12 Monkeys (1995) Betyg: 9/10

Året är 2035 och 99% av mänskligheten har gått under p.g.a. ett dödligt virus 40 år tidigare. De överlevande har bosatt sig under jordytan, och uppe på ytan härskar åter djuren. Bland de överlevande finns James Cole om sitter fängslad, och som skickas upp till jordytan för att skaffa information som ska hjälpa mänskligheten att återta planeten. Men först måste de skaffa sig information om hur viruset uppstått. Då Cole visar sig duglig skickar de honom tillbaka i tiden till 1996 då viruset uppkom. Här hamnar han först i arresten och sedan på mentalinstutition. Där träffar han psykiatikern Kathryn Railly, som förstår att Cole är ett offer av svåra vanföreställningar och hon blir engagerad i hans fall. Men hur är det egentligen? Vilken av verkligheterna är sann och vilken är en del av Coles vanföreställning? Behöver världen räddas från viruset eller inte?

12 Monkeys är en fantastisk film regisserad av Terry Gilliam. Som vanligt så hamnar vi i en värld som visuellt är fantastiskt utformad. Gilliam är en detaljernas mästare och sättet han skapar en framtidsvärld och framtidsteknik som ser low-tech ut är anmärkningsvärt imponerande. Bruce Willis gör en riktigt stark rollprestation, och vi får faktiskt se honom på ett sätt som vi inte är vana vid. Han är inte den sedvanliga hjälten som ingen kan besegra, utan är butvis skör och förvirrad själ. Men filmens kanske allra största behållning är Brad Pitt som porträtterar den maniske och galne Jeffrey Goines. Det här är en av Brad Pitts absolut främsta prestationer, och var för mej en ögonöppnare gällande hans förmåga som skådespelare.

De Tolv Apornas Armé, som den svenska titeln blev, är en fantastiskt bra film som bara växer ju fler gånger jag ser den. Gilliam flyttar oss obehindrat mellan olika tidsdimensioner och levererar tidsparadoxer så att de känns fullkomligt självklara. Det är en film som man måste titta aktivt på, men den är inte svår att förstå. Ett mästerverk!

Betyg: 9/10

Get Him To The Greek (2010) Betyg: 6/10

För ett par år sedan kom en film som hetter Forgetting Sarah Marshall där ex-flickvänner Sarah hade skaffat sig en ny pojkvän i rockstjärnan Aldous Snow (Russell Brand). Hans inslag i filmen blev populära, så Jason Segel beslutade sig för att skriva en film med Aldous Snow i huvudrollen.

I Get Him To The Greek möter vi Jonah Hill i rollen som Aaron Green, en ung kille som arbetar på ett skivbolag med stora ekonomiska problem. Aaron övertygar sin chef att det vore en lysande idé att återuppväcka den gamla stjärnan Aldous Snows karriär genom att han gör en konsert på 10årsdagen av hans klassiska livealbum inspelat på Greek Theatre. Aaron får i uppdrag att säkra att Aldous dyker upp på spelningen, vilket så klart visar sig vara en tuff uppgift. Aldous ägnar sin tid åt att ta en uppsjö av droger, och så kvinnor förstås.

Filmen innehåller en hel del skratt. De har uppenbart gått in för att plocka en hel del "chockpoäng" genom att ligga på gränsen för vad man vågar göra i en komedi. Bitvis ganska torftig handling, men skämten duggar tätt. Så som helhet blir det en underhållande filmupplevelse.

Betyg: 6/10

Robin Hood (2010) Betyg:6/10

Mästerregissören Ridley Scott beslutade härom året att ge sig an den klassiska berättelsen om Robin Hood och under året fick vi se resultatet. Scott börjar berättelsen lite tidigare än vad vi är vana. När Robin Longstride (som han egentligen heter) är på väg hem genom Europa från flera års tjänstgöring i Kung Richards arméer så hamnar han i onåd hos kungen. Samma kväll så faller Kung Richard i strid. Robin och hans vänner flyr från fångenskapen. Någon dag senare blir de vittnen till när konvojen som ska frakta hem kungakronan överfalls av fransmän. Robin beslutar att låta kronan bli deras biljett hem, och de får själva överlämna den till kungamodern. Men vid hemtransporten har Robin seglat under falsk flagg. Han har hävdat att han är Sir Robert Loxley, som, i själva verket avled när fransmännen försökte komma över den engelska kungakronan. Snart så blir Robin tvungen att stå till svars för sin falska utsaga.

