It's complicated (2009) Betyg: 4/10

Meryl Streep spelar den frånskilda 55-åriga trebarnsmamman Jane. Alla tre barnen har flyttat hemifrån och Jane bor själv. Janes ex-make Jake (spelad av Alec Baldwin) lämnade henne för en yngre kvinna för ca 10 år sedan. När sonen ska ta examen samlas familjen i New York. Då ungdomarna är ute på festligheter så hamnar ex-makarna ensamma i hotellbaren, och de råkar ha trevligt tillsammans. T.o.m. så trevligt att de hamnar i sängs med varandra. Men vad vill egentligen Jake med detta? Och vad vill Jane? Och hur ska Jane hantera Adam, hennes arkitekt, som hon precis har börjat dejta?

Filmen är regisserad av Nancy Meyers som tidigare gjort bra komedier som Something's gotta give och What Women Want, men även medelmåttigheter som The Holiday. Den här filmen har ett underligt budskap. Den verkar peka på att försmådda kvinnor ska ge sin otrogne ex-make en andra chans senare i livet. Eller? Det känns knappast som en modern vinkling på relationer. Hade en man regisserat/skrivit filmen så hade den nog blivit rejält sågad av feminister. Samtidigt så kanske budskapet är att principer spelar ingen roll, det är hur man mår i den specifika situationen som gäller.

Meryl Streep är väl aldrig dålig, men den här rollen känns ungefär lika plastig som hennes insats i Mamma Mia. Det här är inte en film som hon valt särskilt omsorgsfullt för rollens fantastiska utmaning, utan möjligtvis för att den ger bra avkastning i plånboken. Alec Baldwin är....tja Alec Baldwin. Han är ingen stor skådespelare, utan han är sin sedvanligt lite dryga rollfigur.

Arkitekten Adam spelas förresten av den f.d. komedikungen Steve Martin, som gör en rollfigur som inte lockade mig till ett enda skratt. Steve Martin är idag 65 år men han ser snarare ut som 80, och jag sitter en lång stund under filmen och funderar på om han i själva verket är död och att de bara grävt upp honom ur graven för att visa upp liket en stund i den här filmen.

Filmens stora behållning är John Krasinski (The Office) som spelar svärsonen. Han är betraktaren utifrån som tillhör familjen, men ändå inte. Vid några tillfällen i filmen levererar John ett par förlösande skratt. Det lyfte filmens betyg med åtminstone ett snäpp.

It's complicated heter filmen och det åsyftar Janes dilemma kring relationstriangeldramat, men så värst komplicerat är det faktiskt inte: det här är inte en särskilt bra film. Visst är den hyggligt välgjord, och som tv-film fungerar den att slå ihjäl två timmar med.

Betyg: 4/10

Jesus' Son (1999) Betyg: 6/10

Jag erkänner att jag har en viss förkärlek för den här typen av indiefilm från oberoende filmskapare. Den här typen av film handlar inte om att ta megastjärna eller två, kombinera detta med några kostsamma och snygga actionscener, för att slutligen köra på med en massiv marknadsföringskampanj. Istället så handlar det om en annorlunda manus där karaktärerna får stort utrymme, ett antal (oftast) mindre kända men ytterst kompetenta skådespelare, och en film som de allra flesta av oss får chansen att se först när de står i videohyllan.

Jesus' son handlar om FH (Fuckhead) en kille som driver runt i tillvaron utan något egentligt mål eller syfte. Han träffar en tjej, som visar sig vara heroinmissbrukare. Han glider med in i missbruket, de bråkar, hon sticker. Igenom allt så är han som en obersvatör till sitt eget liv. Han vill inte ha konflikter. utan han ler hellre lite fånigt och blir därför ett offer till sin egen passivitet. Allting verkar hända honom, mer än att han gör något. Det kan låta rejält flummigt och ointressant, men tack vare ett lysande persongalleri, så blir filmen riktigt intressant.

I huvudrollen återfinner vi Billy Crudup, för mej evigt förknippad med rollen som Russell Hammond i Almost Famous men för de stora massorna kanske mer förknippad med rollen som Dr Manhattan i Watchmen eller möjligtvis för sin insats i Mission Impossible III. Jag har aldrig sett honom göra en dålig insats överhuvudtaget. Låt oss lämna honom med dessa ord och istället ge oss in på några av de övriga spännande birollsinnehavarna. En av dem är Dennis Hopper, vilken jag känner mig manad att börja med att skriva om då jag för bara en liten stund emottog nyheten att han har avlidit efter en tids sjukdom. Hopper är med i en enda scen, men det är en scen mot slutet av filmen, där man faktiskt känner hur FH har vuxit som människa. Hopper gör en, för honom, ganska lågmäld roll. Men den mannen kunde leverera dialog och få den att kännas trovärdig och underhållande på samma gång. Kudos!

