2002 släpptes den här filmen av Paul Thomas Anderson, som senast fick mycket uppmärksamhet för There will be blood. Han hade gjort två riktigt bra två filmer dessförinnan: Boogie Nights med Mark Wahlberg och den storslagna ensamblefilmen Magnolia. Mina förväntningar var högt ställda. Men jag kunde för allt i världen inte förstå hur han kunde välja Adam Sandler att spela huvudrollen. Sandler som vid den här tidpunkten i princip enbart hade gjort fåniga komedier som Billy Madison, Airheads, Big Daddy och den förvisso hyfsat roliga Happy Gilmore. Förvisso hade han även lyckats rätt bra med The Wedding Singer. Vad skulle man förvänta sig av Punch Drunk Love?
Det intressanta med filmen är att den är oerhört lågmäld och stillsamt berättad. Adam Sandler spelar sin första seriösa roll, oerhört nedtonat. Det finns inget av hans traditionella fånigheter, och inga egentliga skämt i filmen. Låter det trist? Ja vid en första anblick, och med fel förväntningar så kan man absolut tycka att det här är en trist, seg film där inte mycket händer. Men om man ser den med ett öppet sinne så är det en varm komedi (inte fars). Sandler spelar Barry Egan, en egen företagare vars liv ständigt tycks förpestas av hans sju systrar som behandlar honom ganska nedlåtande och försöker styra över honom. Barry, som förvisso är en ganska udda person, försöker undvika systrarna så gott han kan. Men eftersom han är en person som ogillar konfrontationer så är det inte så lätt. Han har problem med sin själlvbild och tycker inget vidare bra om sej själv. En dag så kommer en kvinna (spelad av Emely Watson från Breaking The Waves och Red Dragon) in på hans kontor, och detta kommer att förändra hela hans värld.
Handlingen är ganska banal och enkel. Det finns en sidohandling som går ut på att Barry ringer en telefonsexlinje (för att prata eftersom han mår så dåligt). Det leder till att han blir utsatt för utpressning. Men handlingen är så kontrollerat berättad. Man går från att sitta lite otåligt och se den först halvtimmen av filmen till att allt mer bli engagerad av Barrys upplevelser. Till slut så är man faktiskt riktigt trollbunden av det som händer. Filmen är oerhört snyggt filmad. Sandler bär en blå kavaj genom hela filmen, och den är många gången den enda färgklicken i bildrutan (mot det svarta, gråa och vita). Effektfullt. Musiken känns oerhört sparsmakat använd, vilket även det lyfter intrycket av hur plågsam Barrys tillvaro är.
Punch Drunk Love förtjänar en chans att bli sedd och uppskattad. Men det är en film som man måste se med ett öppet sinne och ro i kroppen. Belöningen du får tillbaka är mångfalt värd insatsen. Jag var inte spciellt övertygad om filmens storhet första gången jag såg den, men nu har jag sett om den två gånger med ett par års mellanrum och blir mer och mer förtjust varje gång.
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar