Life of Brian (1979) Betyg: 9/10

Life of Brian anses av många som Mony Python-gängets kreativa höjdpunkt, förvisso med ganska jämt skägg jämfört med de första två säsongerna av Flying Circus. För det är i Life of Brian som Pythongänget under Terry Jones ledning (han regisserade) som man för första (och sista) gången fullt ut bevisade att man klarade av att bemästra att göra en långfilm. Medan Holy Grail är bland de roligaste filmerna som gjorts så är den mer en tematiskt sammanhållen samling sketcher. I Life of Brian så finns det en handling som är filmens fokalpunkt, så som det bör vara i en långfilm.

Handlingen kretsar kring Brian som föds i ett stall i Betlehem för ungefär 2000 år sedan. Och den uppenbara likheten med ett annat gossebarn är naturligtvis ingen slump. Redan i stallet där han föds misstas han för att vara Messias, och parallellerna mellan Jesus liv och Brians är stora. Vid vuxen ålder misstas Brian återigen för Messias och får snabbt många lärjungar. Hela filmen bygger på att vara en spegling av Kristussagan. Och detta är såklart inte helt okontroversiellt. I synnerhet när filmen kom ut så ansågs den av många vara hädisk. Jag tycker att detta är aningen överdrivet, men visst...

I Life of Brian lyckas Python med många saker, förutom det som redan nämnts så har Terry Gilliam gjort ett brilliant jobb med scenografin. Men filmens kanske största överraskning är nog den strålande insatsen av Graham Chapman som axlar huvudrollen som Brian. Som bakant gjorde han även i Holy Grail huvudrollen, men som Brian lyckas han visa att han inte bara en en lysande komediskådespelare utan även en gedigen allroundskådis. I sedvanlig ordning är det dock John Cleese som gör några av de mest komiska rollfigurerna, och precis som vanligt så är det den fina blandningen av talanger i Pythongänget som tillsammans skapar något enormt bra. Måhända inte lika rolig som Holy Grail, men en mer gedigen film.

Betyg: 9/10

The Holiday (2006) Betyg: 5/10

Har du hört talas om att semestra genom att byta bostad över nätet? Precis detta gör två tjejer, en i Los Angeles och en på engelska landsbygden. Karriärlystna filmtrailerproducenten Amanda (Cameron Diaz) har precis gjort slut med pojkvännen och känner att hon måste fly Kalifornien. Hon kommer i kontakt med den olyckligt förälskade Iris (Kate Winslet), som precis fått reda på att mannen hon är hopplöst förälskad i nu ska gifta sig med en annan kvinna. Bägge två vill fly iväg och de bestämmer sig för att genomföra bytet redan imorgon. Väl på plats så öppnar sig snabbt möjligheter för romantik för tjejerna.

En hyggligt välskriven film. Den här filmen var uppenbart en storstatsning från filmbolaget, och budgeten torde ha varit enorm med massor av välkända skådespelare i rollistan. Vad sägs om Jude Law, Jack Black, Eli Wallach (The Godfather) och Edward Burns? Inte illa tycker jag, och man lyckas dessutom få ihop helt okej film.
En hygglig tjejrulle!

Betyg: 5/10

Mannen på taket (1976) Betyg: 1/10

1976 gjordes en av de första Beck-filmerna. Då var det Carl-Gustaf Lindstedt som spelade Martin Beck under Bo Widerbergs regi. Handlingen kretsar kring mordet på en poliskommisarie som ligger inlagd på Sabbatsbergs sjukhus. Medan Beck utreder fallet så börjar en okänd man beskjuta förbipasserande från ett tak i centrala Stockholm.

Det fascinerande med filmen är hur den blir ett tidsdokument. Dels så får man se Stockholmsmiljöer från det förgångna. En annan sak från det förgångna är den urfåniga synen på poliser och det öppna förakt för dem som uppvisas av såväl privatpersoner som dem själva. Har det verkligen varit så här fånigt någonsin i Sverige? Tyvärr så är detta inte det enda som känns träigt med filmen. Handlingen är tunn som en novellfilm, och tempot är långsammare än döden. Hur kan detta ha ansetts vara "en svensk klassiker"? Och hur oprofessionellt kan polisarbete vara? Vad sägs om följande exempel? Fyra poliser varav en högt uppsatt chef står mitt framför en reporter med tv-kamera och diskuterar och gnabbar om hur de ska gå vidare. Helt ogenerat och ingen tanke på att reporterna står där. Dessutom är de mitt i en stor folksamling. Lite senare ska de sätta samman en insatsstyrka, då kliver en privatperson fram och erbjuder sig att vara med. Det har ingen några stora invändningar emot. När senare privatpersonen blir den som skjuter brottslingen så har polisen som precis dragit med killen på detta äventyret mage att på fullasta allvar utbrista: "Nu kommer du att få det tufft" helt utan instymmelse till ironi eller med glimten i ögat. Urbota dumt, urbota fånigt, sabla smörja. Sen tog filmen som tur var slut så att jag kunde stänga av. Den här filmen får de sentida filmerna om Beck att framstå som mästerverk och tro mej, det kan inget få mej att anse att de är. Plågsamt!

Betyg: 1/10

The Last of the Mohicans (1992) Betyg: 4/10

Det är 1700-talets kolonialtid i Nordamerika. Brittiska och franska trupper slåss om herreväldet över den nya kontinenten. Två brittiska officersdöttrar utsätts för ett överfall av indianer, under vilka de räddas av Hawkeye en vit man som är uppväxt som mohikan. Daniel Day-Lewis spelar Hawkeye, och snart uppstår romantiska känslor mellan honom och en av döttrarna (Madeleine Stowe). Michael Mann som regisserat har givit oss starka filmer som Manhunter (den första filmen om Hannibal Lecter), Heat och Ali. Han har också givit oss Miami Vice-filmen. Min främsta invändning mot filmen är att den är lite småtrist. Handlingen känns tyvärr inte särskilt engagerande. Men välgjord, javisst.

Betyg: 4/10

The Hitchhiker's Guide to the Galaxy (2005) Betyg: 8/10

Precis innan Jorden ska demoleras för att ge väg åt en intergalaktisk väg räddas Arthur Dent av sin kompis Ford Prefect. Ford, som inte alls kommer från Guildford som han sagt, är en utomjording som befunnit sig på Jorden för att uppdatera uppgifterna om den i universums bästsäljande resebok "Liftarens Guide till Galaxen". Tillsammans hamnar de på fientliga och byråkratiska Vogonernas rymdskepp, och så småningom blir de räddade av Universums president Zaphod Beeblebrox.

Detta är så klart en filmatisering av Douglas Adams enormt populära bok med samma titel. Jag tycker inte att filmatiseringen lämnar mycket kvar att önska. Självklart så finns det alltid favoritdelar av boken som man saknar i filmen. Den sjuka humorn finns kvar, och visuellt så är den riktigt bra gjord. Väldigt bra casting också. Som Arthur Dent ser vi Martin Freeman som slog igenom som Tim i The Office (ursprungsversionen). Mos Def, som jag aldrig blivit klok på, spelar Ford. Som vanligt så är han ganska oförarglig, men inte speciellt intressant i sina roller. Desto färgstarkare är då Sam Rockwell rollen som Beeblebrox. Han fortsätter att imponera i film efter film. Det torde bara var en tidsfråga innan han får sitt riktigt stora genombrott och blir igenkänd bland massorna. Kompletterade med namn som Bill Nighy, Helen Mirren, Alan Rickman och Zooey Deschanel så har vi en riktigt bra uppsättning skådisar. Tack för det!

Jag har läste boken, men är ingen fanatisk fan. Men jag gillar filmen skarpt. Gillar du lite sjuk humor så borde den här filmen passa dej som hand i handske. Men du, glöm inte handduken!

