Flickan som lekte med elden (2009) Betyg: 6/10

Film nummer två i Stieg Larssons Milleniumtrilogi. I den här filmen får vi lära känna Lisbeth Salander allt mer. Hennes bakgrund berättas och det blir allt tydligare att det är hon som är huvudpersonen i serien (och inte journalisten Mikael Blomqvist).

Lisbeth har efter att ha kommit över en stor summa pengar i slutet av den första filmen varit på resande fot i över ett år. Hon flyttar tillbaka till Stockholm där hon åter konfronterar sin förmyndare. Samtidigt så jobbar redaktionen på Millennium med en story om trafficking, med fokus på att utpeka en del högt uppsatta torskar i Sverige. Journalisten Dag Svensson som leder arbetet med denna story mördas och på mordvapnet återfinns Lisbeth Salanders fingeravtryck.

Ett nytillskott i karaktärsfloran är Paulo Roberto som spelar Paulo Roberto. Han måste varit smickrad när han fick reda på att Stieg Larsson skrivit in honom som en hjälte i boken. Tydligen så fick Paulo provspela i rollen som sig själv. Han övertygar väl inte 100%-igt. Genom åren så har man ju sett honom i diverse TV-sammanhang och den version av sig själv han gestaltar i filmen är betydligt mindre kaxig och rapp än den person vi känner från media. Mao så visste han väl inte riktigt hur han skulle spela sig själv....

Den här filmen var ursprungligen avsedd att bli en TV-serie tillsammans med film 3. Det märks att budgeten varit mer begränsad än för Män som hatar kvinnor. Det känns stundtals mer som en TV-film än en biograffilm. Fortfarande så är det en film som man inte kan slita sig ifrån, och när den är slut så vill man naturligtvis se nästa del. För det här är en oavslutad story, man väntar på vad som ska hända. Det är absolut ingen transportsträcka som vissa recensenter skrivit, men den är minst ett snäpp sämre än den första filmen.

Betyg: 6/10

Män som hatar kvinnor (2009) Betyg 7/10

Filmatiseringen av Stieg Larssons första bok måste vara årets största filmhype i Sverige. Efter att ha sträckläst alla tre böckerna så var jag mycket sugen på att få se hur filmen levde upp till bokens höjder. Det brukar sällan vara lyckat att se en film baserad på en bok man verkligen gillat. Men i det här fallet så måste jag säga att jag var positivt överraskad. Kanske hjälper det att inte ha alltför höga förväntningar.

Mikael Nyqvist spelar Mikael Blomkvist, en grävande journalist som precis dömts för förtal och blir erbjuden ett uppdrag som researcher åt Henrik Vanger, en rik gammal affärsman, som vill ha hans hjälp med att lösa ett släktmysterium. Vangers brorsdotter försvann mystiskt en sommardag för 40 år sedan och den åldrande mannen har aldrig givit upp hoppet att återfinna henne. Blomkvist accepterar uppdraget och beger sig till bruksorten där Vanger bor och finner sig snart insnärjad i en komplicerad och lögnfylld värld. Parallellt för vi bekantskap med den verkliga huvudpersonen, Lisbeth Salander (Noomi Rapace), en ung kvinnlig hacker som är omyndigförklarad. Då hennes förmyndare blir sjuk och ersätts av en ny sådan börjar hennes problem.

