Luftslottet som sprängdes (2009) Betyg: 5/10

Så var det dags att recensera den tredje och sista delen av filmatiseringarna av Stieg Larssons böcker. I Luftslottet som sprängdes möter vi åter igen Lisbeth Salander som i kölvattnet på äventyren i film 2 befinner sig på sjukhus. Dessutom så står hon inför att bli åtalad för mordförsök på Zalachenko. Micke Blomkvist försöker att hjälpa henne så att hon ska bli frikänd och övertygar sin syster att åta sig rollen som Lisbeths försvarsadvokat.

Första delen var en deckare i Agatha Cristies anda, del två en thriller, i del tre så möts vi av ett rättegångsdrama i Grishamanda. Jag fascinerades av denna stilistiska variation när jag läste böckerna. De är påtagliga även i filmerna, även om det slätats ut lite grann så är det likväl tydligt.

Precis som i film två så är det Daniel Alfredsson som står för regin i den här filmen. Och precis som i föregångaren så lider den tydligt av att manuset inte var skrivet för att bli en film utan en tv-serie. Det är uppenbart i inledningen av Luftslottet som sprängdes att detta är en direkt fortsättning av Flickan som lekte med elden. Det känns som att se nästa del i en tv-deckare. Förvisso en ganska bra tv-deckare, men likväl så når den inte de höjder som jag förväntar mej av en biofilm. Man vill veta hur det ska gå och har svårt att slita sig från filmen, men det beror mer på att storyn i sig är så bra, inte att den är så bra berättad i filmen. Trots att filmen är nästan 2,5 timmar så känns det som att det finns luckor, samtidigt som tempot är alldeles för lågt. Bristen på action är påtaglig, jämfört med de andra filmerna. Bortser man från tempot så är inte den här filmen sämre än del 2.

Det är klart att ni ska se del 3 i serien också. Man ha inte alltför höga förväntningar på den bara. Men visst är det kul att äntligen få se hur det slutar (även om Stieg Larsson hade planerat för ytterligare böcker om Salander och Blomkvist). Jag rekommenderar dock att se del 3 i direkt anslutning till att ni ser del 2. Dessutom: Har du inte läst böckerna - gör det! De är riktigt bra!

Betyg: 5/10
(och här kanske jag är lite för snäll eftersom jag gillar storyn så mycket)

Bröllopsfotografen (2009) Betyg: 8/10

Ulf Malmros är tillbaka med änu en film. Jag är mycket förtjust i Smala Sussie och Tjenare Kungen var inte så pjåkig den heller. Och man ska inte glömma teveserien Mäklarna, med Kjell Bergqvist i en fantastiskt bra roll. Bergkvist är också med i Bröllopsfotografen där han spelar en skådis med en karriär på dekis (tänk Ted Åström eller Lasse Brandeby). Men den stora behållningen i filmen är naturligtvis Björn Starrin som spelar huvudrollen som Robin. Björn är också medlem i, enligt mitt tycke, Sveriges bästa showband/coverband - Starboys! Även Johan Andersson som spelar Bobby är en Starboy. (Läs mer på www. starboys.se) Flera av er minns Starrin från Smala Sussie där han spelade Pölsa. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Sussie själv: Tuva Novotny. Ni börjar märka att Malmros har sina favoritskådespelare som han återkommer till (den finns flera till i filmen).

Filmen handlar som sagt om Robin, en 29-årig kille i Molkom i Värmland. Hon har bott hela sitt liv i det lilla brukssamhället där allt luktar sulfit från bruket, där hela familjen jobbar och pappa är förman. Men en dag så inser han sitt kall, han ska fotografera. Och tack vare Johnny Björk (Bergqvist) så hamnar han i Stockholm. Där blir han snart involverad i en överklasskrets där dottern Astrid också är fotograf.