Betyg: 8/10

Death at a funeral (US) (2010) Betyg: 6/10

En familj samlas för att begrava pappan. Det dyker upp en dvärg på begravningen. Vem är han och varför är han där?

I rollerna ser vi bland annat Chris Rock och Martin Lawrence, två ev de mest enerverande skådespelare/komiker jag vet. Som tur är så agerar de lite annorlunda mot vad man är van i den här filmen. Annars hade jag garanterat kräkts!

För tre år sedan kom en engelsk film med samma titel. Den gjorde inget stort avtryck trots att den var en ganska bra. Den fångades upp av en amerikansk filmstudio, och nu har vi fått en nyinspelning av filmen. I mångt och mycket så är den identisk med originalet. De två saker som skiljer sig är att familjen i den amerikanska versionen är afro-amerikaner, samt att skämten är lite mer rätt på (amerikaniserade). Bägge filmerna är ganska roliga, men har man sett den engelska förlagan så tillför det kanske inte så mycket att se den amerikanska. I och för sig så är det en del kul nya skämt i den här versionen. Det vore lätt att såga den här nyinspelningen, men jag tyckte ändå att den var rätt kul.

Betyg: 6/10

Date Night (2010) Betyg: 2/10

Steve Carell och Tina Fey spelar det gifta paret vars förhållande börjar gå i stå. För att få en uppryckning i förhållande tar de sig en kväll på stan på Manhattan. Men så blir de misstagna för några andra. Och plötsligt så är de jagade av gangsters. Hur ska de ta sig ur detta?

När jag började kolla på filmen trodde jag att det skulle vara en komedi med fokus på relationer. Istället så är det i huvudsak en thriller, med vissa inslag av komedi. Tyvärr så är den ganska medioker som thriller. Den hade förmodligen varit betydligt bättre om man hade fokuserat på att göra just en komedi. Med ett trist manus kan inte ens Fey och Carell rädda Date Night.

Betyg: 2/10

Leap Year (2009) Betyg: 1/10

Ännu en "komedi" som är i total avsaknad av kul skämt. I Leap Year får vi möta Anna, en kvinna i karriären i New York, som är tillsammans med den framgångsrike hjärtkirurgen Jeremy. Hon tror att han ska fria till henne eftersom hennes kompis sett honom komma ut från en exklusiv guldsmed. Men det bidde ingen ring, det bidde ett par örhängen. Jeremy ska på konferens i Dublin, och plötsligt får Anna idén att ta saken i egna händer. Hon kan ju göra som sin farmors mor, och fria till Jeremy på skottdagen som infinner sig under hans vistelse på Irland. Hon åker dit, men hamnar p.g.a. oväder på avvägar. Hon får förlita sig på hjälpen från en otrevlig irländsk kille, och det finns väl ingen av er som ens kan ANA var det här barkar hän!?

Dåligt skrivet manus. Fjantiga Nils Poppe-aktiga skämt (om man nu kan kalla det för skämt, när ingen lär skratta). Utfånig handling. Skådespelarna i huvudrollerna är Amy Adams (Junebug, Doubt) och Matthew Goode (Cemetery Junction). Du kanske känner igen dem på DVD-omslaget, och därför tror att den här filmen ska vara hyfsad. Haha!

Bäst i filmen: några snygga vyer från det vackra irländska landskapet. För övrigt hittar jag absolut inga försonande egenskaper. Hustrun ville stänga av filmen efter femton-tjugo minuter. Det ville egentligen jag med, men för att kunna skriva denna recension så ska jag naturligtvis ha sett hela filmen. Det rekommenderar jag ingen annan att göra.

