamn de givit sig själva.

Det här är en samhällssatir av Jason Reitman (Juno, Up in the Air). Nick Naylor är lysande porträtterad av Aaron Eckhart´. Jag sitter och njuter rakt igenom hela filmen.

Betyg: 9/10

Ink (2009) Betyg: 2/10

När vi sover på nätterna så kommer varelser till oss från en parallell värld och inducerar drömmar i vårt undermedvetna. Antingen är det en vacker dröm eller så en mardröm, och det är naturligtvis olika varelser som distribuerar respektive. Ink aspirerar att bli en mardrömsdistributör och därför kidnappar han en liten flicka (Emma) från den verkliga världen. I vår värld hamnar Emma i koma istället. Emmas pappa är en karriärsorienterad man som inte tagit sig tid att leka och umgås med sin dotter. I två världar pågår en kamp om Emma. Ska försöken att rädda henne lyckas?

Vad gör man när man vill göra en sciencefictionfilm och inte har någon budget alls? Jo, man blir kreativ i hur man skapar effekter. CGI är alltför dyrt så istället använder man sig av t ex belysningseffekter. Effektfullt? Nåja, men det funkar.

Hur goda föresatserna är så finns det ett antal saker där den här filmen spricker. Det är på tok för dåliga skådespelare, flertalet verkar inte ens ha spelat i mellanstadiepjäser tidigare. Dialogen är extremt torftig. Tempot är lågt och det finns ingen s.k. "storyflow", dvs handlingen rör sig inte framåt i en naturlig snygg takt. Regissören lider tydligt att svårigheten att klippa bort sina egna favoritscener från filmen, så istället är de kvar och tillför ingenting. Jag tycker t.o.m. att det känns som om han haft problem att stryka meningslösa karaktärer från manuset. Det finns personer som egentligen inte tillför någonting för handlingen och som bara förstör filmupplelelsen. Det här är som jag föreställer mej något som man skulle kunna få se som examensarbete på en filmskola, och inte ens där skulle den få några priser. Jag höll på och krevera över de trista, jobbigt filmade kampsportsslagsmålen som dessutom var onödigt utdragna.

Dagens tips: Avstå från att se Ink.

Betyg: 2/10

Seven Pounds (2008) Betyg 9/10

Will Smith är en skådespelare som man kanske inte i första hand förknippar med seriösa roller, utan mer med komedi som Fresh Prince i Bel-Air eller action som Independence Day eller Men In Black. Jag har alltid tyckt om att se Will i den sortens roller men hade kanske inga förväntningar att han skulle prestera så mycket mer djup. För något år sedan började han sätta den förutfattade meningen på skam med The Pursuit of Happyness. Nu, åter igen med TPoH-regissören Gabriele Muccino, suddar han bort den. För även om Will Smith kanske inte är den mest mångfacetterade skådespelaren så lyckas han skapa en trovärdighet och en nerv i rollen som Ben Thomas i Seven Pounds. Jag gillar Will Smith och ser gärna filmer med honom, oavsett genre. Tillsammans med den alltid lika bra Rosario Dawson i rollen som Emely skapas här en sällsam magi på vita duken. Det är inte ofta som man lyckas så här bra med kombinationen av skådespelare när man ska skapa en romantisk nerv.

Filmen handlar om Ben Thomas (Will Smith) som jobbar på skattemyndigheten och besöker folk med stora förfallna skatteskulder. Men han bär på en hemlighet som tynger honom. När han träffar Emily (Rosario Dawson) så får han svårt att bibehålla sin lugna fasad och genomföra det han planerat.

Låter det hela vagt. Jajamensan, och det är medvetet. Det här är en film där vi hela tiden får små pusselbitar om vad det är som egentligen pågår. Det är dock ingen svårbegriplig film, den är bara smart berättad. Jag vill inte skriva för mycket om handlingen, eftersom det skulle förstöra din filmupplevelse. Seven Pounds är en vacker film som berör. Mot slutet av filmen så är jag tårögd, även när jag såg filmen för andra gången. Det här är en film som ni måste se!