I andra biroller återfinner vi Jack Black, som spelar en undersköterska som FH blir kompis med. Det här är enligt mitt tycke JB som allra bäst. Ingen plastig, överspelad, eller tramsig film som så många han har levererat genom åren. Det här är fullt i klass med hans insats i High Fidelity. Det säger enligt mig en hel del! En av mina favoritkomiker Denis Leary är med och spelar en annan förlorare (det är gott om dem i den här filmen). Holly Hunter är också med och spelar en ganska trasig kvinna som kanske är den första i hans liv som bemöter FH med respekt. Slutligen bör nämnas Samantha Morton som gör en stark insats som FH's missbrukande flickvän.

Gillar du filmer där skådespeleriet och dialogen är viktig, så kommer du att gilla Jesus' son. Tycker du att nämnda Mission Impossible är den ultimata filmupplevelsen så ska du nog skippa att lägga ned en kväll på att kolla in den här rullen.

Betyg: 6/10

Shutter Island (2009) Betyg: 4/10

Året är 1954 och kriminalpolisen Teddy Daniels, spelad av Leonardo DiCaprio, åker ut till ett mentalsjukhus på ön Shutter Island för att lösa mysteriet med en försvunnen patient. Tillsammans med sin partner Chuck (spelad av Mark Ruffalo) möter de anstaltens personal och patienter. Han får inte ordentliga svar och Teddy inser att de döljer något. Vad är Shutter Islands hemlighet?

Filmen är regisserad av den levande legenden Martin Scorsese och baseras på en roman av Dennis Lehane, vars böcker givit oss bra filmer som Mystic River och Gone Baby Gone. Låt mej omedelbart avslöja att den här filmen inte är alls lika bra som någon av dessa. Scorsese har på senare år gjort flera filmer tillsammans med DiCaprio, på samma sätt som han tidigare gjort tillsammans med DeNiro. Jag tycker att DiCaprio är en ytterst kompetent skådespelare, men i den här filmen känns han för ung. Han har sitt utseende emot sig i det avseendet. För det är inget fel på skådespelarinsatsen. Men det känns ändå inte som om han är riktigt rätt för den här rollen. Som vanligt i Scorseses filmer är det många tunga namn i rollistan. Här ser vi bl.a. Ben Kingsley, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas och Michelle Williams.

Idén med filmen är att den är ett mysterie som ska lösas steg för steg, och det är nog meningen att man ska bli förvånad av händelseförloppet. Hade jag blivit det så hade jag nog älskat filmen. Istället så förstod jag alldeles för snabbt var det barkade hän. Och eftersom handlingen (varning för spoiler!!!!) påminner alldeles för mycket om The Ninth Configuration, som förvisso säkert väldigt få av er har sett, så tycker jag att detta känns rätt så ointressant. Visst är filmen välgjord och skådespelarna är som sagt bra, men det där lilla extra som gör den riktigt intressant saknades enligt mej. Sevärd, men långt ifrån någon av Scorseses bästa alster.

Betyg: 4/10

The Darjeeling Limited (2007) Betyg: 7/10

Wes Anderson gör alltid spännande filmer. Senast såg vi Fantastic Mr. Fox, tigigare mäster verk som Rushmore och The Royal Tenenbaums. I den här filmen från 2007 får vi följa tre bröder som, på den äldste brodern Francis initiativ, befinner sig på en resa till tåg i Indien. Det ytterst charmiga tåget de åker med är The Darjeeling Limited och resan som Francis har planerat är till för spirituell utveckling men framför allt för att åter föra bröderna närmare varandra igen. Eftersom alla tre har sina neuroser och de två yngre bröderna egentligen inte vill vara där så är det en resa som inte alls blir som Francis har planerat.

