Jag har gillat flera av Woody Allens senare filmer så som Vicky Cristina Barcelona, Match Point och Melinda and Melinda. Således så hade jag förhoppningar om att även Whatever works skulle vara av samma kaliber.
Filmen handlar om Boris Yellnikoff spelad av Larry David (Seinfeld, Curb Your Enthusiasm). Han är en frånskild, egensinnig man i övre medelåldern. En dag så sitter en ung tjej (Melodie) utanför hans hus och han övertalas att släppa in henne och låta henne få lite mat. Hon är nyanländ i New York och har inga pengar och ingenstans att bo. Plötsligt har det gått en månad och Melodie har blivit kvar hos Boris. De har ett platoniskt förhållande, vilket är som Boris vill ha det, men nu har Melodie förälskat sig i honom.
Boris är uppenbart Woody Allens alter ego, och en roll som han traditionellt skrivit åt sig själv. Larry David är riktigt bra i denna roll och han är fullkomligt outhärdlig, vilket gör det oebegripligt varför Melodie faller för honom. Eller som Boris själv skulle kunnat uttryckt sig: "Vi har ju ingenting gemensamt. Jag är ett geni och du är en korkad lantlolla." Melodie spelas av Marilyn Mansons flickvän Evan Rachel Wood, som i alla fall i mina ögon är mest känd för sin starka insats i indiefilmen "Thirteen" som kom för några år sedan. Som vanligt i Woodys filmer så finns det ett antal skickliga skådespelare, även så i denna. I ensemblen finns t ex Michael McKean, Patricia Clarkson och Ed Begley Jr. Kanske inte direkt superstjärnor, men välkända ansikten för de flesta filmälskare.
Filmen är berättad med den stora penseln. Karaktärerna är väldigt stereotypa ( t ex den korkade och naiva skönhetsprinsessan från södern som kommer till storstaden), och två av dem genomgår personlighetsförändringar utan dess like. Knappt förklarade så bara smäller det till och så är de plötsligt helt nya personligheter. Det faller inte mej i smaken. Inte heller det Nils Poppe-aktiga slutet, väl värdigt valfri sommarshow från Helsingborg. Tro mej, detta är ingen komplimang när det kommer från mej! Nämnde jag ordet gubbsjuk? Men det är väl ingen som förvånas att detta nämns i samma andetag som Woody Allen!?
Filmens behållning är Boris sköna utsvävningar och hans neurotiska sinnelag. Här skrattar man en del, men jag ogillar starkt greppet när Boris för diskussioner med oss i biopubliken.
Jag ser istället fram emot nästa film från Woody Allen, och hoppas att han då åter igen ger oss ett guldkorn.
Betyg: 4/10
En 5-6, får den av mig. Var lite seg i början, fast den blev roligare och roligare. Det jag hakade upp mig på var att Boris var lite väl "hysterisk" och vissa karaktärer kändes inte realistiska. Fast många skratt blev det, för mig iaf :-)
SvaraRaderaMr Andy