Leaves of Grass (2009) Betyg: 3/10

För ett par veckor sedan såg jag den bedrövliga svenska förväxlingskomedin Bröderna Karlsson. När jag läste att Edvard Norton spelade dubbla roller som tvillingar i Leaves of Grass så kände jag mitt engagemang för att se filen minska drastiskt. Men eftersom Norton är en strålande skådespelare så lyckades jag så småningom överbrygga detta motstånd. Detta skulle jag sedermera komma att ångra.

Leaves of grass handlar om den brilliante litteraturprofessorn Bill Kincaid som flytt sin familj och landsortsuppväxten i Oklahoma. Hans slusk till tvillingbror Brady är en obildad men likväl genial marijuanaodlare. När Brady får problem med en lokal knarkkung som han är skyldig pengar beöver han sin brors hjälp. Han lurar ned honom genom att låta sin kompis ringa Bill och påstå att brodern avlidit.

Skriven och regisserad av Tim Blake Nelson som för den stora massan är mest ihågkommen för sin roll som den slösinte Delmar i O Brother, where art thou? Filmen är välgjord men oengagerande. Det finns ingen nerv i handlingen. Som exempel så vävs det in en kärlekshistoria mellan Bill och Janet (Spelad av Keri "Felicity" Russell"), men den engagerar tittaren precis noll. Det finns ingen magi mellan dem. Likaså blir det med storstjärnor som Susan Sarandon (som brödernas mamma) och Richard Dreyfuss (som knarkkungen). Bra skådespelare, men det klickar aldrig på filmduken. Istället så blir det är jämntjock film som aldrig är usel men som aldrig heller lyfter. Bitvis är det spännande att se Edvard Norton spela mot sig själv, men det känns mer som en tekniksport än en filmupplevelse.

Nu räcker det med filmer om tvillingbröder för ett tag. I alla fall till det blir dags att se Cronenbergs Dead Ringers, men det är en helt annan typ av film.

Betyg: 3/10

Det enda rationella (2009) Betyg: 8/10

Paret Erland och Maj Fjellgren håller en kurs i äktenskapsrådgivning i sin församling. Men en dag så förälskar Erland sig i Karin, hans bästa jobbarkompis fru. Erland tycker att de måste berätta för sina respektive och kommer sedan på att de måste hantera situationen rationellt. Hans förslag är att de alla ska bo tillsammans i Fjellgrens hus, så att Erland och Karin inte behöver smussla. De andra går med stor tveksamhet med på detta förslag. Naturligtvis så utsätts kvartetten för en serie av prövningar i efterdyningarna av denna onaturliga situation.

Med stor glädje ksn jag konstatera att det Den Enda Rationella är en riktigt bra svensk film. Bra sådespeleri, vilket kanske inte är så konstigt med en enseble bestående av Claes Ljungmark, Pernilla August, Stina Ekblad och Rolf Lassgård. Den sistnämnde brukar alltför sällan imponera på mig (läs totalt överskattad), men i den här rollen fungerade han riktigt bra. Det Enda Rationella funkar som film rakti igenom, den har ett mörker men samtidigt ett hjärta. Det finns en nerv som engagerar tittaren. En riktigt bras film. Sådana här filmer får mej att tro att det finns en framtid för svensk film, utanför fåniga farser och polisfilmer.

Betyg: 8/10

Machete (2010) Betyg: 7/10

När Robert Rodriguez och Quentin Tarantino gjorde sitt b-filmshyllande Grindhouseprojekt (Death Proof och Planet Terror) så tog de fram ett par fejkade trailers på ytterligare b-filmer. Den mest uppmärksammade av dessa var Machete, som nu Rodriguez har förverkligat genom att faktiskt filma den.

Machete är en uppvisning i underhållningsvåld och coola kommentarer (favoritexemplet är "Machete SMSar inte!"). Robert Rodriguez har verkligen haft ett rejält kalas och fått leka hej vilt när han har gjort Machete. Jag är övertygad om att han har haft det verkligt roligt när han gjorde filmen. Och jag är lika övertygad att hans fans har riktigt roligt när de ser den här filmen, men den är inget för alla. Nakna kvinnor, mycket blod (och tarmar), halshuggningar, underhållningsvåld till max. Men för den som vill ha en och en halv timmes våldsam underhållning, utan att behöva väcka alla hjärncellerna så är den lysande. Dessutom så är det riktigt bra skådespelare som figurerar i filmen, vilket gör att den fullständiga b-filmskänslan aldrig infinner sig. T ex så spelar Robert De Niro en senator, Jessica Alba är bra som immigrationsmyndighetstjänsteman och Danny Trejo äger filmen i sin roll som Machete. Dessutom så figurerar kända namn som Don Johnson, Lindsey Lohan, Steven Seagal och eftersom det är en Rodriguezfilm Cheech Marin och Tom Savini. Om du inte vet vilka de två sistnämnda är så kommer du inte heller att uppskatta det om jag förklarar vilka de är, så jag står över. :)