Som vanligt i Wes filmer så är Owen Wilson med. Här spelar han Francis. De bägge andra bröderna spelas av Adrien Brody och Jason Schwartzman (som vi sett i Rushmore). De tre har en skön dynamik, vilket blir det centrala i filmen. Handlingen är ganska lågmäld, och gillar man inte Andersons berättande så misstänker jag att man skulle kunna tycka att filmen är långtråkig. Men det tycker inte jag. Jag gillar filmen, även om jag inte klassar den som en av Wes Andersons allra bästa.

Betyg: 7/10

American Dreamz (2006) Betyg: 6/10

American Dreamz är USAs mest populära tv-show och Martin Tweed (Hugh Grant) är dess programledare. Inför den kommande säsongen inser den cyniske Martin att man måste överträffa sig själva för att säkerställa programmets fortsatta framgångar. Till detta hittar man t ex Sally Kendo (white trash med en krigshjälte-pojkvän), Sholem Glickstein (judisk rappare) och Omer Obeidi (nyanländ arab). Till säsongsavslutningen kommer den amerikanske presidenten att vara gästdomare. Problemet är bara att Omer är utsänd självmordbombare som nu aktiverats för att ta kål på presidenten. Fast innerst inne så är han osäker på om detta är något han egentligen vill göra.

Som ni säkert förstår så är detta en samhällssatir, och det är inte bara American Idol och kändisskapet som man driver med. F.d. president George W. Bush får sig en rejäl känga också, stabilt spelad av Dennis Quaid. Presidenten har, efter att precis ha blivit omvald, gått in i en slags depression. Han har börjat läsa tidningar (något han aldrig gjort tidigare) och börjar plötsligt inse att världen inte är lika svart eller vit som hans närmaste medarbetare alltid gjort gällande. Willem Dafoe gör en strålande insats som presidentens sliskige och lömske stabschef. Mandy Moore (eller är det Adams numera?) gör en stark insats som Sally Kendo, och är väl i mångt och mycket den verkliga huvudpersonen i den här ensembleliknande filmen. Hugh Grant gör en osedvanligt osympatisk rollfigur, vilket förvisso är spännande att se.

Onekligen så är det lockande och intressant med denna sorts samhällssatir, men håller det då? Jodå, det gör det. Åtminstone till en viss del. Filmen är underhållande medan man ser den, men kanske saknar den det där lilla extra som gör den till en riktigt bra film.

Betyg: 6/10

Conversations with other women (2005) Betyg 6/10

Två riktigt bra skådespelare i huvudrollerna. Aaron Eckhart från Thank you for Smoking och Helena Bonham Carter från Howard's End och diverse av maken Tim Burtons filmer (där hon generellt är utspökad som häxa, apa, you name it!). Det här är ett relationsdrama med en ordentlig teaterpjäskänsla. Dessutom plockar den en hel del filmskolepoäng. Det är nämligen en film där man experimenterat genom att hela tiden låta bildskärmen vara uppdelad mellan två kameravinklar (jmfr tv-serien 24). Generellt så visar den ena handlingen ur hans perspektiv, den andra ur hennes. Ett grepp som känns både intressant och irriterande. Jag lutar dock slutligen mot att det är intressant eftersom filmen verkligen får ytterligare en dimension i vissa centrala scener genom detta sätt att berätta.

Handlingen utspelar sig på en bröllopsfest och timmarna efter. Han går fram och flörtar med henne. Ingen av dem är singel, men de hamnar ganska snart på hennes hotellrum. Men hur är det egentligen? Känner de varandra sedan tidigare? Eller? På ett stillsamt sätt konverserar de sig genom handlingen. Det är verkligen inte utan att man skulle kunna se detta utspela sig på en teaterscen. Bägge huvudrollsinnehavarna är riktigt bra, vilket är ett måste för att en sådan här film överhuvudtaget ska kunna fungera. Jag tyckte att det inte håller hela vägen ut för att kunna få ett toppbetyg, men det är definitivt en intressant film som förtjänas att ses. Jag hade aldrig hört talas om denna film, som min hustru kom hem med då den följt med en tidning hon precis köpt. (På svenska hade den fått titeln: Bröllopsnatten.) Gillar du en romantisk film, eller om du gillar filmer som berättar sin story på ovanliga sätt? Se den. Den är bra, men inget du måste se!