Jag är ingen stor fan av svenska ”deckare”/thrillers, tvärtom finner jag dem ofta mediokra. Men den här filmen fångar mitt intresse och jag tycker det var en riktigt trevlig filmupplevelse. Noomi Rapace har fått mycket positiva omdömen för sin insats som Lisbeth Salander, och det är fullkomligt rätt – hon är lysande. Min enda kritik är att jag när jag läste böckerna uppfattade henne mer som en ung flicka, medan hon i Rapace gestalt ser äldre och mognare ut. Sven-Bertil Taube gör en jättebra insats, och man påminns att han inte bara är en lallande vissångare. Taube är en stabil skådis och i mitt tycke borde han ha lagt större fokus på den karriären genom åren. Däremot så är Mikael Nyqvist ingen favorit för mej. Visst han var lysande i Så som i himmelen eller Grabben i graven bredvid, men han har ett otroligt smalt uttryckssätt. I böckerna beskrivs Mikael Blomkvist som en riktigt Romeo, och kvinnorna faller som furor för hans charmerande sätt. Nyqvist är en träbock och jag ser inget som gör honom lämplig för den här rollen. Ett riktigt ruttet skådisval helt enkelt. Men inte ens detta förstör filmen, eftersom det är Salander som är den verkliga fokuspunkten.

Betyg: 7/10

Bride Wars (2009) Betyg 1/10

Det mest fascinerande med den här filmen är att den helt saknar försonande drag.

En romantisk komedi som handlar om två bästa kompisar (spelade av Kate Hudson och Anne Hathaway) som bokar in sina respektive bröllop på samma dag och sedan blir rivaler om allting. Naturligtvis så drar de inte heller sig för att sabotera för varandra.

Allting kretsar kring amerikanska tjejers fixering vid att bli gifta och tanken på drömbröllopet. Jag ser gärna en bra romantisk komedi emellanåt, men just det här är en romantisk komedi när den är som allra sämst.

Betyg: 1/10

The Hangover (2009) Betyg: 5/10

Fyra killar åker till Las Vegas för att hålla svensexa för en av killarna. De vaknar upp morgon efter och minns inget vad som hänt under natten, och brudgummen är spårlöst försvunnen. Det här är en film som hyllats av många, och som benämnts som en jättekul komedi.

Vi börjar med det allra bästa med filmen. Den är berättad efter adventskalenderprincipen, dvs huvudkaraktärerna minns inget till att börja med, och sedan blir det lucköppning. Ett kul grepp som funkar bra även i en komedi.

Filmen har alla förutsättningar för att blir rolig. Bra komponerade karaktärer, som till skillnad från andra filmer på liknande tema, är distinkt olika varandra. Detta skapar en bra dynamik och borgar för roliga situationer. Man lyckas också med att placera karaktärerna i några roliga situationer. Men sen blir det tyvärr inte så mycket mer. Man misslyckas med att förvalta dessa goda förutsättningar och det blir få lyckade skämt i filmen. Visst är det en poäng med Mike Tysons gästspel,1 och filmens bröllop är en kul idé. Men hur roligt är det med en naken asiat? Det skulle naturligtvis kunna vara jätteroligt, men det räcker ju inte med att stoppa in en naken kille och sedan inte ha någon mer poäng med scenen.

Av en komedi av det här slaget förväntar jag mig att skratta en hel del, det gjorde jag inte. Filmen saknar inte poänger, men en del bra idéer skulle kunnat förvaltas betydligt bättre. Jag tror att jag skrattade ungefär lika många gånger som vad filmen fick i betyg. Det duger inte!

Såg om filmen igår 2012-07-23 och uppgraderade den ett snäpp från 4 till 5. Den har ett bra tempo och innehåller en del kul komiska vändningar, men också en hel del superfånigheter.

Betyg: 5/10

National Treasure (2004) Betyg: 3/10

Vad gör ett filmbolag som inte äger rättigheterna till den största boksuccén på många år? Jo, man skyndar sig att få ut en rulle på samma tema så snabbt det bara går. Året var 2003 och boken var Da Vincikoden. Med Nicolas Cage i huvudrollen och en sprudlande trailer, med massor av mystiska symboler och gåtor, så kunde det ju inte bli annat än en succé i biografsalongerna.

Cage spelar Ben Gates, som är på jakt efter en mytomspunnen skatt som vaktas av frimurare. Handlingen skulle lika gärna kunna vara skriven av Dan Brown (Da Vincikodens författare), och precis som i filmerna på hans böcker så berättas allt i ett rasande tempo. Svåra gåtor löses på några få sekunder (ja en del gåtor är förvisso så uppenbara att vilken normalintelligent 7-åring som helst skulle kunna lösa dem.