Betyg: 9/10

Amelie från Montmartre (2001) Betyg: 9/10

Dags för att se om en modern filmklassiker: Amelie från Montmartre eller Le fabuleux destin d'Amélie Poulain som den heter i original.

Filmen handlar om den unga Amelie som vuxit upp utan syskon med en avskärmad far och en nervös mor som dessutom dog under Amelies uppväxt. Amelie är därför lite av en enstöring och kan inte riktigt förhålla sig till andra människor. Som vuxen har Amelie flyttat till en egen lägenhet. Hon arbetar som servitris, men har fortfarande sin sociala problem. Hon är glad och behaglig, men lever ett liv lite parallellt med den övriga världen.

En dag så hittar hon en plåtburk gömd i ett lönnfack i sin lägenhet. I den finns en pojkes skattgömma, och den har uppenbarligen legat där i tiotals år. Amelie beslutar sig för att finna pojken och återgälda skatten till honom, och om han blir glad så ska hon tillägna sitt liv åt att göra liknande gärningar för andra. Det blir naturligtvis en succé och Amelie fortsätter på den inslagna banan. Dock så väljer hon att inte avslöja vad hon gör, utan hon agerar som en hemlig välgörare ibland ens utan att de förstår att någon blandat sig i leken.

I huvudrollen som Amelie ser vi Audrey Tautou, för somliga kanske tyvärr mer känd som Sophie Neveu i den hemska The Da Vinci kode. Audrey gör ett fantastiskt charmerande porträtt av Amelie och hon fullkomligt äger filmduken.

Det här är en oerhört charmig film, som det är svårt att värja sig för. Man kan lätt luras att tro att det är ett drama, eller en romantisk film. I min ögon så är det framför allt en komedi, den är härligt galen och man skrattar en hel del. Jean-Pierre Jeunet, som även gjort t ex Delikatessen, har gjort en fantastiskt bra film som jag inte tycker att någon bör låta bli att se. SE DEN!

Betyg: 9/10

Where the wild things are (2009) Betyg: 6/10

En liten kille, Max, bor med sin frånskilda mamma och sin storasyster. En dag så blir han jättearg på mamma och springer ut ifrån huset. Han hittar en båt och strandar så småningom på en ö. Där bor en grupp "wild things", ett slags överdimensionerade gosdjur som inte bara är snälla. Max blir snart kung för gruppen och beslutar att de ska bygga ett stort hus där de alla kan bo tillsammans.

Filmen är vad jag förstår en metafor för de problem som Max genomgår i verkliga livet. Varje "wild thing" representerar olika sinnesstämningar hos Max.

Inledningen av filmen, som utespelar sig i Max hem, fångar hur det är att vara ett barn och de problem man kan ha under barndomen. Samtidigt speglar den hur alla vuxna har sina egna problem. Tillsammans med "wild things" bygger Max ett "perfekt" hus för allesammans, där inga problem finns och allt ska vara toppen. Men som i verkligheten så är det inte så lätt oavsett alla goda intentioner. Jämförelsen med Max eget splittrade hem är talande.

Jag har inte läst barnboken som filmen är baserad på. Boken är tydligen väldigt kort, så med andra ord så har denna filmatisering fått ta ut svängarna ganska rejält. Ändå så känns storyn tunn. Det händer egentligen inte så mycket i filmen.

Figurerna är oerhört charmiga och Max Records är oerhört bra i huvudrollen som Max. Filmen är riktigt läckert gjord rent visuellt, men jag tycker som sagt att handlingen är lite för tunn. Jag bedömer den inte som en "barnfilm" utan som vilken annan film som helst som jag ser. Den glimrar till ibland, men ändå faller den mej inte riktigt på läppen.