Eftersom jag är ett Rodriguezfan så uppskattar jag Machete riktigt mycket, och rekommenderar den till dej som tyckte om Desperado eller Once Upon a time in Mexico.

Betyg: 7/10

Greenberg (2010) Betyg: 7/10

Den neurotiske Roger Greenberg anländer i L.A. för att ta hand om din brors hund och hus medan brodern med familj befinner sig i Thailand under några veckor. Greenberg har nyligen haft en nervöst sammanbrott och står i ett vägskäl i sitt liv. Vad ska han ta sig till. Han får hjälp med det dagliga av Florence, broderns assistent. Det dröjer inte länge förrän han börjar involvera sig med henne. Men Greenberg är svår att ha att göra med. Han är kantig och tvär, och hans lynniga temprament gör honom till en plåga för omgivningen.

Greenberg är skriven och regisserad av Noah Baumbach (The Squid and the Whale, Margot at the wedding). Filmen är mörk, lågmäld och besvärande. Det här är tre goda anledningar att se den. Jag glädjer mig mycket åt att se Ben Stiller som den odräglige Greenberg. Han visar en dimension som vi inte tidigare sett i hans skådespeleri. I övriga roller återfinner vi bl a Rhys Ifans och Jennifer Jason Leigh.

En riktigt bra film, som rekommenderas till den som gillar lågmälda filmer med spännande karaktärer och bra dialog.

Betyg: 7/10

Twilight: Eclipse (2010) Betyg: 3/10

Så var det dags för den tredje delen av Twilightserien och som den trogne bloggläsaren minns så har de andra bägge filmerna direkt fallit mej på läppen. Det är ändå något som gjorde att jag ville få reda på vad som skulle hända, så trean hamnade i DVD-spelaren.

I Eclipse återkommer den onda Victoria som vill ha hämnd. Och den tänker hon utkräva genom att ta livet av Bella. Detta hot gör att Edwards vampyrer och Jacobs varulvar gör gemensam sak av att beskydda Bella. Annars så är filmens kärna att Bella vill att Edward ska göra vampyr av henne, och att Edward vill att Bella ska bli fru Edward Cullen. Parallellt med detta så är Jacob svartsjuk på Edward, och kämpar om Bellas gunst.

Åter igen gör skådespelarna allt förutom att imponera. Mycket av skådespelarinsatserna är smått bedrövliga. Det som faktiskt gjorde den här filmen något mer intressant än de tidigare två är just handlingens relationsspel. Men fortfarande är det en ganska tunn smörja. Nu tänker jag inte ägna Twilight en tanke till. Åtminstone inte förrän film fyra kommer.
Betyg: 3/10

Tron: Legacy 3D (2010) Betyg: 4/10

1982 gjordes en banbrytande film som blandade in datorer och datorspel i handlingen. Jeff Bridges spelade huvudrollen som Kevin Flynn och filmen hette Tron. Knappt 30 år senare kommer plötsligt en uppföljare. I Tron: Legacy möter vi sonen Sam (Garrett Hedlund) som vuxit upp utan sin försvunne far. När han nu får ett nytt spår efter sin försvunne far dras han in i den datorvärld där Kevin Flynn varit fången i alla dessa år.

Även om jag inte har sett originalfilmen sedan någon gång på 80-talet så känner jag igen mig. Handlingen har mycket gemensamt, utmaningarna/spelen är i grund och botten de samma, grafiskt så är världen i Tron sig lik. Bra action, men torftig dialog. Det sistnämnda kanske är en naturlig följd av att de flesta figurer i filmen är dataprogram, så endimensionaliteten är nog förklarlig. 3D-effekterna är helt okej, men de känns amatörmässiga i jämförelse med Avatars makalösa 3D-uppvisning.

