The Blind Side (2009) Betyg: 7/10

Jag visste två saker om The Blind Side. För det första så visste jag att det var en film om idrott, för det andra så var Sandra Bullock med i den. Det var med andra ord inte en film som jag lockades alls av att se. Men så fick Sandra Bullock en Oscar för sin huvudroll i filmen. Då insåg jag att detta var en film som jag faktiskt var tvungen att se och recensera.

Filmen handlar om Michael "Big Mike" Oher, en svart hemlös tonåring. Han har egentligen inget som talar för honom, förutom att han har talang för bollsport. Han erbjuds en plats på en kristen high-school, där alla förutom han är vita. Men eftersom han ligger lång efter med läs och skrivkunskap så är det inte enkelt vare sig för honom eller hans lärare. Men så en dag så får Leigh Anne Tuohy (Bullock) upp ögonen för denne stackare, och hon tar honom under sina armar och det dröjer inte länge innan han bor hemma hos familjen Tuohy.

Som ni säker har förstått så är det här ett drama som handlar om fascinerande människoöden. Det allra mest uppseendeväckande med filmen är att den är baserad på verkliga personer och händelser. Mina förutfattade meningar kom till skam, för det här visade sig vara en riktigt bra film. Den är stark, känslosam och engagerande. Och Sandra Bullock då, undrar ni? Ja, hon har aldrig imponerat ett dugg på mig i en enda av sina tidigare filmer. Kanske är hennes största problem att hon väljer att göra sådana plastiga menlösa Hollywoodfilmer hela tiden. Men den här gången är det en annan Bullock vi möter. Hon är verkligen bra i den här filmen, kanske är det hennes livs roll. Men var hon värd att vinna en Oscar framför den fantastiska Gabourey Sidibe i Precious? Absolut inte! Är det här en bra film då? Ja! Och det är till och med en riktigt bra film!

Betyg: 7/10

WALL-E (2008) Betyg: 6/10

Då har jag äntligen kommit mig för att se Pixars superpopulära film om den lilla roboten Wall-E. Den handlar om en städrobot som lever i en postapokalyptisk värld, där sopbergen är gigantiska. Det enda liv som finns på planeten är kackerlackor. Wall-E verkar vara den enda kvarvarande av sitt slag. De andra robotarna verkar har slutat fungera med tiden. Wall-E är fascinerad av mänskliga artifakter, och samlar på saker som han hittar i sopbergen. Bland annat så har han hittat en videofilm med Hello Dolly som han gärna tittar på. Men hans kompis kackerlackan verkar lagom intresserad. Plötsligt en dag så landar ett rymdskepp och EVE en annan robot dyker upp. Detta blir början på ett äventyr för Wall-E.

Hur bra blir den här filmen då? Jo det är en oerhört välgjord film. Kanske den allra bäst gjorda animerade film jag någonsin har sett. Allting är fantastiskt snyggt. Filmen har en gullig, lagom spännande story. Så som man kan förvänta sig nu för tiden så finns lite substans som vi vuxna ska kunna tillgodogöra oss.

Trots detta så lyfter filmen aldrig riktigt fullt ut. Handlingen är lite för tunn och konventionell för att bli en det ska bli en riktigt fantastiskt film. Men visst är det en njutning att se filmen - för bra, det är den.

Betyg: 6/10

Extract (2009) Betyg: 6/10

Mike Judge har gjort två riktigt bra komedier (Office Space och Idiocracy). Han är också mannen bakom Beavis and Butthead. Nu är han tillbaka med Extract, en film om en kille som äger en liten fabrik som tillverkar extrakt. Han är gift, företaget är på väg att bli uppköpt och Joel kommer därmed att casha in och bli rik. Kort sagt, allt ser lovande ut för Joel. Förutom då att hans fru inte vill ligga med honom. Klockan åtta varje kväll åker mysbyxorna på om inte Joel hunnit hem från jobbet, och sedan är det kört för honom. SÅ när det dyker upp en ny praktikant på jobbet, den sexiga Cindy, så är det inte så konstigt att Joel får lite funderingar. Under en kväll med bartenderkompisen Dean så råkar Joel ta lite piller. När han vaknar inser han att han nu hyrt in en manlig prostituerad för att förföra frun, så att han själv inte skulle ha dåligt samvete för att han vill ligga med Cindy. Men i nyktert tillstånd så verkar det här inte längre som en lika bra idé. Nu börjar tillvaron falla i bitar för Joel, och värre ska det bli.

Joel spelas övertygande av Jason Bateman (Arrested Development, Juno) som är bra som "straight guy". Ben Affleck gör en helskön insats som bartendern Dean. Det här var en roll som var som klippt och skuren för honom. Mila Kunis (70's show) gör rollen som Cindy.

