Couples Retreat (2009) Betyg: 4/10

Fyra par åker iväg till en paradisö. Ett av dem är där för att arbeta på sitt förhållande, de övriga är där för att koppla av. Det visar sig snart att samtliga för att få vara kvar i denna paradismiljö är tvungna att delta i samtalsterapi och gruppövningar för att förbättra sina förhållanden.

Jag hade låga förväntningar på den här sågade filmen. En rätt bra sammansättning av skådespelare med Vince Vaughn, Jon Favreau, Jason Bateman, Kristin Davis, Jean Reno och svenskättade Malin Åkerman i spetsen förpliktigar. Kritiken jag läst om filmen vidhåller att den saknar roliga skämt. Det håller jag inte alls med om. Det finns några riktigt kul skämt, även om det kanske bitvis är lite glest emellan dem. Min främsta invädning är att filmen känns lite löst sammanhållen. Det finns scener som känns helt poänglösa och bitvis går den på tomgång. Men tar man det för vad den är, en stunds avkoppling där du inte behöver aktivera hjärnan, så är det fullkomligt dugligt.

Betyg: 4

Äntligen midsommar (2009) Betyg: 4/10

En komedi om en midsommarfest, dvs en ursvensk begivenhet. Kompisgänget som samlas är brokigt. Det är som upplagt för en film med många förvecklingar och så blir det också.

Olle Sarri är en gammal favorit sedan Knesset, där hans sketcher var en av många höjdpunkter. Här spelar han killen med alkoholproblem, vars flickvän är desperat sugen på att bli gravid. Olle är bra, men rollfiguren är lite för endimensionell för att han ska kunna nå riktiga höjder. Den enda andra skådespelaren som är igenkännbar är den f.d. tonårsidolen Luke Perry, känd som Dylan i Bevely Hills. Han spelar en amerikansk kompis till festens värd, som är i Sverige och firar midsommar för första gången.

Det är inte en skrattfilm, i sina bästa stunder är den lite småmysig eller charmig. Flera av karaktärerna håller inte riktigt, utan de känns för stereotypa. Skådespelareinsatserna överlag är godkända. Men det är inget i filmen som riktigt sticker ut. Trots att den bara är 85 minuter så känns den bitvis lite seg. Det här är en film som man definitivt kan se och uppskatta, men det är inget som man minns någon längre stund.

Betyg: 4/10

Fröken Fleggmans Mustasch (1984) Betyg: 6/10

Under min högstadietid måste jag ha sett den här farsen hundra gånger. Jag och kompisen älskade Hasse och Tage och det här som sändes på TV (och som jag bandade på VHS) kunde vi se hur många gånger som helst. Det känns lite spännande att göra ett återseende såhär dryga 20 år senare.

Det här är den sista uppsättningen av Hasse Alfredsson, Tage Danielsson och även Gösta Ekman som ju var jätterolig en gång i tiden. Nu för tiden så spelar han ju bara allvarlige (och menlösa) roller som polisdetektiv. Det var bättre förr. Bara ett år efter den här uppsättningen gick Tage ur tiden, vilket såklart var en stor förlust för komikersverige. Inte minst som man kan ana att såväl Hasse som Gösta tappade gnistan för komik efter detta. Trion kompletteras av Lena Nyman, på den tiden förmodligen Sveriges främsta komedienne.

Komedi brukar ju åldras illa, så hur funkar det här idag? Jodå, det var faktiskt roligt, bitvis riktigt roligt. Men vissa delar känns inte alls speciellt roliga idag. Kanske tycker jag att det är extra roligt med nostalgivärdet eftersom jag känner igen mycket av skämten och låttexterna. Den öppnar i högt tempo, men efter ett tag så dippar den ganska rejält. (Jaja, det kunde ha varit värre som Hasse Alfredsson säger i pjäsen.) Det är i alla fall en bra underhållning, men många skratt.

Betyg: 6/10

Punch Drunk Love (2002) Betyg: 8/10

2002 släpptes den här filmen av Paul Thomas Anderson, som senast fick mycket uppmärksamhet för There will be blood. Han hade gjort två riktigt bra två filmer dessförinnan: Boogie Nights med Mark Wahlberg och den storslagna ensamblefilmen Magnolia. Mina förväntningar var högt ställda. Men jag kunde för allt i världen inte förstå hur han kunde välja Adam Sandler att spela huvudrollen. Sandler som vid den här tidpunkten i princip enbart hade gjort fåniga komedier som Billy Madison, Airheads, Big Daddy och den förvisso hyfsat roliga Happy Gilmore. Förvisso hade han även lyckats rätt bra med The Wedding Singer. Vad skulle man förvänta sig av Punch Drunk Love?