Filmen är harmlös underhållning, men inte speciellt bra. Det gör inte ont att se filmen, men du blir inte heller speciellt glad av upplevelsen. Bitvis lite kul, bitvis lite spännande, mestadels förutsägbar.

Betyg: 3/10

District 9 (2009) Betyg: 5/10

För 20 år sedan anlände ett rymdskepp till Jorden. Det står parkerat över Johannesburg i Sydafrika. I det enorma skeppet fanns en stor mängd utomjordingar som fann sig strandsatta på jorden. Myndigheterna insåg att ”humanitära” åtgärder krävdes och man skapade ett läger för utomjordingarna: ”District 9”. Utomjordingarnas fysik påminde oss om något från en skaldjursbuffé varför de började kallas ”räkor”. Efter 20 år så förekommer mycket problem med brottslighet där räkorna är förövare, varför myndigheterna nu beslutat flytta räkorna från District 9 till ett annat område långt ifrån städer.

Filmen är naturligtvis en parallell till apartheidtiden, och District 9 är en kåkstad. Det förekommer en hel del rasism mot räkorna. Konceptet är ganska roande, särskilt till en början, men det blir lite övertydligt emellanåt.

Filmen är kul gjord, med mycket handhållna kameror. Första tredjedelen av filmen är en fejkad dokumentär, men efter hand så övergår den allt mer till en ”vanlig” film. Jag fastnade direkt i inledningens berättande, där bakgrundshistorien berättades i rapp takt. Ju mer man funderar, desto mer inser man bristerna i manus. Trots detta så är filmen underhållande. Den första halvan av filmen är värd ett toppbetyg. Den andra halvan känns som en stilmässigt ordinär action/science fiction-rulle, men med ett sämre manus. Undrar om det är fler än jag som får Robocop-vibbar av slutscenerna? Rollfigurerna känns stereotypa och endimensionella. Filmens ”hjälte”, Wikus (spelad av Sharlto Copley) uppvisar en tydlig rasism mot räkorna, varför man inte direkt får någon stor sympati med honom när han råkar ut för svårigheter.

Trots allt, en ganska underhållande film. För mej är det dock obegripligt att den hyllas med högsta betyg av många på IMDb där den för närvarande rankas som den 90e bästa filmen någonsin. Jag misstänker att det inte dröjer mer än något år innan den är ute från Top250-listan.

Betyg: 5/10

Looking for Eric (2009) Betyg: 8/10

Vad gör man när ens liv förfallit och man inte ser något ljus alls längre? Eric Bishop befinner sig där. Han bor tillsammans med sina två styvsöner, som inte har någon respekt för honom. Det var flera år sedan han såg någon glädje i livet och han saknar sin första hustru, ungdomskärleken Lily. Så vad gör Eric? Jo, han vänder sig till en annan Eric, ingen mindre än hans störste idol, den franske fotbollspelaren Eric Cantona.

Erics kompisar på brevbäringen där han jobbar, är bekymrade för Erics hälsa eftersom han är en skugga av sitt forna jag. De har gjort olika försök att muntra upp honom och nu är det dags för tips från en själv-hjälp-bok. De ska försöka se sig själva genom ögonen från en person som de har högsta respekt för. Eric Bishop väljer såklart sin idol, den gamle Manchester United-spelaren Eric Cantona. Som en följd av detta så börjar plötsligt Cantona att ”visa sig” för Bishop. Cantona (som spelas av honom själv) visar sig vara en lysande ”amatörfilosof” som kommer med vägledning till Eric B om hur han ska förändra sitt liv. Allt är naturligtvis i Bishops fantasi. Men med Cantonas hjälp så lyckas Eric Bishop att börja förändra sitt liv…

Steve Evets som spelar Eric Bishop var en ny bekantskap för mig, och han gör en gedigen insats. Eric Cantona funkar bra i rollen som den fiktiva versionen av sig själv. Dock är skådespelarinsatserna för övrigt av blandad kvalitet. Många är bra, men några sticker ut i negativ riktning. Det riktiga bottennappet är Gerard Kerns som spelar den äldre styvsonen Ryan, obegripligt dålig casting.