Som ni hör så är detta en annorlunda Robin Hood-berättelse. Den fokuserar på tiden innan han var Robin Hood, och naturligtvis hur han blev Robin Hood. Detta är ju en populär vinkling i Hollywood numera. Filmens stora förtjänst annars är hur den berättar en historia om England på 1200-talet. Detta blir intressantare än själva berättelsen om Robin Longstride utvecklas. Russel Crowe spelar Robin Hood, och för mej så är han rejält överårig för en sådan roll. Inte minst som filmen handlar om hur han blev mannen som tog från de rika och gav till de fattiga. Klart intressantare är Cate Blachetts porträtt av Marion Loxley. Här finns ingen svag beundrande kvinna, utan en stark kämpe som på alla sätt är Robin Hoods jämlike. Tack vare detta slipper vi de smörigare romantiska scener som tidigare filmatiseringar bjudit oss. Som svensk är man alltid lika stolt när Max von Sydow dyker upp och brillierar i en film. Här i rollen som Marions svärfar, Sir Walter Loxley. Idag vid dryga 80 års ålder, så spelar han med en intensitet och närvaro som få.

En fullkomligt kompetent äventyrsfilm. Lite överrespresentation för stridssscener, vilket jag själv finner ganska sömnigt hur välgjorda de än må vara. En bra, men inte lysande film. Faktiskt lite bättre än jag förväntat mej.

Betyg: 6/10

Bröderna Karlsson (2010) Betyg: 3/10

Nicklas är en framgångsrik advokat som bor och arbetar i centrala Stockholm. Hans stora sorg är att han inte hittat någon att dela livet med ännu. Han har haft en bra uppväxt hos sina nu döda adoptivföräldrar. En dag får han besked att hans biologiska mamma har gått bort. Dessutom får han reda på att han har en tvillingbror Hasse,som vuxit upp hos deras mamma. De två bröderna träffas och börjar lära känna varandra. Till det yttre är de lika, men genom sina olika uppväxter så är de väldigt olika varandra till sättet. När Hasse kommer till Stockholm på besök börja förvecklingarna och de två bröderna förväxlas med varandra. Cirkusen är snart igång.

Kjell Sundvall har tidigare gjort ett par riktigt bra svenska klassiker: Jägarna och Tomten är far till alla barnen. Nu har Kjell givit sig in i en annan genre - förväxlingskomedin. Bröderna Karlsson börjar lovande, de första 15-20 minuterna är bra, men sedan börjar eländet. Förväxlingar som är så fåniga att man sitter och vrider på sig. Istället för att göra en intressant film om ett spännande ämne så blir det en fars i samma sopppiga stil som vad som helst som skulle kunna ha visats på Maximteatern eller i en Nils Poppe-föreställning. Och tro mej, detta är inte avsett som en komplimang.

Har filmen några försonande drag. Jo visst. Ämnet och inledningen är som sagt bra. Skådespeleriet från Björn Bengtsson i dubbelrollen som Nicklas/Hasse är bra. Och Tuva Novotny i rollen som Nicklas kollega Clara är riktigt bra. Kul att se henne i en för henne helt annorlunda roll. Hon har nu verkligen visat att hon klarar av att spela kvinnoroller över ett brett spektra. Det blir spännande att se vad hon kan åstadkomma med sin karriär i framtiden. Kjell Sundvall har klarat av att göra en film som hänger ihop, har snygga Stockholmsmiljöer och ett skratt eller två. Kontorshjälpredan Jesper är filmens humoristiska behållning.

En bra film för sin genre. Men förväxlingskomedi är en riktigt bedrövlig genre. Hoppas Kjell Sundvall håller sig ifrån den i fortsättningen. Vi vet ju att han kan bättre än så. Tråkigt nog så har han nu givit sig på att göra en uppföljare till Jägarna. Hur ska han rimligtvis kunna göra en film som inte riskerar devalvera den första filmen istället för att tillföra något mer? Men givetvis så kommer Jägarna 2 att bli en storsuccé i biokassorna. Efter det får vi hoppas att Sundvall återkommer till att skapa någon mer angelägen filmupplevelse igen.

Betyg: 3/10

About A Boy (2002) Betyg: 8/10

Det hela är såklart mycket lovande. En roman av favoriten Nick Hornby (High Fidelity, Fever Pitch etc) inspelad med Hugh Grant i huvudrollen. Och såklart så har jag sett den här filmen förut, flera gånger till och med. Som ni kan förstå så är detta en film jag gillar.

Vi möter Will, en ytlig kille i 35-årsåldern. Han har aldrig haft ett riktigt jobb, utan han lever på rojalites från en julsång som hans pappa skrev för många år sedan. Han lever ett ganska innehållslöst liv där dagarna fylls med shopping, restaurangbesök, frisörtider och tv-tittande. Han är inte det minsta sugen på att släppa in någon nära på livet, så hans kärleksliv begränsar sig till några veckors dejtande innan han dumpar tjejerna. En dag så får han en insikt, och inte av det finare slaget. Han inser att singelmammor är en bra målgrupp att dejta. Problemet är bara hur han ska göra för att komma i kontakt med sådana. Han ljuger ihop en två-årig son och börjar gå på en stödgrupp för ensamstående föräldrar. Som ensam man i gruppen får han snart kontakt med Suzie och snart ska de på en dejt. Genom henne träffat han nu den mobbade 12-åringen Marcus och hans nerviga mamma. Efter att mamman försökt ta livet av sig börjar Marcus dyka upp i Wills lägenhet efter skolan varje dag. Motvilligt så börjar Will släppa in någon i sitt liv.

Filmen har en bitande vass och kul dialog. Hugh Grant är riktigt bra, och Nicholas Hoult gör en stark insats i rollen som Will. Men allra bäst är nog Toni Collette (mamman i The Sixth Sense) i rollen som Marcus mamma. Något händer under andra halvan av filmen när den tappar tempot en aning och byter karaktär. Men det är fortfarande en enormt bra film. Kul och gripande på en och samma gång.

Betyg: 8/10

A Single Man (2009) Betyg: 8/10

A Single Man handlar om änkemannen George (Colin Firth) som bor ensam sedan hans livs kärlek Jim dött åtta månader senare. George som är Universitetsprofessor lider ständigt men försöker upprätthålla en fasad, förutom gentemot sin bästa vän Charley (Julianne Moore). George börjar ordna upp sina affärer för att ta farväl av den här jorden och för att möta Jim på den andra sidan. Men han har ju ett gott öga till en av sina elever - Kenny. Och verkar inte Kenny lite intresserad också?

En fantastiskt snyggt gjord film. Varenda detalj är stilren. Filmen utspelar sig på 1960-talet, och vi får se flera hem som är träffsäkert inredda med det hetaste i designväg som gick att uppbringa på den tiden. Upphovsmannen till filmen är modedesignern Tom Ford som arbetar för såväl Gucci som Yves Saint Laurent. Det här är hans debutfilm och det var med viss skepsis jag såg filmen. Att den skulle vara precis så snygg som jag precis beskrev, det förväntade jag mig. Men skulle den visa sig bara vara ett snyggt skal, utan något bra innehåll? Som tur är så kom mina farhågor gällande detta på skam. Tom Ford målar upp ett varmt personporträtt av den homosexuelle George och hans döda sambo Jim. Ford lyckas undvika många av Hollywoods stereotyper om homosexuella. Det här är en film om kärleken mellan två människor, att de råkar vara gay spelar ingen roll. De är två helt vanliga människor, i ett helt vanligt förhållande, fast de råkar vara homosexuella. Filmen är starkt berörande. Ett extra plus till Tom Ford som visuellt så snyggt visar Georges sinnesstämningar, hur livet går från grått till livfullt och färgstarkt, och tillbaka igen.