Filmen är inte lika bra som Judges två tidigare filmer, men den är fortfarande en skön komedi. Det här är inte en hysterisk skrattfest som hela tiden krystat letar efter skratt. De finns där, och de kommer naturligt. Det filmen framför allt har är en skön stämning och ett bra berättande. Visst är det någon bit av filmen som inte riktigt håller måttet, men till största del är detta en mycket underhållande berättelse. Även om ämnet kanske låter lite småtungt så är filmen definitivt inte det.

Betyg: 6/10

An Education (2009) Betyg: 8/10

Författarfavoriten Nick Hornby (High Fidelity, About a boy, Fever Pitch) hyrdes in för att skriva manus till Lynn Barbers bok An Education. Bara en sån sak får mej intresserad till max, då Hornbys böcker (och för den del filmerna av böckerna) står högt i kurs hos undertecknad. Det här är en historia som utspelar sig på 60-talet och som handlar om Jenny Mellor, en sextonårig skolflicka (spelad av Carey Mulligan). Jenny uppvaktas av David, en betydligt äldre man (spelad av Peter Sarsgaard). I det här fallet innebär betydligt äldre att han är typ dubbelt så gammal som vad hon är. David charmar Jennys föräldrar med sin stil, sitt kultiverade sätt och sin uppenbart tjocka plånbok. Detta gör att de låter honom ta med henne på dejter. Filmen handlar egentligen om hur Jenny går ifrån att vara en oskyldig skolflicka till att bli en vuxen kvinna. Det här är hennes utbildning - An Education.

Filmen är en varm skildring av sextiotalets England, utan att snöa in på en massa Beatlesnostalgi.Den utspelar sig 1962, dvs innan Beatlemania. Det är väl någon av turerna mot slutet av filmen som gör att den inte 100%-igt faller mej på tungan och ger den ett ännu högre betyg.

Bra berättad, bra dialog, bra skådespelarinsatser av Sarsgaard och Mulligan, men även Alfred Molina som Jennys far sticker ut. Filmen är ett långt steg ifrån de vanliga blaskiga Hollywoodrullarna i genren, vilket känns uppfriskande.

En riktigt trevlig filmupplevelse.

Betyg: 8/10

The Hurt Locker (2008) Betyg 6/10

Det här är en av årets mest Oscarsnominerade filmer. Den handlar om en enhet på tre soldater i Irak som arbetar med att desarmera bomber. De tre drar inte jämt och eftersom gruppchefen är lite irrationell i sitt agerande ibland, så blir de andra två irriterade på honom.

Kathryn Bigelow (som tidigare gjort en gammal favoritfilm, Strange Days) har regisserat The Hurt Locker. Hon gör det med den äran, för det här är en oerhört välgjord film. Stundtals känns den nästan dokumentär. Man får känslan av att precis så här var/är situationen för de amerikanska trupperna i Irak. Genom att smart välja okända skådespelare för de tre huvudrollerna så får man en större grad av autenticitet. Sedan kryddar hon filmen med tre gästspel av Guy Pearce, Ralph Fiennes och David Morse.

Den här filmen ger inga pekpinnar om huruvida USA borde vara i Irak eller inte. Man undviker diskussionen om "vem har skickat oss hit" och varför. Istället så handlar det om krigets våndor och rädslan för att dö och att ens liv i så fall saknat mening. Här finns inga hjältar som krigar vidare med dussintals kulor i kroppen, utan det är mer principen en kula och du är död.

Mitt enda problem med filmen är det stående problem jag har med genren krigsfilm. Jag är inte speciellt förtjust i den. Även om filmen är välgjord så är det inget som engagerar mig speciellt mycket. Det här är säkert en film som förtjänar ett bättre betyg, och jag är övertygad om att Oscarsakademien ikväll kommer att belöna den mer än vad jag gör här. För den som vill se en realistisk krigsfilm så är det här förmodligen bland det bästa genren kunnat erbjuda på ganska många år.

Betyg: 6/10

Away we go (2009) Betyg: 8/10

Sam Mendes slog igenom med dunder och brak i och med American Beauty. Här om året gav han oss den mörka Revolutionary Road med Leonardo DiCaprio och Mendes hustru Kate Winslett. Något år dessförinnan var det krigsdramat Jarhead. Nu byter han återigen genre och ger sig in i relationskomedin Away we go. Den handlar om det gamla strävsamma paret Burt och Verona som en dag upptäcker att hon är gravid och att de ska bli föräldrar. Hennes föräldrar är sedan många år döda, och när Burts föräldrar nu berättar att de ska flytta till Antwerpen så inser de att de kanske inte ska bo kvar utan hitta ett annat ställe för dem att bilda familj på. De ger sig ut på en resa till olika platser i Nordamerika. På varje plats har de några vänner eller släktingar, och vi får träffa dessa tillsammans med Burt och Verona. En efter en får vi träffa dessa vänner med sina egenheter och problem. Det blir inget enkelt beslut att fatta.