Betyg: 1/!0

Repo Men (2010) Betyg: 5/10

Om du inte betalar på lånen på din bil så kommer någon och tar tillbaka den. I alla fall är det så det fungerar i det stora landet väster om Atlanten. I en nära framtid finns artificiella organ och kroppsdelar att köpa, och efter samma princip så kommer någon och hämtar tillbaka dem om du halkat för långt efter med dina avbetalningar. Remy och Jake är två killar som jobbar med just detta, de är Repo Men hos företaget The Union. Det är ett väldigt speciellt jobb, för när man tar tillbaka någons lungor eller hjärta så är det inte lätt att fortsätta leva efteråt. Det känns tydligt att filmen varit lätt inspirerad av leverdonationsscenen i Monty Pythons "The Meaning of Life". Var uppmärksam på tv-skärmar i filmen så kan du notera att regissören inte förnekar detta heller. Remy, som spelas av Jude Law, råkar ut för en olycka och när han vaknar upp så är han inte längre enbart en anställd hos The Union, han är även kund. Men olyckshändelsen, och det implanterade hjärtat, förändras Remy och han klarar inte längre av att sköta sitt jobb. Och han halkar snabbt efter på avbetalningarna på hjärtat. Till slut så blir det Jake (Forest Whitaker) som får uppdraget att hämta tillbaka Remys hjärta.

Filmens upplägg är ganska bra, om än rejält motbjudande. Men tyvärr så blir detta en ganska ordinär actionrulle efter ett tag. Ordinär så till vida att det är inget som vi inte har sett förut. Det är hyggligt underhållande, men definitivt ingen stor film.

Betyg: 5/10

The Runaways (2010) Betyg: 7/10

I mitten av 70-talet bildades ett rockband som bestod uteslutande av tjejer - The Runaways. Bandets ledare Joan Jett skulle under 80-talet bli en stor rockstjärna. Det här är filmen om hur The Runaways bildades och slutligen splittrades. Musikproducenten Kim Fowley satte samman ett gäng tonårstjejer, med den gitarrspelande Joan Jett i spetsen som musikalisk motor och låtskrivare. Bandet frontades av den blonda Cherie Currie som också var den som fick mest uppmärksamhet när det begav sig. Den här filmen är baserad på Joan och Cheries berättelser, medan den andra gitarristen Lita Ford (som på 80-talet också hade en framgångsrik solokarriär) blir en bifigur. Kim Fowley som uppenbarligen är en excentriker och en lustig karaktär får också ganska stort utrymme i filmen. men annars handlar den mest om vänskap, drömmar, musik och droger.

Några ord om skådeselarna i filmen. Till att börja med så måste jag applådera Kristen Stewart i rollen som Joan Jett. De flesta känner igen henne som stjärnan från de mediokra Twilightfilmerna, där hon inte övertygar. Som Joan Jett lämnar Kristen alla mina funderingar över om hon har talang eller inte, för det här var riktigt bra. Likså Dakota Fanning är välidgt bra i rollen som Cherie Currie. Detta är nog hennes första "vuxna" roll. Hon har länge varit en irriterande lillgammal barnskådespelare som jag trodde skulle försvinna per automatik när hon blev vuxen. Jag får nog ompröva den tanken också.

En kul film om ett rockband som jag inte kunde så mycket om. Filmen innehåller massor med bra musik, men det är inte Runaways musik som är bra. Den är faktiskt ganska medioker. Joan Jett fick till låtskrivande betydligt bättre några år senare.

Betyg: 7/10

I love you Philip Morris (2009) Betyg: 5/10

Jim Carrey spelar Steven Russell som hela sitt liv försökt att vara en god människa. En dag råkar han ut för en bilolycka och då beslutar han att för resten av sitt liv bejaka sig själv. Vilket i princip innebär att han ska sluta låtsas vara straight. Han lämnar fru och barn, säger upp sig från sitt arbete som polis, och flyttar söderut med sin nya pojkvän. Men ganska snart märker han att den nya livsstilen blir dyr, och för att finansiera denna börjar han med små bedrägerier. Detta eskalerar och till slut hamnar han i fängelse. Där träffar han Philip Morris (Ewan McGregor) som snart ska bli mannen i hans liv.