Betyg. 6/10

Youth in Revolt (2009) Betyg: 8/10

Nick Twisp är en 16-årig kille som drömmer om den stora kärleken. Eller nåja, egentligen så drömmer han nog mest om att bli av med oskulden medan han lyssnar på sina vinylskivor med Frank Sinatra. Han bor tillsammans med sin mamma och hennes yngre pojkvän. Eftersom mammans pojkvän sålt en dålig bil till ett gäng hårda militärer så tvingas de fly stan ett tag, och ska stanna i en kompis stuga. Där träffar Nick sin drömflicka, Sheeni, vars föräldrar är rejält religiösa. Efter några dagar så kommer det tragiska beskedet, Nick måste åka hem igen. Hur ska han nu kunna fortsätta relationen med sina drömmarna flicka? De två tänker ut en plan som går ut på att Sheeni ska fixa ett arbete åt Nicks arbetslöse pappa, så att han flyttar dit. Sedan så måste Nick börja bete sig riktigt, riktigt illa så att hans mor skicka iväg honom för att leva med sin far. Ett problem är bara att Nicks mammas ekonomi är väldigt beroende av att få underhåll för Nick från hans far. Ett annat problem är att det där med att bete sig illa inte riktigt varit Nicks grej, åtminstone hittills.

Det här är en väldigt bra film. Den innehåller ett gäng rejäla skratt och många dråpliga karaktärer. Dessutom så har den hjärta. Långtifrån andra filmer om pubertala problem, som lätt kan bli väldigt fåniga och ytliga. I rollen som Nick Twisp återfinner vi Michael Cera (Arrested Development, Nick and Noras Inifinite Playlist, Juno, Superbad). Han gör dels sin vanliga roll som snälla killen, men i den här filmen adderar han en ny spännande dimension. Vi kan nog räkna med att återse Michael i många bra filmer i framtiden. Han tycks ha en bra känsla för vilka filmer han ska vara med i. Det här är ju en film med tydlig indiekaraktär, vilket också återspeglas i skådespelarna. Det är inga superstjärnor, däremot så återfinner vi ett helt gäng med riktigt duktiga skådespelare. I rollen som moderns pojkvän hittar vi Zach Galifianakis (som är lika skäggig här som han var i The Hangover). Som pappan ser vi min favorit Steve Buscemi, medan modern spelas av Jean Smart (mest känd från Samantha who och 24). Andra skådespelare som ni garanterat känner igen, men inte kan namnet på är Ray Liotta (Goodfellas), Justin Long (Ed), M. Emmet Walsh, Fred Willard.

Det här är en riktigt bra film som jag verkligen tycker att ni ska se!

Betyg 8/10

The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009) Betyg: 8/10

För den breda publiken så är har The Imaginarium of Doctor Parnassus fått mest uppmärksamhet eftersom det är Heath Ledgers sista roll. Han dog mitt under inspelningen av denna film, och den fick slutföras med honom ersatt av Johnny Depp, Colin Farrell och Jude Law i kompletterande scener. För mej är det filmen spännande framför allt eftersom detta är Terry Gilliams senaste film. Han har tidigare levererat spännande filmer som 12 Monkeys, The Fisher King, Brazil och Fear and Loathing in Las Vegas. Ja just det ja, en gång så var han en del i Monty Python och är mannen bakom de animerade inslagen.

Som vanligt så ger Terry Gilliam oss en visuellt storslagen film. The Imaginarium of Doctor Parnassus handlar om ett resande sällskap som framträder med en show utöver det vanliga. Fast problemet är att folk i allmänhet inte förstår hur speciell showen är så det är svårt för dem att få besökare. Dr Parnassus låter besökarna träda in genom hans spegel där de når en fantastisk värld. Den som genomgår och klarar detta "test" kommer att komma ut som en pånyttfödd människa. (Det bör ses, inte förklaras/överanalyseras.) En dag så hittar de Tony (Heath Ledger) hängande i en snara under en bro. De räddar livet på honom bara för att upptäcka att han inte minns vem han är. Tony ansluter sällskapet och visar sig med sin kommersiella läggning vara en fantastisk tillgång för Doctor Parnassus. Men Parnassus har en mörk hemlighet, för många år sedan slöt han ett avtal med djävulen, i vilket han har utlovat att hans dotter ska överlåtas på hennes 16-årsdag. Dagen är i nära antågande, och Parnassus försöker se om han kan hitta något sätt att låta sin dotter undkomma detta hemska öde.