En stillsam och fin film.

Betyg: 8/10

Scott Pilgrim vs. the World (2010) Betyg: 8/10

Så var det dags för ännu en film med den just nu oerhört heta Michael Cera. Efter genombrottet som George Michael Bluth i den lysande tv-serien Arrested Development så har filmkarriären satt fart för fullt. Efter en roll i Superbad så nådde han stora höjder med Juno, och vi har på senaste åren sett honom i bra filmer som Youth in Revolt och Nick and Norah's Inifinite Playlist. (Samtliga finns recenserade här på Bearpath Movies.)

I Scott Pilgrim vs. The World möter vi Cera i rollen som indierockbasisten Scott Pilgrim som förälskar sig i den spännande Ramona Flowers och för att vinna henne blir tvungen att bekämpa hennes sju ondskefulla ex-älskare. Med sitt band Sex Bob Omb

Filmen är baserad på en serie "grafiska noveller", eller serietidningar som jag skulle kalla det till dess att A. Markström protesterar. Den utspelar sig i en dataspelsaktig värld, ej att förblandas med serietidningsvärldarna vi på senare år mött så många gånger i filmer. Detta blir extra tydligt i fighterna mot de sju ex-en. Handlingen är ganska banal, och om den hade berättats på ett mer traditionellt sätt så hade det blivit en miserabel film. Men genom den annorlunda approachen och en riktigt kul dialog så får vi en film som verkligen sticker ut på ett positivt sätt.

Rekommendation: Ha en kul kväll tillsammans med Scott Pilgrim.

Betyg: 8/10

Så som i himmelen (2004) Betyg: 8/10

En av svensk films största succéer under det senaste decenniet är Kay Pollacks Så som i himmelen. Den handlar om den framgångsrike dirigenten Daniel som efter en hjärtinfarkt avslutar sin karriär och flyttar till sin barndomsby där han bodde till han var sju år. Då Daniel då var mobbad valde hans mor att flytta därifrån med honom. När han nu återvänder till byn har han ett nytt efternamn så ingen vet "vem han var. Det dröjer inte länge förrän han får propåer om att leda byns kyrkokör, och efter att initialt kategoriskt sagt nej till detta så väcks elden i honom och han antar denna utmaning. Men hur motiverande blir det för en proffsmusiker att hålla på med dessa amatörer? Och är de verkligen redo för hans ganska underliga metoder?

Så som i himmelen är osedvanligt bra för att vara en svensk film. Michael Nyqvist som spelar huvudrollen är osedvanligt bra för att vara Michael Nyqvist. Det här är förmodligen hans livs roll, och han gör den riktigt bra. Likaså fantastisk är Frida Hallgren som spelar en av körmedlemmarna, den charmiga Lena som Daniel trollbinds av.

Rekommenderas till alla. Särskilt till er som (liksom jag) nästan givit upp hoppet om svensk film.

Betyg: 8/10

The Town (2010) Betyg: 8/10

Ben Affleck har haft en spretig karriär som inleddes med Kevin Smiths filmer Mallrats och Chasing Amy. Inom kort fick han och Matt Damon möjlighet att göra verklighet av sitt debutmanus, den lysande filmen Good Will Hunting. Tack vare denna och hans omskrivna relation med JLo Affleck en stjärna. Han började då att figurera i allttunnare Hollywoodrullar. Till slut kröntes karriären av bottennapp som Pearl Harbour och Gigli. Även om Affleck inte är en lika bred skådespelare som Damon, så har han lite oförtjänt fått ett alltför dåligt rykte. Det är dock inte som skådespelare som Affleck har sin absoluta styrka. Istället så är det som manusförfattare och regissör där han excellerar. Han regidebuterade för ett par år sedan med den riktigt bra thrillern Gone Baby Gone. I år kom hans andra film The Town.