Filmen handlar mycket om skillnaderna mellan överklassen i storstaden och arbetareklassen i byn. Filmen tar fram en svärta som vi inte tidigare sett i Malmros filmer. Det gör filmen gott vill jag lova. Men den når kanske inte riktigt hela vägen fram för att bli en "seriös komedi". Det saknas lite i personskildringarna, och logiken i vad som får Robin och Astrid att falla för varandra saknas. Samtidigt så är filmen hur rolig som helst, det är många kul one-liners. Trots mina höga förväntningar så blev jag väldigt nöjd med den här filmen. Nu ser jag fram emot vad Malmros hittar på nästa gång. Och jag kan för allt i världen inte förstå varför inte Björn Starrin får roller av andra än Malmros. Men med lite tur så dyker han väl upp även i nästa Malmrosfilm. Det görs inte så många svenska filmer som är så här bra så passa på och se Bröllopsfotografen.

Betyg: 8/10

Michael Clayton (2007) Betyg: 8/10

George Clooney gör en hel del bra filmer. En av dem kom härom året och heter Michael Clayton. Clooney spelar här en advokat som på sin byrå hamnat i en specialroll, han är fixaren med stort F. Byrån han jobbar på representerar ett företag i en skademålsrättegång, samtidigt som de själva håller på med ett sammangående med en annan stor advokatbyrå. Plötsligt börjar saker gå snett och Michael måste städa upp dem. Men varför är det plötsligt någon som försöker döda honom?

Clooney, Tom Wilkinson, Sydney Pollack och Tilda Swinton gör alla gedigna skådespelarinsatser. Swinton fick en Oscar för sin insats, och den var nominerad för ytterligare priser. Det är en bra story, och den är spännande berättad. Man får bitvis se till att hänga med i svängarna så att man förstår vad som händer.

Rekommenderas!
Betyg: 8/10

Monty Python and the Holy Grail (1975) Betyg: 9/10

Hur mycket roligare kan en film bli? Efter säsong 3 av TV-serien hoppade John Cleese av och de andra fortsatte utan honom. Men när det blev dags att göra deras första film så återförenades han med övriga i gruppen. Man ger sig an legenden om Kung Arthur och riddarna kring det runda bordet. Filmen är en väldigt snyggt sammanhållen rad med sketcher. Det finns hela tiden en handling som rör sig framåt, och bland scenerna återfinns ett antal som är i Python-toppklass. I synnerhet första halvan av filmen är fantastiskt rolig. Sedan tappar den lite bitvis.

Se den! Njut! Skratta!

Betyg: 9/10

Up in the air (2009) Betyg: 9/10

Jason Reitmans senaste film var oerhört efterlängtad för mej. Efter de fantastiska Thank you for Smoking och Juno (båda finns recenserade på den här bloggen) så var mina förväntningar på Up in the air mycket höga.

I Up in the air möter vi George Clooney rollfigur Ryan Bingham som arbetar med att resa kors och tvärs i USA och säga upp folk. När chefer inte vill behöva hantera dessa situationer själva så anlitar man Ryan Bingham (och hans företag). Och Ryan är duktig på det han gör. Han lever sitt liv på flygplatser och hotell. Det senaste året har han tillbringat 43 dagar i sin egen sterila lägenhet, och som han säger själv "43 miserabla bortkastade dagar". För Ryan trivs som bäst när han är på resande fot. Och på en flygplats så träffar han på Alex, hans kvinnliga motsvarighet. De är lika i sin jakt på flygmil, lojalitetskort för högfrekventa kunder etc. Tycke uppstår och de två sammanstrålar under sina respektive resor runt om i landet, när det slupmar sig att de är "i samma hamn". Men så kliver Natalie, en ung tjej på huvudkontoret, in med en ny idé om hur företaget ska arbeta i framtiden. Man ska börja avskeda folk via videokonferens över internet istället. Detta innebär slutet för Ryans livsstil, inga fler resor. För att få Natalie och deras gemensamma chef att förstå att detta kanske inte är ett klockrent beslut så tar Ryan med sig Natalie ut i landet för att visa henne hur arbetet fungerar rent praktiskt.