Nämnde jag att det är en dvärg med i sällskapet? Jodå, och han spelas av Verne "Mini-me" Troyer. Heath Ledger gör en bra insats, och sättet han ersätts av ovan nämnda skådespelare i sekvenserna inna i Imagninariet funkar fullt ut. Det känns som om det var meningen att Tony skulle ta en annan skepnad inne där, i motsats till att det skulle bli krystat. Christopher Plummer spelar Parnassus och Lily Cole spelar dottern.

Jag tycker det är en välskriven och välspelad film. Den är originell och fantasifull och rekommenderas varmt!

Betyg: 8/10

Oz (1997-2003) - TV-Serie - Betyg: 9/10

Har nyligen plöjt igenom samtliga sex säsonger av denna lysande tv-serie, som totalt omfattar 56 avsnitt på knappa timmen vardera. Tyckte faktiskt att jag kunde tillåta mej att recensera en Tv-serie i sin helhet, även om detta är (och kommer att förbli) en filmblogg.

Oz är en HBO-producerad serie, precis som de flesta andra nyskapande tv-serier sedan 90-talet. I den får vi följa en ensemble fångar i Oz, ett maximum-security-fängelse. Serien utpelar sig helt inom fängelsets murar, undantaget de korta "återblickar" vi får till de brott som gjort att respektive brottsling befinner sig i Oz. Det är en hård värld med en ständigt pågående maktkamp mellan olika grupperingar (arier/nazister, muslimer, svarta, latinos, bikers etc). Livet i Oz är ständigt präglat av droger, våldtäkter och dödsfall. Serien såldes in i USA med budskapet: "Skaffa dej inga favoriter (ibland karaktärerna), för du vet aldrig hur länge de överlever." Efter att nu ha sett serien i sin helhet kan jag konstatera att det stämmer, för plötsligt försvinner en karaktär för evigt.... Av denna anledning tänker jag inte ge mej på att göra några beskrivningar av enskilda karaktärer, eftersom detta skulle kunna antyda vilka av dem som är kvar länge (för det finns ett antal sådana också). Förutom fångarna så får vi möta personalen som arbetar inom Oz, och se hur samspelet/symbiosen mellan dessa två världar fungerar.

Serien är våldsam, ibland rejält våldsam, men låt inte detta avskräcka er. Det är framför allt en skildring av människor och deras beteende. Man ser strimmor av ljus i den mörka tillvaron, men alltsom oftast så raseras drömmarna av andra fångar. Eller av individens egna mörka sida.

Jag tycker den här serien är riktigt förbaskat bra. Rekommenderas varmt!

Betyg: 9/10

Dirty Rotten Scoundrels (1988) Betyg: 6/10

Dirty Rotten Scoundrels, eller Rivierans Guldgossar som den heter på svenska, är en gammal favorit för mej. Med Steve Martin och Michael Caine i huvudrollerna gjorde den här filmen stor succé i slutet av 80-talet, och många av er har säkerligen sett den. Om inte på bio eller video, så har du säkert sett den i en av alla otaliga tv-visningar genom åren.

I slutet av 80-talet så var Steve Martin en stjärna. Allt han gjorde var jätteroligt och drog stora publiker till biograferna. Det känns rätt avlägset nu när Steve gör nyinspelningar av Rosa Pantern-filmerna som inte ens når upp till nivån "Medioker". Men det här är från hans storhetstid. Dirty Rotten Scoundrels handlar om två sol-och-vårare (eller bedrägare om du fördrar den benämningen. Michael Caine är den sofistikerade som vet hur en slipsten ska dras för att dra in de stora pengarna. En dag dyker en betydligt simplare aktör (Steve Martin) upp i den lilla by på franska rivieran där Caine omsorgsfullt byggt upp sin svindleriverksamhet. Caine försöker lura bort Martin, men det leder till att Martin utpressar sig till att få bli skolad till att kunna göra större svindlerier. En dag så dyker en rik arvtagerska upp i byn och de två beslutar sig för att duellera om vem som först kan svindla av henne $50,000.

Jag har genom åren lärt sig att komedier åldras betydligt sämre än andra filmer. När jag ser denna film så kan jag krasst konstatera att så är fallet även här. Men Dirty Rotten Scoundrels är fortfarande en bra film. Den innehåller en del riktigt kul skämt, och har en handling som funkar. Steve Martin känns lite överspelande ibland (som han nog faktiskt nästan alltid är) medan Michael Caine som vanligt är strålande. Har du inte sett den så är detta ett givet kort när den dyker upp i tevetablåerna nästa gång. Har du redan sett den och gillade den, ja då behöver du inte vara rädd för att se om den, för Dirty Rotten Scoundrels funkar fortfarande!