Det intressanta med filmen är att den är oerhört lågmäld och stillsamt berättad. Adam Sandler spelar sin första seriösa roll, oerhört nedtonat. Det finns inget av hans traditionella fånigheter, och inga egentliga skämt i filmen. Låter det trist? Ja vid en första anblick, och med fel förväntningar så kan man absolut tycka att det här är en trist, seg film där inte mycket händer. Men om man ser den med ett öppet sinne så är det en varm komedi (inte fars). Sandler spelar Barry Egan, en egen företagare vars liv ständigt tycks förpestas av hans sju systrar som behandlar honom ganska nedlåtande och försöker styra över honom. Barry, som förvisso är en ganska udda person, försöker undvika systrarna så gott han kan. Men eftersom han är en person som ogillar konfrontationer så är det inte så lätt. Han har problem med sin själlvbild och tycker inget vidare bra om sej själv. En dag så kommer en kvinna (spelad av Emely Watson från Breaking The Waves och Red Dragon) in på hans kontor, och detta kommer att förändra hela hans värld.

Handlingen är ganska banal och enkel. Det finns en sidohandling som går ut på att Barry ringer en telefonsexlinje (för att prata eftersom han mår så dåligt). Det leder till att han blir utsatt för utpressning. Men handlingen är så kontrollerat berättad. Man går från att sitta lite otåligt och se den först halvtimmen av filmen till att allt mer bli engagerad av Barrys upplevelser. Till slut så är man faktiskt riktigt trollbunden av det som händer. Filmen är oerhört snyggt filmad. Sandler bär en blå kavaj genom hela filmen, och den är många gången den enda färgklicken i bildrutan (mot det svarta, gråa och vita). Effektfullt. Musiken känns oerhört sparsmakat använd, vilket även det lyfter intrycket av hur plågsam Barrys tillvaro är.

Punch Drunk Love förtjänar en chans att bli sedd och uppskattad. Men det är en film som man måste se med ett öppet sinne och ro i kroppen. Belöningen du får tillbaka är mångfalt värd insatsen. Jag var inte spciellt övertygad om filmens storhet första gången jag såg den, men nu har jag sett om den två gånger med ett par års mellanrum och blir mer och mer förtjust varje gång.

Betyg: 8/10

Invictus (2009) Betyg: 7/10

Morgan Freeman spelar Nelson Mandela. Men det här är inte ett politiskt manifest eller en film som skildrar hans tid i fängelse eller något av de mest uppenbara ämnena ur livet av en av vår tids mest berömda män. Istället så handlar filmen besynnerligt nog om....rugby.

Efter att Nelson Mandela valts till Sydafrikas president så har han tuffa utmaningar framför sig. Han har ekonomisk kris inom landet, han behöver återupprätta landet internationellt, han har höga förväntningar på sig att genomföra stora förbättriningar för den stora färgade delen av Sydafrikas befolkning. Men framför allt så inser han att han har ett land att ena, ett land som inte längre kan älta i gamla oförrätter och som måste börja blicka framåt. Mandela fastnar för en av de vitas största nationalsymbol, rugbylandslaget. Nu när apartheid är avskaffat får laget delta i internationella tävlingar igen och om ett år ska världsmästerskapen hållas i Sydafrika. Mandela inser hur en idrottsframgång skulle kunna hjälpa till att ena landet. Det är bara ett problem, laget suger. De förlorar rejält i träningsmatcherna.

Filmen bygger så klart på en sann historia,och det är Clint Eastwood som har regisserat. Vi börjar ju vänja oss vid att riktigt bra filmer kommer från honom nu för tiden (så som Million Dollar Baby, Gran Torino, Mystic River). Även den här gången så lyckas Clintan få till det ordentligt bra. Morgan Freeman är riktigt bra i rollen som Mandela. Han har lyckats fånga mycket av Mandelas rörelsemönster, så när man ser de spelade versionerna av gamla tv-klipp så minns man igenkännande det man såg på nyheterna för många år sedan. I rollen som rugbylagets lagkapten ser vi Matt Damon som gör en godkänd insats, även om det kanske inte var det mest övertygande jag sett honom åstadkomma.

En riktigt bra film. Freemans Mandela får en att må bra. Han är en så smart och skön snubbe att man fastnar ordentligt i filmen.

Betyg: 7/10

A Serious Man (2009) Betyg: 5/10

Enligt mig så är Bröderna Coen ojämna, extremt ojämna. Ibland så gör de rent lysande filmer som Fargo, Big Lebowski, No country for Old Men eller Oh Brother Where Art Though. Ibland så gör de mindre bra filmer som Ladykillers. Men alltid kan man konstatera att filmerna de gör är intressanta på ett eller annat sätt. De har (som flera andra filmskapare) en förkärlek för att skildra udda personligheter och miljöer. Ibland blir det mer lyckat än andra gånger.