En hyggligt underhållande film, även om jag tappar engagemanget bitvis under filmen.

Betyg: 4/10

The Crucible (1996) Betyg: 7/10

The Crucible är filmad efter ett manus av Arthur Miller med Daniel Day-Lewis och Wynona Rider i huvudrollerna. Filmen utspelar sig i USA mot slutet av 1600-talet. En grupp flickor genomför en nattlig ritual för att få männen de drömmer om att falla för dem. En präst ser dem och blir rädd att detta har med onda krafter att göra. Han kallar därför in en "häxjägare" som ska bringa klarhet vad som hänt. För att rädda sitt skinna börjar flickorna erkänna vad de gjort, och säger att de varit under Satans kontroll. Dessa erkännanden ses som mirakel, och att de nu blivit räddade. Men frågorna till dem upphör inte, och plötsligt så har flera i samhället pekats ut som associerade till Djävulen. De som förnekar anklagelserna hängs. Flickorna beter sig som i en masspsykos, och triggas av uppmärksamheten de får. Snart är hela staden bokstavligen på väg åt helvete.

The Crucible uppvisar verkligen religion när den är som sämst. Det hemskaste är att filmen är baserad på verkliga händelser. Det här är en riktigt stark filmupplevelse och den framkallar en hel del illamående. Men illamående är ju inte en känsla att förakta heller. Jag tycker att The Crucible är mycket sevärd.

Betyg: 7/10

The Social Network (2010) Betyg: 6/10

Så har även jag sett den, filmen om Facebook. Hyllad av många, och i regi av demonregissören David Fincher som tidigare gjort bra filmer som Seven, Fight Club, The Game, Benjamin Button och snart även första delen av amerikanska filmatiseringen av Millenium-serien: The Girl With The Dragon Tattoo.

I The Social Network får vi möta Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook. I första scenen sitter han på en bar med sin flickvän, en dispyt uppstår och hon dumpar honom utan att känna något tvivel. Bitter och irriterad går han hem till sitt studentrum där han skapar en site där lade ut bilder på alla andra studenter på Harvard. Idén för siten är enkel. Två bilder visas i taget, sen får man rösta vilken av personerna på bilderna man tycker är snyggast. Siten blir en enorm succé omedelbart, och redan under första natten överbelastar den Harvards interna nätverk. Mark blir avstängd från undervisning under 6 månader. Han blir snart kontaktad av 3 killar som har en affärsidé som de vill att Mark ska förverkliga åt dem. De vill bygga en dajtingsite där folk kan hitta Harvardstudenter för att dejta dem. Men istället för att bygga deras site så lägger han allt krut på att förverkliga sin egen idé - Facebook. Detta föranleder en av de två stämningar som Mark genomgår under filmen. Den andra stämningen är från Zuckerbergs affärskompanjon, som senare blev utmanövrerad på ett bedrägligt sätt.

Filmen handlar ytterst lite om själva Facebook, utan istället skildras resan bakom hur siten växte fram. Mark Zuckerberg framställs som en ensling, utan social kompetens och med ett affärssinne som ligger lite på gränsen för vad lagen säger. Men egentligen är ingen i filmen särskilt sympatiskt framställd, så Mark är inte direkt förfördelad i detta avseende om man säger så.

David Fincher har kanske inte satt någon egen prägel på filmen, förutom kanske filmmusiken har valt (specialskriven av Trent Reznor från Nine Inch Nails, igen). Filmens kanske roligaste karaktär är Sean Parker (killen som skapde Napster) spelad av Justin Timberlake. Lika illa som jag tycker om hans musik, lika mycket tycker jag om hans skådespeleri. Likheterna med J-Lo är påtagliga med andra ord.

Jag tyckte att filmen var klart intressant och sevärd, men jag förstår inte de som hyllar den som en av 2010's bästa. I mitt tycke så är detta inte en höjdarefilm, men den är klart godkänd och lite till.

Betyg: 6/10

Dinner for Schmucks (2010) Betyg: 7/10

Tim är karriärsugen och chefen bjuder med honom på en middag. Det finns bara ett aber, han måste ta med sej en person att "tävla med". Middagarna som går under epitetet "Dinner for Winners" går ut på att få sig ett gott skratt åt människor med ovanliga hobbies, vanföreställningar eller andra egenheter. Nu måste Tim hitta en sådan person för att etablera sig i gänget och kunna få det efterlängtade nya jobbet. Tim träffar på Barry som stämmer in perfekt, förutom att han rent allmänt är ett pucko så har han en speciell hobby. Barry stoppar upp döda möss och gör konstverk av dem. Tim bjuder med Barry, något som han snart kommer att ångra. Det dröjer inte länge innan Barry har ödelagt såväl Tims karriär som hans förhållande.