Good Will Hunting (1997) Betyg: 10/10

Will Hunting är uppvuxen utan föräldrar i diverse fosterhem. Han jobbar som städare på ett universitet i Boston. Trots att han saknar utbildning så har han en enorm intellektuell kapacitet, inte minst inom matematik. När han löser ett mycket svårt matametiskt problem, som en professor skrivit på en tavla i en korridor för att utmana sina elever, så får professor Lambeau upp ögonen för Wills förmåga. Han häpnas över när han förstår att Will inte är en elev utan en städare som dessutom har ett omfattande kriminalregister. Will står precis inför att dömas för en misshandel när professorn griper in. Han lyckas övertyga domaren att stå som ansvarig för Will under förutsättning att vi även genomgår terapi med en psykolog. Lambeau anlitar som gamla studiekompis Sean Maguire för denna uppgift. Men kan någon nå fram till Will?

Good Will Hunting fick två Oscars. Robin Williams en för birollen som psykologen, men framför allt så vann Matt Damon och Ben Affleck en välförtjänt Oscar för bästa originalmanus. Dessutom var filmen nominerad till en dryg handfull ytterligare priser. I huvudrollen som Will Hunting ser vi Matt Damon, medan Ben spelar hans bästa kompis. Stellan Skarsgård spelar professorn och Minnie Driver är charmerande i rollen som Wills flickvän Skylar. Affleck, men även Damon, brukar ofta få kritik för deras bristande kvalitet som skådespelare. I de här rollerna funkar de väldigt bra. Affleck är charmig, och de regissörer som förstår hur man ska använda honom brukar enligt min åsikt få ett bra resultat med honom. Gus van Sant lyckades väldigt bra med denna film, även om jag i andra fall ställt mig väldigt skeptiskt till vad han håller på med. Man kan tycka vad man vill även om Robin Williams, som många gånger spelar i urfåniga komedier och supersenimentala filmer, men här är han riktigt förbaskat bra. Karln kan, men precis som Travolta så har han emellanåt ingen känsla alls för vilka filmer han ska välja att medverka i.

Enligt min åsikt så är det här en film som egentligen inte saknar någonting. Den är spännande, gripande, romantisk, rolig, you name it! Jag tycker att den är en njutning att se från första scenen till den sista. Det här är inget mindre än en fullpoängare!

Betyg: 10/10

Blades of Glory (2008) Betyg: 8/10

Det här är riktigt roligt!!! Helt klart en av Will Ferrells roligaste filmer. Här spelar han konståkningsrebellen Chazz Michael Michaels. Efter en sammandrabbning med underbarnet i samma sport Jimmy MacElroy (Jon Heder) blir de två avstängda från från att tävla i konståkning för resten av sina liv. Men så hittar de ett kryphål, de kan tävla i paråkning. Och eftersom det inte finns någon regel emot att två män tävlar tillsammans så blir de tvungna att teama upp med varandra i jakten på återupprättelse.

Jag hade aldrig kunnat tro att en film om konståkning skulle kunna vara så här underhållande. Duon Ferrell och Heder kompletteras av flera andra bra komediskådespelare som Jenna Fischer från The Office och Will Arnett från Arrested Development. Filmen håller ihop på ett bra sätt och tar konståkning på "allra största allvar"....typ.

Det är svårt att hitta bra komedier nu för tiden, men här är i alla fall en film som håller måttet!

Betyg: 8/10

Hachiko: A dog's story (2009) Betyg: 5/10

Det här är filmen om en hund och hans relation till sin adopterade husse. Husse spelas av Richard Gere, och hunden spelas av en hund. Lasse Hallström har regisserat. Hela filmen går ut på att beskriva det starka bandet mellan de två, och hur hunden hela tiden vill vara med husse. Det är baserat på en sann historia, vilket gör det hela lite mer intressant. Och Lasse Hallström är skicklig på att berätta känslosamma historier. Men jag tyckte att det var en tunn soppa ändå. Väldigt välgjord och fin, men det händer lite för lite. Hustrun som är uppväxt med hund i familjen tyckte lite bättre om filmen än vad jag gjorde. Så det här är en film som framför allt rekommenderas till hundälskare.

Betyg: 5/10