I love you Philip Morris är baserad på verkliga personer och händelser. Tyvärr så lider filmen svårt av att den försöker att vara ett drama och en komedi samtidigt. Det misslyckas den totalt med. Det gör att man inte är i synk med filmen som växlar mellan att försöka vara rolig och gripande. Kasten är tvära, vilket gjorde att de seriösare scenerna gick helt förlorade för mej. Samtidigt så gjorde de att man föll ur sinnesstämningen för att ha kul åt de komiska delarna.

Jim Carrey kämpar hårt med att bli tagen seriöst som skådespelare, och den här filmen är uppenbarligen i linje med denna strävan. Han gör en klart godkänd insats, men filmen är långtifrån någon av hans bättre. Att se honom som gay funkar ypperligt, men jag har däremot svårare att acceptera McGregor i detta. Kanske är det helt enkelt så att Obi-Wan-stämpeln har satt sig på djupet. Eller så är man allt för van att se Ewan som charmerande kvinnokarl i diverse andra filmer.

Filmen har sina ljusa stunder, och det höga tempot gör att den är ganske underhållande att se. Det finns sekvenser som är riktigt bra, t ex när Steven ska försöka rymma från fängelset. Hade man bestät sig för att göra en komedi (eller ett drama) så hade det kanske kunnat bli betydligt bättre. Men nu hamnar den lite i ingenmansland.

Betyg: 5/10

Cop Out (2010) Betyg: 1/10

Det här verkar lovande! Kevin Smith (Clerks, Dogma, Chasing Amy) står för regin och Bruce Willis är med. Bruce spelar den ena huvudrollen som den gamle New York-polisen som står i begrepp att sälja ett extremt ovanligt baseballkort för att finansiera sin dotters bröllop. Men precis när han står och ska sälja kortet så blir han rånad, och nu börjar jakten på baseballkortet, så att han inte ska förnedras genom att låta sin ex-frus nye make stå för bröllopet.

Jag är helt tagen av Cop Out. Jag saknar ord. För den var precis så dålig som det kändes otänkbart att den skulle kunna vara. Inte skulle väl Smith och Willis göra en sån här skitfilm?! För första gången regisserar Kevin Smith ett manus som han inte har skrivit själv. Det hoppas jag innerligt att han aldrig gör om. Jag har någonstans läst en kommentar att filmen skulle vara en hyllning till polisfilmer på 80-talet (Beverly Hills Cop kanske). Den var hur som helst skrämmande dålig. Handlingen är helt ointressant! Det finns inga karaktärer som man bryr sig om det minsta. Jag försöker anstränga mig för att hitta något som gör att jag ska vilja ge filmen ytterligare en stjärna, men jag kommer inte på ett enda dugg som gör att den förtjänar den.

Betyg: 1/10

Kick-Ass (2010) Betyg: 8/10

Dave är en vanlig kille som går på gymnasiet i New York. Han är inte speciellt bra på något och sticker inte ut i mängden. Men han har en fundering. Hur kommer det sig att ingen försöker att bli en superhjälte? Hans kompisar tycker att idén är galen, eftersom man behöver superkrafter för att vara en superhjälte. Dave bryr sig inte utan i smyg beställer han en dräkt, och sedan ger han sig ut på gatorna för att göra hjältedåd. Han blandar sig in i en gänguppgörelse, vilket filmas och läggs ut på YouTube. Nu har han blivit superhjälten Kick-Ass. Det visar sig dock att han inte är ensam superhjälte i stan. Han stöter snart på den dynamiska duon Big Daddy och Hit Girl.