Det här är uppenbarligen en film var handling man inte ska ta på alltför stort allvar. Det här handlar enbart om att skratta. För kul blir det. I Dinner For Schmucks möter vi en stor ensemble med duktiga komiker. I rollen som Tim möter vi Paul Rudd som förvisso är den normala killen som de andra får spela emot i den där filmen. Barry spelas så klart av Steve Carell (The Office, 40 year old virgin, Date Night) medan hans nemesis och arbetskollega Therman spelas av den numera omåttligt populäre Zach Galifianakis (The Hangover). I filmen medverkar dessutom Jemaine Clement & Kristen Schaal (Flight of the Conchords), Ron Livingston (Office Space) och David Walliams (Little Britain). Ibland blir vissa situationer lite för pinsamma, men för det mesta så är filmen en njutning. Skratten duggar tätt, precis som det ska vara. Dinner for Schmucks ger dej en rolig kväll!

Betyg: 7/10

The Great Buck Howard (2009) Betyg: 8/10

Troy Gable studerar till jurist. Inte hans eget val, utan starkt påtvingat av fadern. Efter två år så får han en dag ett ryck och beslutar sig i all hast att sluta skolan och göra något annat. Något som gör honom lycklig. I en tidning ser han en annons om en tjänst som turnéledare till Den Store Buck Howard. Trots att han inte vet vem denna Buck Howard är så söker han jobbet, och får det. Plötsligt reser han land och riket runt tillsammans med den ständigt turnerande åldrande trollkonstnären. Buck Howards storhetstid ligger ett antal år tillbaka i tiden, men han är ständigt på jakt efter ett nytt uppsving i karriären. Nu känner Buck Howard att det är dags för världen att få ta del av hans nya fantastiska illusion. Han hyr in en publicist för att säkerställa att hela världen förstår att nu är Buck Howard tillbaka i toppen.

I rollen som Troy Gable ser vi Colin Hanks, och hans far Tom spelar även hans pappa i filmen. John Malkovich dominerar fullständigt i rollen som Den Store Buck Howard, en ganska vidrig och outhärdlig människa att vara i närheten av. Jag imponerades av det gedigna och genomtänka manuset, som går igenom snygga dramaturgiska vändningar. Utan detta hade The Great Buck Howard blivit en medelmåttig film. Storyn är bra, och personen Buck Howard är fascinerande. Han är tydligen baserad på en verklig illusionist som körde samma fascinerande avslutningstrick. För vi som har sett filmen kommer för evigt att fundera vidare på filmens huvudfråga: Hur gör han när han hittar sitt gage?

Rekommenderas till alla som gillar en film med en bra story.

Betyg: 8/10

The Sorcerer's Apprentice (2010) Betyg: 4/10

Dave är en vanlig kille som just har börjat på collage. För 10 år sedan råkade han ut för en konstig händelse där han träffade på en trollkarl. Detta har han förträngt som en vanföreställning i från barndomen. Men nu dyker trollkarlen Balthazar Blake upp igen. Och han vill att Dave ska vara med och rädda världen från den onde Maxim Horvath.

Nicholas Cage är rätt bra i rollen som Balthazar, liksom Alfred Molina som Maxim Horvath. Inte så att detta är roller som någon av dem kommer bli ihågkomna för, men de är ju skickliga skådespelare som alltid levererar. I rollen som Dave möter vi Jat Baruchel som tidigare gjort mindre, men bra roller i filmer som Almost Famous, Tropic Thunder, Knocked up & Nick and Norah's Infinite Playlist. Han funkar definitivt även om jag stör mig lite på att han hela tiden ska prata med en mesig röst, för att förstärka budskapet att han är en nörd. Det känns lite för övertydligt.