Betyg 6/10

Drag me to hell (2009) Betyg: 5/10

Visst hade man vissa förväntningar på vad Sam Raimi skulle åstadkomma när han åter igen gav sig på att göra skräckfilm efter några år med Spider Man (där han ju regisserat samtliga 3 filmer). För det var ju med skräckfilmen Evil Dead som Raimi fick sitt genombrott i början av 80-talet.

Drag me to hell handlar om Christine, en ung kvinna som i sitt arbete på bank kommer i kontakt med en gammal zigenerska som är på väg att bli vräkt från sitt hus. Christine hjälper inte den gamla kvinnan trots att hon bönar och ber, och som hämnd så lägger hon en förbannelse över Christine. Förbannelsen är i högsta grad verklig och Christines liv blir ett helvete. Och det är dit hon nu är på väg, mot helvetet med stormsteg.

Det är en ganska bra story framställd i en spännande, lite lagom otäck, film. Jag är inte överdrivet förtjust i skräckfilmsgenren, och den här filmen har en eller två vändningar för mycket för min smak. Ni vet den där känslan som ibland infinner sig "ska det aldrig ta slut". Den som är skräckfilmsälskare kommer sannolikt att älska filmen.

Betyg: 5/10

Darling (2007) Betyg: 7/10

Eva (Michelle Meadows) är en blasé självupptagen Stureplansbrud som lever ett skyddat liv utan några bekymmer. Hon har bott hemma med sin mamma ända till mamma nu ska flytta till sin kille i Dubai. Eva blir då dumpad i en etta "med en äcklig balkong" på Gärdet.

Men så börjar hela hennes värld raseras, hon blir av med jobbet, pojkvännen gör slut och mamma flyttar till Dubai och "dumpar henne" Allt som händer sker pga att hon inte är van att behöva ta eget ansvar, utan hon är van att få all serverat på en silverbricka. Man hittar inga sidor hos Eva som gör att man tycker om henne.

En dag så korsas hennes vägar med Bernards (Michael Segerström), en 60-årig frånskild man som är genomsnäll och reko på alla sätt. Dessa två ensamma människor hittar en samhörighet och blir ett osannolikt kompispar.

Darling är debutfilmen från Johan Kling som tidigare var känd som musiker i Ratata. Den är en ganska mörk och kritisk granskning av livet kring Stureplan i kontrast till den timide Bernard och hans ekonomiska och sociala svårigheter. Men olikheterna till trots så är Eva och Bernards situationer mer lika varandra än vad man kan tro.

Det är en bra berättad film, med två riktigt bra skådespelare i de huvudrollerna. Michelle Meadows porträtterar Eva på ett fantastiskt sätt.

Rekommenderas som en samtidsporträtt med Stockholm i den kanske allra främsta huvudrollen. Tragiskt och fascinerande.

Betyg: 7/10

Whatever works (2009) Betyg: 4/10

Jag har gillat flera av Woody Allens senare filmer så som Vicky Cristina Barcelona, Match Point och Melinda and Melinda. Således så hade jag förhoppningar om att även Whatever works skulle vara av samma kaliber.

Filmen handlar om Boris Yellnikoff spelad av Larry David (Seinfeld, Curb Your Enthusiasm). Han är en frånskild, egensinnig man i övre medelåldern. En dag så sitter en ung tjej (Melodie) utanför hans hus och han övertalas att släppa in henne och låta henne få lite mat. Hon är nyanländ i New York och har inga pengar och ingenstans att bo. Plötsligt har det gått en månad och Melodie har blivit kvar hos Boris. De har ett platoniskt förhållande, vilket är som Boris vill ha det, men nu har Melodie förälskat sig i honom.

Boris är uppenbart Woody Allens alter ego, och en roll som han traditionellt skrivit åt sig själv. Larry David är riktigt bra i denna roll och han är fullkomligt outhärdlig, vilket gör det oebegripligt varför Melodie faller för honom. Eller som Boris själv skulle kunnat uttryckt sig: "Vi har ju ingenting gemensamt. Jag är ett geni och du är en korkad lantlolla." Melodie spelas av Marilyn Mansons flickvän Evan Rachel Wood, som i alla fall i mina ögon är mest känd för sin starka insats i indiefilmen "Thirteen" som kom för några år sedan. Som vanligt i Woodys filmer så finns det ett antal skickliga skådespelare, även så i denna. I ensemblen finns t ex Michael McKean, Patricia Clarkson och Ed Begley Jr. Kanske inte direkt superstjärnor, men välkända ansikten för de flesta filmälskare.