The Town utspelar sig i Charlestown, ett område i Boston där andelen bankrånare är opropertionerligt hög. En av dess innevånare är Doug MacRay (Affleck) som försörjer
sig just på att råna banker och värdetransporter. Ja, han har ju ett vanligt arbete också, men det är nog mest för att upprätthålla en fasad. Dougs pappa sitter inne just för ett rån. Tillsammans med tre kumpaner så rånar Doug en bank, och allt flyter på utan problem för de välorganiserade rånarna. Men när de precis ska ge sig av så har plötsligt ett larm utlösts. En av rånarna beslutar sig för att ta med den kvinnliga bankdirektören som gisslan ifall de hamnar i svårigheter med polisen. De flyr och eftersom de inte stöter på några komplikationer så släpper de ganska omgående sin gisslan fri. Men ganska snart så upptäcker de att hon är bosatt i samma område som de själva, bara några få kvarter bort. De beslutar sig för att ta reda på om hur utgör en risk för dem eller inte. Doug förföljer henne och "råkar" komma i kontakt med henne vid en tvättomat. Han bjuder ut henne, men problemet är att han börjat förälska sig i henne. Vad ska hans kumpaner säga om de får reda på att han umgås med kvinnan som skulle kunna vittna emot dem?

Ben Affleck går från klarhet till klarhet. Han följer upp Gone Baby Gone med ännu en riktigt lysande film. Förutom Affleck medverkar bl a Jeremy Renner (The Hurt Locker) och Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona). Skådespeleriet i all ära, men det är Ben Afflecks förtjänster som regissör som imponerar allra mest. Filmen är kaxigt berättad, pricksäkert uppbyggd och i ett högt tempo. Jag är imponerad av Affleck, och jag hoppas innerligt att han från och med nu lägger huvudsakligt fokus för sin karriär på manusförfattande och regisserande. Jag ser honom även gärna som skådespelare i några "mindre filmer" t ex av Kevin Smith. Efter att ha överraskats och njutit av Gone Baby Gone så kunde jag glatt konstatera att The Town levde upp till mina högt ställa förväntningar. Bravo!

Betyg: 8/10

This Is It (2009) Betyg: 4/10

Som du säker vet så är This Is It en dokumentär från repetitionerna inför Michael Jacksons konserter på O2 i England. Dessa konserter blev ju aldrig av eftersom Michael trillade av pinn istället. Vi får se Michael framföra sina allra största hits. Vi får ett rejält smakprov av hur showen skulle ha sett ut några få veckor senare. Allting framförs på en fullskalig scen i en tom arena.

Det jag var mest intresserad av var att se vilken nivå Michael Jackson befann sig på under den sista tiden av hans liv. Om man tror att han är ett vrak så blir man snabbt korrigerad. Michael visar att han är mycket engagerad i produktionen. Han ger instruktioner till bandet och dansarna. Michael vet vad han vill ha, och han nöjer sig inte med någon halvmesyr. Han ställer höga krav på samtliga inblandade. Vi får se honom showa och dansa för fullt, precis som om det vore en konsert med fullt hus. Jag konstaterar snabbt att inte vilken 50-åring som helst skulle fixa att hålla det höga tempo som han gör på scenen. Och en grundförutsättning är att man är i god form, för att fixa att dansa och sjunga samtidigt. Det låter väldigt bra, men jag noterar att i väldigt många sekvenser är sången inte i synk med bilden. Jag tolkar detta som om man har tagit musiken och sången från andra repetitioner, sannnolikt när de kört enbart musiken (utan dans).

Jag vet inte om man egentligen borde låta bli att sätta betyg på den här typen av dokumentärer. Jag gör det i alla fall. Definitivt sevärd om man är intresserad av att se MJ mot slutet av hans liv. Men filmen innehåller egentligen inget annat av intresse. Det är lite småsnack ibland musiker, dansare och övriga i produktionen. Allt går ut på hur stolta de är att få chansen att jobba med en sådan fantastisk artist. Filmen är knappt 2 timmar och den mår bra av att delas upp och ses i ett par delar.

