Bruno (2009) Betyg: 6/10

Det var några år sedan man satt och skrattade år Sacha Baron Cohen så att man fick ont i magen. Då var Da Ali G Show det roligaste man kunde se på TV (eller på importerade DVDer). Sedan fick Borat ett eget liv när han blev biofilm. Hur följer man upp en sådan succé? Jo, man letar vidare ibland sina figurer och drar fram.....Bruno. Denne österrikiska självutnämnde fashionista var lågvattnet i TV-serien, varför mina förväntningar på denna film var ganska låga. Det är sällan en nackdel att ha låga förväntningar när man ska se en film, och i detta fall så överträffades mina förväntningar.

Bruno är programledare för det största modeprogrammet i något tysktalande land, förutom Tyskland, befinner sig i USA för att göra reportage. Han förstör en modevisning på värsta Nils Poppe-manér (nej, det är definitivt ingen komplimang) varpå han förlorar sitt jobb. Bruno beslutar sig då för att bli kändis i L.A. Jaha, det där var väl i princip hela handlingen. (Nej inte riktigt.) Filmen är uppbyggd på samma sätt som Borat, dvs Sacha Baron Cohen gör konstiga saker och vi får se hur "vanliga människor" (icke skådespelare) reagerar på honom. Precis som i Borat så är den något fragmentarisk och det märks att det handlar om att via en ramberättelse bygga ihop scener till en helhet.

Är det roligt då? Ja, den första halvan av filmen går i ett rysligt tempo och skratten avlöser varandra hela tiden. Man hinner knappt andas emelllanåt. Bruno når en helt ny nivå än i sketcherna från TV-showen. Scenerna med Paula Abdul är lysande. Och kanske ännu roligare är introduktionen av Brunos pojkvän Diesel. "Vi är ett vanligt par som gör vanliga saker tillsammans." När du ser filmen så vet du vad jag menade. I den andra halvan av filmen tappar den farten lite grann, men på sätt och vis så var det skönt att få andas igen. Slutet är trivialt, men egentligen så är väl hela filmen det. De flesta skämt handlar om sex så det blir också en aning enahanda efter en stund.Det är ingen handling att skriva hem om, men en skön skrattfest.

Svenska Gustaf Hammarsten har på hemmaplan fått mycket uppmärksamhet för sitt deltagande i filmen. Gustaf, som kanske mest är känd för sitt lysande porträtt av Göran i Lukas Moodyssons Tillsammans, gör en fullgod insats utan att egentligen sticka ut så värst mycket. Allt handlar egentligen om Sacha, och Gustafs figur Lutz är egentligen bara med för att lägg upp bollen för att Bruno ska få smasha den.

Man börjar undra över om inte Cohen måste hitta någon ny form att uttrycka sig nu. Han har inga fler figurer att dra fram och göra en film om, och konceptet börjar kännas överspelat. Han har ju genom insatsen i Tim Burtons Sweeney Todd visat att han klarar av "vanligt skådespeleri" också.

Det här är ingen stor film, men ett rejält stycke habil underhållning. Rekommenderas som lättsam underhållning för den icke-kräsmagade. Och tycker man det är jobbigt med gayskämt så är det risk att man inte klarar av Bruno. Jag hade i alla fall roligt, stundvis riktigt roligt, under de 80 minuter som filmen fortlöpte. Jag kommer definitivt att se den (åtminstone valda delar) inom ganska kort.

Betyg: 6/10