I A Serious Man så bjuds vi på en skildring i judisk miljö från början på 60-talet. Det är väldigt mycket jiddisch och det gäller bitvis att hänga med för att det är mycket ord som åtmistone för mej var nya. Storyn kretsar kring en universitetsprofessor vid namn Larry Gopnik och hur allt i hans liv börjar gå åt skogen. Grannen verkar pinka in revir på Larrys tomt, han har problem med en elev på jobbet som han underkänt som försöker muta Larry till ett högre betyg, samtidigt så väntar han på besked om han ska få förlängt på sin anställning på skolan. Och alltsammans toppas av att hans hustru berättar att hon vill skiljas för att gifta sig med en annan man. Larry tar det hela med fattning, men hur ska han egentligen kunna hantera när hela ens liv raseras på kort tid.

Det är en stilistiskt mycket välgjord film, och Bröderna Coen fullföljer konceptet för filmen fullt ut. Kanske är filmen aningen långsam och inte riktigt engagerande hela tiden. Dessutom så är det riktigt så det kryper i kroppen på mej när Larrys liv börjar bli jobbigt. I rollen som Larry Gopnik ser vi Michael Stuhlbarg. Vadå vet du inte vem han är? Det var det nog inte många som visste innan den här filmen i alla fall. Rollistan är befriad från kända skådespelare. Den enda som jag verkligen känner igen är Richard Kind, som några av er kanske minns från Michael J. Fox TV serie Spin City där han spelade den neurotiske Paul.

Det här är enligt min bedömning huvudsakligen en film för filmnördar och Coen-fans (frågan är om det finns någon skillnad mellan de två grupperna?!). Inte alls en tokig film, men absolut inget för mainstreampubliken.

Betyg: 5/10

Veronika decides to die (2009) Betyg: 6/10

Veronika är en ung tjej i New York som verkar ha allt. Men hon är olycklig och tycker livet är meningslöst. Därför har hon beslutat att begå självmord genom at överdosera på tabletter. Försöket misslyckas och hon vaknar upp på sjukhus. Eftersom det här inte var ett klassiskt "rop på hjälp" utan Veronika verkligen ville dö så blir hon djupt besviken över misslyckandet. Efter att inom kort ha blivit förflyttad till en psykiatrisk klinik. Nu får hon reda på att hennes självmordsförsök skadade hennes hjärta och att detta inte går att operera. Inom kort kommer hennes hjärta att ge upp och hon kommer att dö. Hon börjar interagera med andra patienter på kliniken och dras särskilt till den katatoniske snyggingen Edward.

Filmen är baserad på en storsäljande bok av Paulo Coelho (som jag själv inte har läst). I titelrollen återfinner vi vampyrjägaren Sarah Michelle Gellar, som jag tycker fungerar riktigt bra i denna roll. Det är en film i relativt makligt tempo, vilket är passande till ämnet. Jag tyckte handlingen var engagerande och filmen är som helhet är riktigt bra. Jag hade dock svårt att fullt ut förstå hur Veronikas starka band till Edward kom till. Attraktionen är enklare, då Edward faller in i det klassiska "mörk, mystisk, snygg kille", men vad var det som gjorde att hon blir djupare engagerad i honom? (Min hustru hävdar att mitt resonemang här är alltför rationellt, och att känslor inte är så rationella.)

Det här är en mycket välgjord film som inte riktigt når till de allra högsta höjderna.

Betyg: 6/10

Sherlock Holmes (2009) Betyg: 7/10

Plötsligt fick någon för sig att ge Guy Ritchie i uppdrag att regissera en ny Sherlock Holmes-film. Det kan synas märkligt eftersom Ritchie gjort sig ett namn på ett par indie-gangster-filmer som Snatch och Lock, Stock and Smoking barrels. På senare år har han tappat sitt goda rykte som filmskapare, så det var lite otippat att han skulle erbjudas ett sådant här prestigeuppdrag. Men det visade sig vara ett riktigt bra val. Guy Ritchie förnyar Sherlock Holmes genom att kasta in följande i mixen: Doyles ursprungliga karaktärer (Holmes är drogmissbrukare, manodepressiv etc), lite action á la Indiana Jones (eller James Bond), lite rapp dialog där Holmes och Watson gnabbar med varandra (á la sitcom), ett ockult mysterie med en hemlig orden (som ju blivit så populärt sedan Da Vinci-koden). Dessutom så sätter Ritchie lite personlig prägel på filmen, man känner hans berättandes närvarande.