Betyg: 4/10

Barry Lyndon (1975) Betyg: 6/10

Redmond Barry växer upp under enkla förhållande på Irland under 1700-talet. Han är förälskad i sin kusin och de har på hennes initiativ inlett ett förhållande. Men plötsligt en dag så dyker en rik friare upp och kusinen glömmer omgående bort Barry som blir förkrossad. Efter en serie händelser tvingas Barry fly från hembygden, bara för att snart inte se någon annan utväg än att bli inskriven som soldat. Således ger Redmond Barry sig ut i kriget. Men han ser snart värdet av att ta sig uppåt i livet, och så snart möjligheter ges så är Barry snabbt på dem.

Stanley Kubrick är för många mer känd för sina lite mer skruvade filmer så som The Shining, A Clockwork Orange eller varför inte Eyes Wide Shut. Barry Lyndon är fascinerande nog den film som Kubrick valde att följa upp succén med A Clockwork Orange med. Det här är en stillsam tretimmars kostymfilm som belönades med fyra Oscars, dock inte i någon av de tunga kategorierna utan för fotografi, kostymer etc.

Barry Lyndon är mycket uppskattad bland filmälskare (rankad som 219e bästa filmen någonsin på IMDB.com. Mitt omdöme är att den är mycket välgjord, men lite för lång och långsam. Kubrick försöker skapa ett epos. Enligt många så har han också lyckats. Jag tycker inte riktigt att det räcker hela vägen. Ryan O'Neal som spelar titelrollen stod på höjden av sin karriär när filmen spelades in. Han hade nyligen framgångarna med Love Story och Paper Moon i bagaget. Ryan är bra i Barry Lyndon, men han har i mitt tycke inte riktigt den tyngd som krävs för att klara av att bära fram filmen på det sätt man måste klara av att göra när man i princip är med i varenda scen i filmen. Definitivt sevärd, men absolut inte av av Kubricks bästa filmer. Men konkurrensen om den titeln är uppenbarligen stenhård.

Betyg: 6/10

Don McKay (a.k.a. Moment of Truth) (2009) Betyg: 5/10

Don McKay arbetar som städare på en skola. En dag får han ett brev från sin ungdomskärlek Sonny som han inte har sett på 25 år. Hon vill träffa honom, och Don beger sig omedelbart tillbaka till sin hemstad där hon fortfarande bor. Sonny visar sig lida av en dödlig sjukdom och har inte lång tid kvar att leva. Sonny deklarerar att hon aldrig har glömt Don och skulle vilja tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med honom. Men något är underligt och Don vet inte vad det är som inte stämmer...

Don McKay spelas av Thomas Hayden Church som vi efter genombrottet i Sideways sett i t ex Spider-Man 3. Han är mycket skicklig och spelar den här ganska träiga rollen mycket trovärdigt. Som Sonny får vi återstifta bekantskapen med Elisabeth Shue som ju var förträfflig mot Nicholas Cage i Leaving Las Vegas. Sedan dess har hon fört en tynande tillvaro i diverse mindre engagerande filmer. Här visar hon dock att hon har mer kvar att ge. Men skådespelarna till trots så är det något som inte lossnar i filmen. Den ger ett splittrat intryck. Den börjar på ett starkt sätt och man undrar verkligen var filmen är på väg. Men tyvärr så lyckas Jake Goldberger (manus och regi) riktigt att hitta linjen i filmen. Det märks ganska tydligt att detta är ett förstagångsverk. Vissa scener är brillianta, andra är tämligen mediokra. Och mot slutet så ballar den ur ganska rejält. Om du är en filmälskare så kommer du att hitta poänger med filmen för bitvis är den originell, men för demn genomsnittlige filmttittaren så tycker jag att det finns massor med andra filmer att ägna en fredagskväll åt.