Visst är Kick-Ass en superhjältefilm, men samtidigt är den en stor flirt med hela superhjältegenren. Den kombinerar detta med att vara en komedi, actionfilm och en ungdomsfilm (dock en bra sådan). Några av actionsekvenserna med den 11-åriga Hit Girl är grymma. Samtidigt så är det mesta med Kick-Ass ganska humoristiskt. En bra kombination, vilket ger oss en bra film. Big Daddy (spelad av Nicholas Cage) genomför en mycket underhållande träningssession med sin dotter. I rollen som Kick-Ass ser vi Aaron Johnson, som jag precis gjort bekanskap med när han förtjänstfullt spelade John Lennon i Nowhere Boy. Att den här killen har en strålande karriär framför sig känns uppenbart. Likaså måste man ju falla för Chloe Moretz som vid 13 års ålder slår igenom stort i rollen som Hit Girl. Vi kommer snart att få se henne i den ena huvudrollen i Let Me In, den amerikanska re-maken av Låt den rätta komma in.

Slutligen så kan jag bara konstatera att det här var en riktigt bra film, och jag ser förväntansfullt fram emot en uppföljare. Den lär komma!

Betyg: 8/10

Cemetery Junction (2010) Betyg: 6/10

Ricky Gervais och Steven Merchant långfilmsdebuterar nu som manusförfattare/regissörer. Efter de lysande tv-serierna The Office och Extras har Gervais ägnat några år åt att agera i andras filmer (och spela in ett par standup-dvder). I Cemetery Junction går de tillbaka i tiden till 1973 och ger oss en berättelse om tre unga män som växter upp i det lilla samhället som givit filmen dess namn. Freddie försöker att bryta sig loss från orten, där framtidsutsikterna är att ta jobb på fabrik. Istället får han chansen att sälja försäkringar. Hans kompis Bruce är hans raka motsats, han har valt att jobba på fabriken (sida vid sida med Freddies pappa). Och Bruce har lätt för att hamna i problem, mycket på grund av sin korta stubin. Trion rundas av med Snork, en nördig kille som saknar en hel gällande social kompetens.

Det stora charmen med filmen är att Gervais/Merchant gör ett totalt stilbrott från sina tidigare verk. Båda två medverkar i filmen, men endast i biroller. Gervais spelar Freddies far, och den rollfiguren är möjligtvis lite i närheten av Extras Andy Millman. Merchant gör en scen, vilken kanske hör till filmens mest dråpliga. Men det är inte deras skådespelarinsatser som gör filmen bra. Istället är det trion unga killar, samtliga helt okända för mej, som är filmen hjärta och själ.

Cemetery Junction är en bra film, och jag sitter och njuter av den. Jag blir mäkta imponerad av att Gervais/Merchant har lyckats göra en sådan här gedigen film. Men i slutändan så är storyn något tunn. Resan är väldigt trevlig, men vartåt var det som vi skulle åka egentligen, och varför? Misströsta inte, för det är en bra film som definitivt är sevärd.

Betyg: 6/10

The Ghost Writer (2010) Betyg: 7/10

Roman Polanski har regisserat den här thrillern som baseras på en bok av Robert Harris. Kanske på grund av Polanskis "juridiska" problem så var det ett tag sedan hans förra film släpptes. Om man tittar på hans resumé med filmer som Chinatown, Frantic, Rosemary's Baby, The Ninth Gate, Tess och The Pianist så blir man ju onekligen sugen på att se vad han hittat på den här gången.

Ewan McGregor spelar en ung författare som får i uppdrag att agera spökskrivare för den förre brittiske premiärministerns kommande självbiografi. Denne politiker Adam Lang, som spelas av Pierce Brosman, har pensionerat sig tillsammans med sin hustru på en ö utanför USAs östkust. Författaren anländer till huset i samma veva som en skandal kring Lang börjar figurera i pressen. Finns det något i materialet till boken han arbetar med som kan ha med denna skandal att göra?

McGregor levererar som vanligt. Brosnan är riktigt bra. Men de skådespelarinsatser som är allra roligast att se är Kim Cattrall (Sex in the City) som spelar Langs assistent, och James Belushi som bokförläggaren. Inte de typiska roller som vi numera är vana att se dem i, och bägge två gör det riktigt bra.