Ken Loach står för regin. Normalt så brukar hans filmer vara fyllda med ”vardagsrealism”, och även i detta fall så stämmer det bra. Det är inga förskönade bilder, långt ifrån Hollywoods många gånger sterilitet och fläckfrihet.

Man kan lätt inbilla sig att detta är en film om fotboll, så är inte fallet. Det är mycket lite fotboll och betydligt mer av kamratskap och mänsklighet. Det är en charmig och kul film. Ingen skrattfest, men mysig och kul berättad. Definitivt originell. En bra film att se tillsammans.

Betyg: 8/10

Mulholland Drive (2001) Betyg: 8/10

Filmen utspelar sig i Los Angeles i nutid. Vi möter Betty, en ung aspirerande skådespelare som just anlänt i staden där hon ska få låna sin bortresta mosters lägenhet. När hon anländer så hittar hon en objuden gäst i den. Gästen Rita är en kvinna som efter en olycka tappat minnet och inte vet vem hon är. Hon vet bara att någon är ute efter henne. Betty ställer upp och försöker hjälpa henne...

...eller? Vad handlar filmen egentligen om? Det här är en helkonstig film av David Lynch. Definitivt inget för den ouppmärksamme, här gäller det att vara på sin vakt varenda sekund.

Skådespelerskan Naomi Watts fick sitt stora genombrott i den här filmen. Hon blev följdaktligen nominerad för en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, som hon på något obegripligt sätt förlorade till Sissy Spacek (In the bedroom). Inte för att förringa Spaceks insats i den filmen, men Watts är grym i den här rollen. Komplexiteten i rollen är enorm, och när du väl har förstått vad filmen går ut på så kan du inte undgå att imponeras av bredden i rollinsatsen.

Det här är inte en film för alla. Den kräver enormt av sin tittare och är du ute efter en stunds lättviktig underhållning så ska du söka någon annanstans. För mej är den i alla fall ett av 2000-talets mest speciella filmer, och jag fascineras rejält av den. När jag hade sett filmen första gången så tyckte jag att den var en 5a eller 6a. Efter att ha läst förklaringar om den så kändes den som en 7a. Efter att nyligen ha sett om den så är den helt klart en 8a. Undrar hur den känns när jag ser den nästa gång...

Betyg: 8/10


PS. I kommentarerna lägger jag in lite tips som är bra att läsa innan du ser filmen (bl a från Lynch själv) samt länkar.

Inglorious Basterds (2009) Betyg 10/10

Vad har nu Quentin Tarantino hittat på den här gången? Ryktena var många om Inglorious Basterds, en film som varit "på gång" under minst ett decennium. Många trodde att den aldrig skulle realiseras. En dag ringde QT upp Lawrence Bender (hans producent och mångåreige vapendragare) och sa "Manuskriptet är klart! Vill du läsa det?".(Det ville han förresten!) Knappt ett år senare premiärvisades filmen i Cannes, ett sanslöst tempo för den nutida filmproduktion av den här storleken.

Storyn är komplex på sedvanligt Tarantino-manér och knyts så smångingom elegant ihop till en härlig filmupplevelse. Filmer utspelar sig i ett Nazi-ockuperat Frankrike under andra världskriget. En grupp soldater, kallade Inglorious Basterds, bestående av amerikanska judar har släppts ned i den franska landsbygden med ett enkelt uppdrag: att döda nazister. Gruppens ledare Aldo Raine, som förtjänstfullt spelas av Brad Pitt, ser till att låta enstaka nazister överleva för att sprida Basterds rykte. Pitt har fått lite kritik för att han spelar över i den här filmen, men jag tycker det är skitsnack. Aldo Raine är fullkomligt charmerande. Dock så handlar filmen inte särskilt mycket om Inglorious Basterds nazistjakt. Istället så finns en "central sidohandling" om Shosanna, en fransk judinna spelad av Mélanie Laurent, och hennes berättelse.