I huvudrollerna hittar vi Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson). En alldeles ypperlig duo, och naturligtvis häpnas man särskilt av Downey Jrs fantastiska återkomst till de stora rollerna. (Downey hade ju som bekant en karriär på dekis under många år, eftersom han hade stora missbruksproblem.) Downey är riktigt bra i rollen som den arroganta Sherlock, och man kan inte låta bli att önska att han fortsatte att lägga krut på andra tunga roller istället för att lägga större delen av sin tid på lättviktiga (om än underhållande) bagateller som Iron Man-serien. En annan skådespelare som sticker ut är Rachel McAdams, som spelar Holmes forlorade kärlek Irene Adler - en charlatan.

Storyn handlar som sagt om ett ockult mysterie. När vi kommer in i filmen så är Holmes och Watson precis på väg att lösa ett fall och sätta Lord Blackwood bakom galler. Blackwood döms till döden och hängs, för att sedan återvända från de döda. Fler underliga saker händer och Holmes ger sig an fallet, till och från med Watsons mer eller mindre motvilliga hjälp. Watson ska gifta sig och vill dra sig tillbaka från detektivarbetet.

Filmen har ett högt tempo och det är inte alls som vi minns från åtskilliga filmer och TV-serier där Holmes sitter och begrundar och löser fallet. Här är det pang på och mycket fysiska utmaningar för hjältarna. Sherlock Holmes är impulsiv och förvisso otroligt snabbtänkt vilket Ritchie visar för oss på ett effektfullt sätt. Det känns uppfriskande på alla sätt. Det är inte en nydanande film, även om den omformar Sherlock Holmes-genren. Filmen har mer gemensamt med action som Indiana Jones än med ett engelskt kostymdrama. Underhållande!

Betyg: 7/10

New Moon (2009) Betyg: 2/10

Så var det dags för del 2 i Twilightserien - New Moon. I den första filmen fick vi lära känna Bella, som blir kär i vampyren Edward. I del två så blir hon dumpad av honom. Istället så börjar hon umgås med Jacob, som hade en mindre roll i del 1. Självklart så visar det sig att inte heller Jacob är som alla andra. Jacob är nämligen varulv. På samma sätt som i Twilight så är det en tunn pubertal handling som inte gör någon som lämnat tonåren särskilt glad. Skådespelarinsatserna är värda att uppmärksammas. Det är sällan som man i en och samma film ser så många urusla insatser. Jag kan inte annat än tro att det som felar är regissören, som helt enkelt inte klarar av att åstadkomma något bättre än den här ytliga smörjan. Efter att ha sett Anna Kedrick i Up in the air så inser man att det är i alla fall inte henne som det är fel på. Men det är skrämmande att läsa att det spekuleras i om att Kristen Stewart är aktuell för rollen som Lisbeth Salander i de kommande amerikanska filmatiseringarna av Stieg Larssons böcker. Att döma av det hon visar upp i den här filmen så kan det bli riktigt plågsamt att genomlida.

Betyg. 2/10

Defendor (2009) Betyg: 6/10

Woody Harrelson spelar Arthur Poppington som på nätterna går ut på stan och bekämpar brott. Han är då superhjälten Defendor. Det är bara en liten detalj som begränsar Defendor, han har absolut inga superkrafter. I själva verket så är Arthur Poppington en förvirrad kille, klart under genomsnittet intelligensmässigt. I samband med en sammandrabbning med en korrumperad polis (spelad av Elias Koteas) stöter han på den unga prostituerade Kat, och snart blir han hennes beskyddare. Med hennes hjälp ger han sig an att bekämpa sin ärkefiende Captain Industry.

När jag började se filmen så skrattade jag en del åt Defendors naivitet och hur han omedvetet parodierar superhjältegenren. Det är oerhört charmigt att se hur han klär upp sig som Defendor, med svart smink för att skapa masken och tejpen som han sätter på tröjan för att bilda Defendors logo (D). Men så småningom växer det fram ett personporträtt som är riktigt tragiskt. Istället för att bli en lättsam underhållning så ges Defendor ett djup och en ordentlig bakgrundsberättelse. Hans sorgliga uppväxt förklarar bit för bir hur han kunnat bli den person han är idag, på gott och ont.

Harrelson gör en riktigt bra insats i huvudrollen. Men filmen lyfter aldrig riktigt fullt ut. Kanske är det för att även om personporträtteringarna av Arthur och Kat är starka så brister den centrala storyn med Defendors kamp mot Captain Industy och den korrupta polismannen. Den delen av storyn känns alldeles för ordinär och det är synd för annars skulle filmen kunnat bli riktigt bra. Istället så blir det en medelmåttig film som jag förvisso gillar, men det räcker inte till riktigt höga betyg.

Betyg: 6/10