Klart sevärd thriller, inget nytt under solen dock. Men den är välgjord och spännande.

Betyg: 7/10

Nowhere Boy (2009) Betyg: 7/10

Nowhere Boy handlar om en ung kille vid namn John Lennon som växer upp i Liverpool. Som alla vet så är detta killen som skulle för evigt förändra musikvärlden tillsammans med övriga medlemmar i The Beatles. Men det här utspelar sig under Lennons skoltid. Filmen fokuserar på hans förhållande med sin mamma Julia, även hon förevigad i Beatles låt med samma namn samt i sololåten Mother. John växte upp hos sin moster Aunt Mimi och Onkel George. Mamman var frånvarande och pappan hade han inget minne av alls. En dag så får John reda på att mamman hela tiden har bott en kort väg från Aunt Mimis hus, tillsammans med sin nya man och deras två döttrar. John börjar umgås med Julia, vilket leder till både positiva och smärtsamma upplevelser.

Även om filmen handlar om en verklig person så är detta i mina ögon inte att se som en biografi. Handlingen håller sig nära verkligheten i de stora penseldragen, medan det känns som om del händelser och karaktärsdrag är införda för att skapa lite dramaturgi. Men som film så är den riktigt bra. Regissören Sam Taylor-Wood har en bra känsla för berättandet och ser dess utom till att den Lennonska humorn inte missas. Aaron Johnson är riktigt bra som Lennon. Kristen Scott Thomas (Four Weddings and a funeral, Gosford Park) gör ett imponerande porträtt av en kylig Aunt Mimi, medan Anne-Marie Duff gör en spännande Julia Lennon.

Filmen är riktigt bra, men för Beatles-puristen så finns det en hel del att irritera sig på eftersom Nowhere Boy som sagt tar sig en del friheter gentemot verkligheten. Om du kan ha överseende med det, så kommer du sannolikt att tycka riktigt bra om filmen.

Betyg: 7/10

Notting Hill (1999) Betyg: 9/10

En klassiker inom genren romantisk komedi. Julia Roberts spelar filmstjärnan Anna Scott som vid ett besök i London kliver in i en bokhandel ägd av William Thacker (Hugh Grant). Efter ett par snabba förvecklingar uppstår tycke mellan de två. Men kan det verkligen funka med en romans mellan en superkändis och en fullkomligt anonym "vanlig kille"?

Richard Curtis, som även skrivit bl a Fyra bröllop och en begravning, Black Adder, Mr Bean och Love Actually, står för manus. Hugh Grant är som vanligt strålande för denna typ av roll, och samspelet mellan honom och Julia Roberts klickar till 100%. Bra castat även i birollerna, så som Tim McInnerny (för mej evigt ihågkommen som Percy i Black Adder) i rollen som en av Williams vänner. Och som alla som har sett filmen inser, man kan inte blunda för Rhys Ifans lysande insats i rollen som Williams excentriske inneboende. Humor!

Notting Hill är smart skriven och är rakt igenom rolig och mysig. Som vanligt så är det mot slutet när lösningar ska frambringas som det blir aningen krystat, men i Notting Hill så lyckas de riktigt bra och vi undviker de värsta typerna av bottennapp.

I mitt tycke så är detta en av de allra bästa romantiska komedierna någonsin och därav förtjänar den ett riktigt högt betyg.

Betyg: 9/10

Snabba Cash (2010) Betyg: 7/10

Baserad på Jens Lapidus storsäljande bok kom filmatiseringa av Snabba Cash som precis har släppts på DVD. Filmen handlar om JW, en Handelshögskolestuderande i Stockholm. Han vill gärna vara en av de fina och rika (eller stekarna som vi andra kanske skulle säga). Eftersom han inte kommer från en rik familj så har han svårt att upprätthålla en sådan livsstil, men han kämpar hårt för att upprätthålla en snygg fasad. Han syr och fixar sina kläder så att de ska se ut som betydligt dyrare märkeskläder. Han skriver uppsatser och inlämningsuppgifter till sina kurskamrater och kör taxi på nätterna för att dra in pengarna som krävs. En dag så får han ett erbjudande att tjäna lite snabba cash av sin chef på taxibolaget. Han tar chansen och snart är han insyltad i en maffiagruppering. Kan det här bli hans chans att tjäna lite stora pengar? Lite snabba cash?