Den omtalade öppningsscenen, som i mitt tycke är Tarantinos bästa öppningsscen någonsin och överlag en av hans absolut bästa scener, tjänar till att introducera Hans "Jew hunter" Landa för tittaren. Det är Hans Landa som är den centrala figuren i filmen, och den egentliga huvudrollen, oavsett att det är Brad Pitt står överst på bioaffischerna. Han spelar av Christoph Waltz, en tysk skådis som tydligen aldrig slagit riktigt stort ens i Tyskland. Förrän nu vill säga... Waltz har blivit hyllad över hela världen för sen fenomenala insats och allt annat än en Oscar för honom vore en chock och närmast ett justitiemord.

Överhuvudtaget så är rollbesättningen för filmen brilliant. Det sägs att man lade all annan casting åt sidan för att prioritera att hitta en skådespelare för rollen som Hans Landa. Quentin har berättat att han var rädd att han aldrig skulle kunna spela in filmen, eftersom han behövde en skådespelare som var ett linguistiskt geni, som kunde tala tyska, franska och engelska flytande. Det såg länge mörkt ut, men så steg Christoph Waltz in i rummet. And the rest is history! Ett annat roligt val är Mike Myers (mest känd som Austin Powers) som spelar en brittisk general. Karaktären är definitivt roande, men alla som är rädda för överspel (som i många av hans andra filmer) - frukta inte, Mike levererar en klanderfri rolltolkning. Kul att se.

Filmen är en nyinspelning av en B-rulle från 70-talet, men likheterna mellan filmerna är ganska små. Det här är Quentin Tarantinos manuskript och inget annat, det kan man inte ta fel på. Som vanligt i Tarantinos filmer så är dialogen i centrum. I sedvanlig ordning så innehåller filmen lite "underhållningsvåld" av det spektakulära slaget. Men tro inte att det här är en actionfilm. Långa stunder i filmen (och jag menar långa) så sitter några personer runt ett bord och samtalar. Och det är fantastiska dialoger! Det är bara att luta sig tillbaka och njuta!

En otroligt smart sak med filmen är att dialogen växlar mellan engelska, tyska och franska. Här finns inga nazister som väser fram dialogen på engelska med en klichéartad accent, istället pratar de tyska. Personligen så är jag inte alltid så förtjust i att se film som inte är på engelska, men i det här fallet så reflekterade jag inte ens över saken. Det är tveklöst riktigt smakfullt (till skillnad från en eller två andra saker i filmen, men då är vi inne på våldsamheter) och jag lyfter på hatten för QT för detta val.

Filmen är snygg, smart och underhållande. Definitivt Quentin Tarantino i högform! Rekommenderas varmt!

Betyget uppgraderades 1 steg 2015-03-15.

Betyg: 10/10

Surrogates (2009) Betyg: 5/10

En actionfilm med Bruce Willis, känns det igen? Den här utspelar sig i en nära framtid där människor inte lämnar sina hus. Istället så interagerar man via "surrogater", en slags människoliknande robotar som man styr genom att koppla upp sig i sin "stol" i hemmet. Man kan då se och prata och interagera via surrogatet. Bruce Willis spelar Tom Greer, en polis som inte har lämnat sin lägenhet på många år. När det plötsligt dyker upp en gärningsman som "dödar surrogater" så tvingas Tom ut i den verkliga världen. Där möter han en moståndsrörelse som kämpar emot användandet av surrogater.

Det här är en hygglig standardfilm i sin genre, någonstans emellan action och sci-fi. Jag gillar verkligen science fiction-rullar, varför jag inte tvekar för att se en sån här rulle. Men den saknar definitivt något för att den ska bli riktigt engagerande - originalitet. Se den gärna, gillar du genren och Bruce Willis så kommer du att ha en kul stund. Vänta dej bara inget som du kommer att minnas någon längre tid.