Filmen har flera behållningar. Den har bra dialog. Det är en skön mysig stämning i den, inte minst emellan huvudpersonerna. En stor behållning är de underbara birollerna, som alla kryddar filmen på olika sätt. I huvudrollerna återfinner vi John Krasinski (The Office) och Maya Rudolph (Saturday Night Live). Bland birollsinnehavarna hittar vi bl.a. Jeff Daniels (Dum och Dummare), Catherine O'Hara (Best in show) och Maggie Gyllenhaal (The Dark Knight). Den här filmen var skön att se några dagar efter att jag hade sett den tunga Precious. För Away we go är lättsam utan att vara ytlig. Två fullkomligt olika filmer, två bra filmer. Och nu när vi pratar om Away we go så kan man slutvis säga att det här är en skön film som passar de flesta!

Betyg: 8/10

Inför Oscarsgalan 2010

Här kommer några stalltips inför söndagens Oscarsgala. Jag gissar på följande pristagare.

Bästa film: The Hurt Locker. Oerhört svårtippat med Avatar och The Hurt Locker som förhandsfavoriter. Det finns flera bra alternativ som kan skrälla t.ex. Precious. Jag satsar dock på The Hurt Locker, för jag tycker inte att Avatar förtjänar en sådan här utmärkelse. Den ska dock ha han handfull Oscars i genrer som specialeffekter etc)

Bästa regi: Kathryn Bigelow for The Hurt Locker

Bästa manliga huvudrollsinnehavare: Jeff Bridges for Crazy Heart (Eventuellt kan det bli Morgan Freeman i rollen som Nelson Mandela också, jag garderar mig lite.)

Bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare: Gabourey Sidibe for Precious: Based on the Novel Push by Sapphire - känns självskriven

Bästa manliga biroll: Christoph Waltz for Inglourious Basterds - lika självskriven

Bästa kvinnliga biroll: Mo'Nique for Precious: Based on the Novel Push by Sapphire

Bästa originalmanus: The Hurt Locker (2008): Mark Boal (även om jag personligen gärna skulle ser Inglorious Basterds för detta pris)

Bästa manus baserat på förlaga: Precious: Based on the Novel Push by Sapphire: Geoffrey Fletcher (Här finns stark konkurrens i Up in the Air och An Education)

Övriga kategorier är svårare att tippa, men det finns en hel del Avatar i dessa...

Precious (2009) Betyg: 8/10

Precious är en fattig, svart, rejält överviktig, sextonårig tjej med allvarliga läs- och skrivsvårigheter. Hon blir inkallad till rektorn som konstaterar att hon är gravid (igen) och att hon nu kommer att bli relegerad. Hon har sedan flera år blivit våldtagen av sin pappa, som också är far till hennes barn, varav den förstfödda dottern är har Downs Syndrom. Mamman misshandlar Precious fysiskt och psykiskt. Nu kan det väl inte bli så mycket värre tänker ni? Jodå, det kan det visst ska ni se.

Det här är en oerhört stark film. Det är allt utom en feel-good-film. Fy fasen vad man mår dåigt när man ser filmen. Är det då en film man ska undvika. Nej absolut inte, tvärtom är det en film som är ytterst sevärd. Men man måste sätta sig i rätt sinnesstämning för att fixa att se den. Tack och lov så verkar det här inte vara baserat på ett verklig historia, utan filmen bygger på en roman som heter Push, skriven av Sapphire (vilket också är filmens officiella undertitel).

Riktigt bra skådespelare gör filmen verkligt sevärd. Till att börja med så lär det inte ha varit lätt att hitta en skådis som Gabourey Sidibe (som spelar Precious). Hur många aspirerande unga skådisar är extremt överviktiga? Urvalet lär vara begränsat (även i USA). Gabourey är dock ett fynd och naturligtvis har hon blivit Oscarsnominerad. Jag gissar att hon får priset, gör en film eller två till och sedan försvinner från spotlighten. För hittills har inte Hollywood varit särskilt bra på att ta tillvara på talanger som sticker ut för mycket och är annorlunda utseendemässigt. Vi får väl se vad som händer. Oscarsnominerad är även Mo'Nique i rollen som Precious mamma. Åter igen en riktigt het kandidat för att ta hem priset. Jag tycker även att det här är en stark kandidat för de tunga Oscarspriserna bästa film och bästa regissör. Innan den här veckan är slut så är det hela avgjort...

Mariah Carey har fått mycket uppmärksamhet för sin rollinsats som socialarbetare i filmen. För mej var det mest fascinerande med den insatsen att se Mariah utan sina fyra ordinarie lager smink. Hon är definitivt ingen snygging, så mycket står klart. Även om hon gör en godkänd insats i den här filmen, så kan det knappast förlåta allt ont hon tillskansat den värld vi lever i. Då tänker jag inte i första hand på filmen Glitter som jag aldrig har sett och aldrig tänker se, utan på hennes själlösa vidriga musik. Jag hoppas verkligen inte att detta blir ett karriäruppsving för henne.

Av någon anledning så har inte media på samma sätt uppmärksammat att Lenny Kravitz har en roll i filmen. Kanske inte heller Lenny gör en uppseendeväckande insats, men han får klart godkänt. Och det var kul att se Lenny agera, det gör jag gärna igen.

Det här är som sagt en rejält stark film. Det är inte en film som man efteråt stänger av och går vidare från direkt, utan den lever kvar hos en. Men det tror jag är det allra bästa med Precious. Den är tänkvärd och den berör. Se den!

Betyg: 8/10

It Might Get Loud (2008) Betyg: 6/10

OK, vad sägs om den här filmidén? "Jag för samman tre välkända gitarrister från tre olika generationer i samma rum en dag och låter dem samtala med varandra och sen får de ta med sina gitarrer och så får vi se vad som händer." Ungefär så gissar jag att David Guggenheim (ja, släkt med konstmuseumsläkten) resonerade när han sålde in idén till Led Zeppelins legendariske gitarrist Jimmy Page. Och tydligen så tyckte även Jimmy att det här lät som en bra idé för han gick t.o.m. in som med-producent till denna dokumentärfilm.

Jimmy Page förs samman med U2s The Edge och White Stripes centralfigur Jack White. En hyggligt spännande kombination med en av hårdrockens skapare, en av arenarockens viktigaste spelare och en man som gav indierocken en ny inriktning. Alla har de haft enorma framgångar kommersiellt, och de har alla varit med och format varsin skola för unga gitarrister. De är signifikant olika, vilket jag förutsätter har varit en förutsättning för urvalet.

Men vem ska vara intresserad av att titta på något sånt här? Ja, jag tvekade inte många sekunder i alla fall. Men en person som inte är musiker eller rejält musikintresserad kanske inte kommer att tycka att detta är så värst spännande. Det är inte en orgie i gitarrsnack, utan mer om musik i allmänhet. Och vi får följa med de tre på hemmaplan, och i Page fall får vi följa med till huset där de spelade in Led Zeppelin IV, plattan med Black Dog och Stairway to heaven. De talar om sitt låtskrivande och inspirationen bakom detta. Det visas också en del klipp (mestadels live) med respektive band.

För mej var det helt klart en riktigt trevlig stund framför tvn, men det är inte en film som jag längtar efter att se om. Alltså det är ju ingen filmupplevelse på det sätt som jag förvänar mig. Mer som en bra tv-program. Passar du in på beskrivningen ovan, så ska du definitivt se It might get loud. Men om du inte ens vet vilka de tre gitarristerna är så kan du ta en timme framför På spåret istället.

Betyg: 6/10

Fantastic Mr. Fox (2009) Betyg: 6/10

Med spänning såg jag fram emot nästa film från Wes Anderson. Efter fantastiska filmer som Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life Aquatic så var det dags för honom att ge sig in i den animerade filmens värld. Med Roald Dahls klassiska barnsaga om Fantastic Mr Fox hittade han ett äventyr som han dedikerat gav sig an.

Filmen handlar om räven Mr Fox och hans familj. När hans fru blev gravid så lovade han henne att hans vilda dagar (stjäla hönor etc) var över. Nu ett par år senare så kittlar det lite i tarmen, och han bestämmer sig för att i smyg ge sig ut på några väl valda tjuverier. Han ger sig an familjens grannar bönderna Boggis, Bunce och Bean (one fat, one short, one lean). Efter att ha genomfört tre lyckosamma kupper, slår bönderna sig samman för att en gång för alla göra sig av med den erbarmerliga räv som plågar dem.

Filmen är snyggt gjord i stop-motion-animering. Det är en kul dialog. Karaktärernas röster görs av duktga etablerade skådespelare som George Clooney (Mr Fox), Meryl Streep, Jason Schwartzman, Bill Murray, Willem Dafoe och (Wes Anderson ständigt återkommande kompis) Owen Wilson. Men det är ändå något som saknas för att jag ska bli riktigt trollbunden. Handlingen är lite tunn och förutsägbar. Trots detta en oerhört charmig film som även många barn (dock inte de allra minsta) kommer att uppskatta.

Betyg: 6/10