Filmen är osedvanligt bra för att vara en svensk thriller. Den håller ett högt tempo, och frånhåller sig clichéartade actionscener (läs biljakter). I kombination med en bra story och ett bra manus så är filmen dessutom begåvad med duktiga skådespelare. Och uppfriskande nog så är det inte en massa av de vanligt förekommande svenska skådespelarna. Daniel Espinosa har verkligen lyckats med regin till denn film och Joel Kinnaman är riktigt bra i rollen som JW. Jag hade inte läst boken, men blev rejält sugen på att göra det.

Betyg: 7/10

Hot Tub Time Machine (2010) Betyg: 2/10

Tre gamla vänner återförenas efter många år. Men omständigheterna kunde varit roligare, de är på ett sjukhus efterom en av dem precis har varit med om en olyckshändelse. Eller var det ett självmordsförsök. De två andra bestämmer sig för att försöka muntra upp kompisen genom att åka iväg till partystället där de tillbringade sina vilda ungdomsdagar. Tillsammans med en av killarnas systerson checkar de in på samma hotell där de alltid brukade bo. Men idag för denna skidort en tynande tillvaro. Men när kvarteten sätter sig i bubbelpoolen händer det saker, närmare bestämt så visar bubbelpoolen sig vara en tidsmaskin som för dem tillbaka till 1986. Hur ska de ta sig tillbaka? Och hur kommer erfarenheten att påverka dem?

John Cusack spelar en av huvudrollerna, och har även varit med och producerat filmen. Cusack brukar ha en fingertoppskänsla och gör oftast väldigt bra filmer. Det här är tyvärr dock ett av undantagen. Filmen är fånig, humorlös och ganska ointressant rakt igenom. Ett par småkul scener räddar den från ett definitivt bottenbetyg. Den här filmen har inte gått upp på bio i Sverige ännu, utan finns enbart att få tag i på DVD från USA. Gör dej inte besväret!

Betyg: 2/10

Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief (2010) Betyg: 3/10

Percy Jackson är en vanlig kille som går i skolan. En dag så är han med sin klass på ett museum. Plötsligt förvandlas hans lärare till ett otäckt monster som attackerar honom. Percy får reda på att han är son till havsguden Poseidon och därmed själv en halvgud. Men Zeus är förgrymmad eftersom någon har stulit hans blixt, och Percy är huvudmisstänkt. Samtidigt har Hades, som är på jakt efter Zeus blixt, kidnappat Percys mor. Med hjälp av ett par andra halvgudar ger Percy sig iväg för att rädda sin mamma....och världen.

Storyn känns aningen bekant. En vanlig kille får reda på att han har speciella krafter och hamnar i en helt ny magisk värld. Medan den andra bok-/filmserien är riktigt bra, så är Percy Jackson inte det. Specialeffekterna känns mestadels rätt simpla och handlingen känns plagierad från den lilla trollkarlspojken. Naturligtvis så är jag inte i den primära målgruppen för denna film, och det känner jag av hela tiden. Till exempel är filmen övertydlig i sitt berättande. Men det finns bättre ungdomsfilmer än den här. Jag ställer mej tveksam till om den ens kommer en uppföljare, vilket torde ha varit avsikten eftersom det i dagsläget finns fem böcker om Percy Jackson. Det absolut bästa i filmen var Uma Thurmans strålande insats som Medusa. I synnerhet hennes första minut på duken som jag tycker är otroligt underhållande.

Betyg: 3/10