Åter igen har jag nu sett en film som jag är för gammal för. Huvudsaklig målgrupp är nog killar och tjejer i nedre tonåren. Man ska nog inte ha sett lika många filmer som vad jag har, för då tycker man inte att The Sorcerer's Apprentice tillför så mycket nytt. Men det är en väldigt välgjord film, även om jag störde mej lite på det ruggigt höga tempot som var i berättandet av bakgrundshistorien de första minuterna. Den delen av berättelsen var ju väldigt intressant, och hade gärna fått broderas ut lite. Nu riskerade man istället att inte hinna hänga med i den, vilket får till följd att vissa saker i filmen blir halvt obegripliga. The Sorcerer's Apprentice är en välgjord film, men den är hästlängder efter filmerna om Harry Potter.

Betyg: 4/10

Wall Street: Money Never Sleeps (2010) Betyg: 7/10

23 år efter den ursprungliga Wall Street-filmen ger sig Oliver Stone åter sig an att göra en film om den fiktive finansmodulen Gordon Gekko. I film ett mötte vi Gekko (Michael Douglas) som mentor till den unge hungrige strebern Bud Fox (Charlie Sheen) som sedemera förgör sin läromästare. I Money Never Sleeps möter vi Gordon Gekko som precis blivit utsläppt från fängelset efter tio år. Han har ingen kontakt med sin familj längre. Hustrun tog ut skilsmässa efter fängelsedomen, sonen har dött pga drogmissbruk och dottern Winnie (Carey Mulligan) har brutit med fadern efter sin brors död då hon anser att han var orsak till detta ledsamma händelse. Filmens huvudperson är dock hennes pojkvän Jake Moore (Shia LeBeouf), som även han är en hot-shot i finansvärldens Wall Street. Jakes mentor tar livet av sig efter att hans företag satts på ruinens brant genom fientlig ryktesspridning, vilket direkt förorsakat att företagets börsvärde fullkomligt rasat. Jake som nu står utan jobb tar kontakt med sin presumptive svärfar, som hjälper honom att få info om vem som förorsakat mentorns död. I utbyte vill Gekko ha hjälp att åter bli en del av sin dotters liv. Jake utför väl genomförd en hämndaktion, men den respons han får när han blivit avslöjad chockar honom...

I skuggan av USAs finanskris kände Oliver Stone att det var dags att exponera Wall Street och det politiska spelet kring finanskrisen. Detta gör att filmen är fullspäckad med pekpinnar och den är uppenbarligen ett samhällsinlägg från Stone. Men detta är inget som stör utan filmen är engagerande och bra berättad. Shia LeBeouf och Carey Mulligan hamnar snabbt i skuggan av Michael Douglas färgstarke Gordon Gekko. Han stjäl filmen med den äran.

Är Wall Street: Money never sleeps lika bra som den ursprungliga filmen då? Ja, jag tycker nog det. Den här filmen är annorlunda, vilket jag tyckte var till uppföljarens fördel. Möjligtvis ger jag fimen ett snäpp för högt i betyg, men som sagt: jag gillade den.

Betyg: 7/10

Mr. Nobody (2009) Betyg: 6/10

Nemo Nobody är 118 år gammal. Han är den sista människan som kan dö av ålderdom som finns kvar på planeten. Vetenskapen har löst detta för ett antal år sedan. På sin dödsbädd berättar han sin livs historia för en journalist. Men det är flera alternativa liv han berättar om. Vad är sant och vad är fantasi?

Mr. Nobody är en ordentligt pretentiös film. Ett försök att göra något storslaget, och man lyckas bara delvis. Filmen skiftar mellan framtidsvärldens år 2092 där Nemo är 118 år gammal, barndomen och ungdomsåren i slutet av 1900-talet, hans tre alternativa liv i vuxen ålder (var och en försedd med olika kvinnor) samt en resa till mars. Filmen är som allra bäst när man ser de sköra människoporträtt som skildras i filmen. Från Nemos föräldrars skiljsmässa, till den första kärleken (flera om man ska vara noga, beroende på vilken verklighet vi får möta), samt smärtsamma händelser i förhållanden. Framtidsscenerna känns mest plastiga och jobbiga, men det finns så klart en poäng med detta också. Filmen känns som en variant av Gwyneth Paltrows Sliding Doors, med sina alternativa verkligheter. Det är i dessa som filmen bitvis är riktigt gripande. Men tyvärr så når den inte riktigt hela vägen fram, även om skådespeleriet är riktigt bra. I filmen ser vi Jared Leto som Nemo Nobody, Rhys Ifans som hans pappa samt Natascha Little som Nemos mamma.

Bra, men inte brilliant.

Betyg: 6/10