Betyg 5/10

Ghosts of Girlfriends Past (2009) Betyg 4/10

Ännu en filmatisering på Charles Dickens Julsaga (A Christmas Carol). Ja, den här är ju en väldigt fri tolkning på temat, men den följer temat. En "inte-så-trevlig" människa som hemsöks av tre spöken (det förgångnas, nuets och framtidens spöken). I den här filmen spelar Matthew McConaughey Connor Mead - en rik kvinnotjusare. (Försök förresten lära er att stava till hans namn, det är inte helt okomplicerat.) Hans bror ska gifta sig och Connors syn på äktenskapet är ganska krass och enkel: Don't! Med i bröllopssällskapet är också hans barndomskärlek Jenny (spelad av Jennifer Garner). Efter en pinsam situation orsakad av Connor så börjar spökena att hemsöka Matthew.

Filmens stora behållning är Michael Douglas som Connor's farbror Wayne. Han är riktigt underhållande som urtypen av en 70-tals playboy.

Filmen är en förutsägbar bagatell, vilket i sig var fullkomligt förutsägbart. Är filmen usel? Nej då, den är fullkomligt acceptabel i syfte att döda en och en halv timme utan att anstränga hjärncellerna ett dugg i onödan. Skådespelarna är lite för bleka för min smak (Douglas undantagen). Storyn är acceptabel och det är nästan att man blir aningen engagerad emellanåt, men bara nästan. Är den ett måste att se? Absolut inte! Men den är inte heller något som man verkligen måste undvika till varje pris.

Betyg: 4/10

Bruno (2009) Betyg: 6/10

Det var några år sedan man satt och skrattade år Sacha Baron Cohen så att man fick ont i magen. Då var Da Ali G Show det roligaste man kunde se på TV (eller på importerade DVDer). Sedan fick Borat ett eget liv när han blev biofilm. Hur följer man upp en sådan succé? Jo, man letar vidare ibland sina figurer och drar fram.....Bruno. Denne österrikiska självutnämnde fashionista var lågvattnet i TV-serien, varför mina förväntningar på denna film var ganska låga. Det är sällan en nackdel att ha låga förväntningar när man ska se en film, och i detta fall så överträffades mina förväntningar.

Bruno är programledare för det största modeprogrammet i något tysktalande land, förutom Tyskland, befinner sig i USA för att göra reportage. Han förstör en modevisning på värsta Nils Poppe-manér (nej, det är definitivt ingen komplimang) varpå han förlorar sitt jobb. Bruno beslutar sig då för att bli kändis i L.A. Jaha, det där var väl i princip hela handlingen. (Nej inte riktigt.) Filmen är uppbyggd på samma sätt som Borat, dvs Sacha Baron Cohen gör konstiga saker och vi får se hur "vanliga människor" (icke skådespelare) reagerar på honom. Precis som i Borat så är den något fragmentarisk och det märks att det handlar om att via en ramberättelse bygga ihop scener till en helhet.

Är det roligt då? Ja, den första halvan av filmen går i ett rysligt tempo och skratten avlöser varandra hela tiden. Man hinner knappt andas emelllanåt. Bruno når en helt ny nivå än i sketcherna från TV-showen. Scenerna med Paula Abdul är lysande. Och kanske ännu roligare är introduktionen av Brunos pojkvän Diesel. "Vi är ett vanligt par som gör vanliga saker tillsammans." När du ser filmen så vet du vad jag menade. I den andra halvan av filmen tappar den farten lite grann, men på sätt och vis så var det skönt att få andas igen. Slutet är trivialt, men egentligen så är väl hela filmen det. De flesta skämt handlar om sex så det blir också en aning enahanda efter en stund.Det är ingen handling att skriva hem om, men en skön skrattfest.