Filmen är berättad med den stora penseln. Karaktärerna är väldigt stereotypa ( t ex den korkade och naiva skönhetsprinsessan från södern som kommer till storstaden), och två av dem genomgår personlighetsförändringar utan dess like. Knappt förklarade så bara smäller det till och så är de plötsligt helt nya personligheter. Det faller inte mej i smaken. Inte heller det Nils Poppe-aktiga slutet, väl värdigt valfri sommarshow från Helsingborg. Tro mej, detta är ingen komplimang när det kommer från mej! Nämnde jag ordet gubbsjuk? Men det är väl ingen som förvånas att detta nämns i samma andetag som Woody Allen!?

Filmens behållning är Boris sköna utsvävningar och hans neurotiska sinnelag. Här skrattar man en del, men jag ogillar starkt greppet när Boris för diskussioner med oss i biopubliken.

Jag ser istället fram emot nästa film från Woody Allen, och hoppas att han då åter igen ger oss ett guldkorn.

Betyg: 4/10

Fear and Loathing in Las Vegas (1998) Betyg 6/10

Jag har nu sett filmen tre gånger och jag kan fortfarande inte bestämma mej för om jag älskar eller hatar den. Kanske är det lite av båda?

Terry Gilliam har gjort den här filmatiseringen av Hunter S. Thompsons novell. Johnny Depp spelar Thompsons alter ego Raoul Duke, och Benicio Del Toro hans advokat Dr. Gonzo. Den här trion är en garant för en kvalitetsfilm! Eller? Jodå, definitivt så. Depp och Del Toro är fantastiska i sina roller, och Gilliam är ingen klåpare. Filmen innehåller lysande skådespeleri lika fantastisk scenografi, men handlingen är obefintlig. Den handlar om en knarkorgie i Las Vegas med nämnda två herrar i extravaganta utsvävningar. Filmen håller på i två timmar. Stundtals skrattar man, stundtals äcklas man. Ibland är man fascinerad, ibland uttråkad.

Beroende på humör så skulle jag kunna ge den här filmen ett toppbetyg eller ett bottenbetyg. Men jag inser att ju fler gånger jag ser den, desto mer uppskattar jag Fear and Loathing in Las Vegas. Men något riktigt toppbetyg, det blir det likväl inte.

Betyg: 6/10

Wedding Daze a.k.a. The Pleasure of your company (2006) Betyg: 2/10

När Anderson friar till sin flickvän på en restaurang så får hon en hjärtattack och dör. Han glider in i en depression och hans liv förfaller.

Ett ganska spännande upplägg för ett drama kanske? Ja, varför inte? Men i det här fallet så är det en komedi. Det som händer är att när Anderson blir pressad av sin kompis att börja dejta igen, varpå han frågar servitrisen på restaurangen de är på om hon vill gifta sig med honom. Hon svarar ja. Det som följer är ordinärt och förutsägbart.

Andersson spelas av Jason Biggs, som är precis lika träig och endimensionell som vanligt. Servitrisen Katie spelas av Sasha Baron-Cohens charmiga hustru Isla Fisher. Hon får inte riktigt det utrymme hon förtjänar, som hon exempelvis fick i den riktigt roliga Wedding Crashers.

Manuskriptet är spretigt och innehåller i mitt tycke alldeles för mycket mycket "under bältet"-humor. Jag får känslan att alldeles för många filmbolagschefer har varit inne och petat i det här manuset.

Dög som aktivitet dagen efter en rejäl nyårsfest när man inte orkar med en film som kräver att man ska vara fokuserad.

Betyg: 2/10