Betyg: 5/10

The Last Airbender (2010) Betyg: 2/10

M. Knight Shyamalan måste ha en av de mest underliga karriärerna i filmvärlden. Han slog igenom med dunder och brak med den fantastiskt bra The Sixth Sense med Bruce Willis och Haley Joel Osment. Sedan har hans karriär går sämre och sämre med filmer som Signs och The Village. Varje gång han släpper en ny film så hoppas jag på nya stordåd. Men varje gång blir jag likväl besviken. Den här gången har han gett sig an att göra en filmatisering av en aminerad tv-serie som heter Avatar: The Last Airbender. Eftersom Tv-serien inte har något samband med James Camerons blåa varelser så fanns man det lämpligt att exkludera den delan av namnet.

Filmen handlar om en värld där mänskligheten är indelad i fyra stammar, vardera kopplade till ett av de fyra grundelementen: vatten, luft, eld och jord. I varje stam har det funnits personer som bemästrar ett element. T ex en från eldstammen kan "strömma eld" mot sina motståndare. Sedan 100 år tillbaka har balansen i värden varit rubbad eftersom den enda som kan bemästra alla de fyra elementen - Avataren - har varit försvunnen. I hans frånvaro har krig uppstått och eldfolket har börjat dominera världen. Nu dyker han plötsligt upp igen och med hjälp av några ungdomar från vattenfolket ska han nu försöka bringa balans i världen igen.

Det här är precis lika tråligt och intressant som det låter. Kanske kan en trettonåring som inte har sett så många äventyrsfilmer uppskatta filmen. Jag gjorde det i alla fall inte. Måste säga att jag inte är säker om detta var menat att vara en ungdomsfilm eller inte. Förmodligen inte. Den är nog bara dålig. Dialogen är lika torftig som handlingen och specialeffekterna. Stå över den här filmen och gör gemensam sak med mig i att hålla tummarna för att nästa Shyamalanfilm blir betydligt bättre.

Betyg: 2/10

Nice Guy Johnny (2010) Betyg: 5/10

Äntligen en ny film av en av mina indiefilm-favoriter Ed Burns. Bland hans höjdpunkter finns filmer som She's the one, The Brothers McMullen och Sidewalks of New York. Ed, som också är en välrenommerad skådespelare i t ex filmer som Saving Private Ryan, har valt att fokusera på att göra sina egna filmer. Eftersom filmerna ofta utspelar sig i New York-miljöer så blir Burns ofta kallad för Woody Allens arvtagare.

Hans senaste film Nice Guy Johnny släpptes direkt på DVD. Den handlar om den 25-årige radiopratare Johnny, vars flickvän har övertygat honom att det är dags att ta tag i livet och skaffa sig ett riktigt och välbetalt jobb eftersom de ska gifta sig inom kort. Hennes pappa har hjälpt till att ordna en intervju för honom i New York och när filmen börjar står han precis i begrepp att ge sig av dit. Han kommer dit och sammanstrålar med sin morbror (spelad av Ed Burns) som genast börjar propagera för att han är alltför ung för att gifta sig och atthan borde leva livet istället. Han blir "medlurad" på en "double date" där han träffar tennistränaren Brooke. Men Johnny är ståndaktig och beslutsam i sin utstakade framtid. Eller?

Även om jag alltid sitter och myser till Ed Burns filmer så kan jag inte låta bli att bli något besviken på Nice Guy Johnny. Kanske har jag alltför höga förväntningar, men jag tycker att storyn är lite för tunn. Och även om Ed Burns rollfigur är underhållande, så blir det svårt att bestämma sig om man ska tycka genuint illa om honom för hans usla värderingar eller om man ska gilla honom för att han faktiskt öppnar ögonen på Johnny. Det största problemet med filmen är att Matt Bush som spelar Johnny är alldeles för blek. Han är en snygg kille, men saknar ytterligare dimensioner och skulle förmodligen passat bättre i en av Twilightfilmerna.

Nej Ed Burns, jag förväntar mig lite mer av dej. Det är inte en dålig film, men det blir ett medelbetyg.

Betyg: 5/10