Svenska Gustaf Hammarsten har på hemmaplan fått mycket uppmärksamhet för sitt deltagande i filmen. Gustaf, som kanske mest är känd för sitt lysande porträtt av Göran i Lukas Moodyssons Tillsammans, gör en fullgod insats utan att egentligen sticka ut så värst mycket. Allt handlar egentligen om Sacha, och Gustafs figur Lutz är egentligen bara med för att lägg upp bollen för att Bruno ska få smasha den.

Man börjar undra över om inte Cohen måste hitta någon ny form att uttrycka sig nu. Han har inga fler figurer att dra fram och göra en film om, och konceptet börjar kännas överspelat. Han har ju genom insatsen i Tim Burtons Sweeney Todd visat att han klarar av "vanligt skådespeleri" också.

Det här är ingen stor film, men ett rejält stycke habil underhållning. Rekommenderas som lättsam underhållning för den icke-kräsmagade. Och tycker man det är jobbigt med gayskämt så är det risk att man inte klarar av Bruno. Jag hade i alla fall roligt, stundvis riktigt roligt, under de 80 minuter som filmen fortlöpte. Jag kommer definitivt att se den (åtminstone valda delar) inom ganska kort.

Betyg: 6/10

Funny People (2009) Betyg: 8/10

Dags att börja blogga nu. Tänkte skriva lite om nya filmer, och även en del gamla. Allt eftersom jag ser filmer så blir det några rader här. Se det som rekommendationer att se eller att undvika. Jag kommer inte att försöka vara heltäckande i beskrivningen av filmen och jag ska försöka undvika att berätta för mycket så att din upplevelse när du ser filmen inte blir förstörd.

Första filmen ut blir Funny People av Judd Apatow med Adam Sandler i huvudrollen. Men vänta!!!! Sluta inte läsa redan! Den är faktiskt betydligt bättre än vad du kanske tror.

Jag har aldrig varit något stort fan av Adam Sandler. Även om jag definitivt kan uppskatta Happy Gilmore Wedding Singer eller Little Nicky så har jag tyckt att Sandler kan vara rätt jobbig i många filmer. Nu tycks han själv ha insett att hans karriär var på väg att bli minst sagt begränsad och började istället att söka sig till en annan typ av filmer så som Reign over me (riktigt bra) eller PTA's Punch-Drunk Love. Precis som nämnda filmer så finns det en helt annan substans i Funny People. Jag tror man ska vara glad när Adams Sandler är med i filmer som han inte skrivit själv...

I filmen spelar Adam Sandler den medelålders komikern George Simmons som får besked att han har en dödlig sjukdom, och med obefintliga odds att kunna besegra den. George som lever ett ganska ensamt och ytligt liv stoppar huvudet i sanden eftersom han inte riktigt kan hantera situationen. Han anställer Ira en ung standupkomiker (Seth Rogen) som sin assistent och skämtskrivare. Ira blir hans förtrogne och den ende som får reda på att George är döende. Det låter inte som en typisk Sandler-fars va? Låter det deppigt? Tvärtom så är det en varm film och det finns mycket humor i filmen. Det sistnämnda kanske inte är så oväntat när Hollywoods regerande komedi-guldgosse Judd Apatow har stått för manus och regi. Jag har gillat flera av hans tidigare filmer, och tycker att han nått en dimension till med Funny People. Bravo!

Adams Sandler är riktigt bra i sin roll och samspelet med Seth Rogen är riktigt bra. Seths rumskompisar som spelas av Jason Schwartzman (Rushmore) och Jonah Hill (en Apatow-favorit) är också riktigt bra och skapar ett skönt perspektiv till relationen George-Ira.

Filmen är lång, två och en halv timme, men det var enbart en njutning att den fortgick så länge. Med några bra svängningar i handlingen så kändes det som om berättelsen behövde den här tidsrymden. Se den!

IMDB-länk: http://www.imdb.com/title/tt1201167/

Mitt betyg: 8 av 10