Som vanligt så blir jag väldigt nöjd när jag ser Reitmans filmer. George Clooney gör en stabil insats, kanske hans bästa någonsin. Anna Kendrick, som jag tidigare kände igen enbart från den mediokra tonårsvampyrfilmen Twilight, gör en fullkomligt brilliant insats som Natalie. Likaså är Vera Farmiga mycket bra i rollen som Alex. Filmen är kryddad med några bra birollsinsatser så som Jason Bateman (Arrested Development), J.K. Simmons (Oz, Juno), Sam Elliot (Thank you for smoking) och Zach Galifianakis (The Hangover). Förutom Oscarsnomineringar för Reitman för bästa regi och bästa film, så är såväl Clooney, Farmiga och Kendrick nominerade. Det känns ytterst skäligt och jag hoppas att filmen vinner ett par av dessa.

En intressant parantes är att tydligen så är en del av personerna som figurerar och blir uppsagda "vanliga människor" som Reitman intervjuade kring deras uppsägningar. När filmen skulle spelas in så kunde Reitman inte släppa dessa människor och deras starka reaktioner, så han beslöt att inkludera dem i filmen (som Binghams offer). Det känns att detta är verkliga människor och det ger filmen en snygg inramning, för det här är ju ett tungt ämne som man inte bara kan skämta lättvindigt med.

Tycker att även om detta är en mycket bra film så når den kanske inte samma höjder som Reitmans två tidigare filmer. Med skyhöga förväntningar så är det lätt att bli besviken. Men jag blir långt ifrån besviken, även om jag tycker att de båda nämnda filmerna når ännu högre höjder än Up in the air. Detta är en ganska lågmäld film, med mycket hjärta och egentligen så handlar den väl mest om karaktärernas utveckling. Ramhistorien med uppsägningar passar ju lysande i dagens lågkonjunktur, och som vanligt i Reitmans filmer så är det kul. Inte hysterisk skrattfest, men man sitter och småflinar en hel del. Missa inte att notera det lysande soundtracket. I sedvanlig ordning så är Reitmans känsla för musikvalet oklanderligt. Sammanfattningsvis: En mycket bra film.

Betyg: 9/10

2011-08-14: Såg om filmen och uppgraderade den från Betyg 8 till Betyg 9. /FBJ

Antichrist (2009) Betyg: 6/10

Lars von Trier (Idioterna, Breaking The Waves) ställde till en del kalabalik vid förra årets Cannesfestival med sin nya film Antichrist. Filmen bärs fram av två duktiga skådespelare Willem Dafoe (Platoon, Spider-Man) och Charlotte Gainsbourg (21 grams och en bunt franska filmer). Faktum är att det egentligen bara är dessa två skådespelare i hela filmen, så gott som.

Handlingen kretsar kring ett par som har förlorat sin son i en olycka. Kvinnan har särskilt svårt att hantera sorgen och mannen som är psykolog lägger stor möda på att försöka hjälpa henne. För att möta hennes inre ångest åker de till sin ensligt lokaliserade stuga. Där konfronteras de allt mer med hennes inre demoner.

Det här är en väldigt välgjord film och den är fruktansvärt stark. Närmare bestämt så är den väldigt magstark. Under den sista halvtimmen innehåller filmen ett par så motbjudande scener att jag t.o.m. övervägde att stänga av filmen. Jag tog mig igenom den och fann mig lämnad med en stor klump i magen. Det här är definitivt inget för den som har svårt för att se våldsskildringar, för som vanligt är von Trier väldigt explicit i allt han gör. När du ser filmens inledande samlagsscen så förstår du vilken nivå jag talar om. Ingenting för alla, otroligt störande, men artistiskt mycket starkt. Se den om du tror att du pallar för det!

Fruktansvärt svårt att sätta betyg på denna film. Men det är en film som inte släpper taget om en långt efter att eftertexterna har rullat ut.

Betyg: 6/10

X-Men Origins: Wolverine (2009) Betyg: 7/10

Efter tre populära filmer om X-men lyfter man nu ut den kanske allra populäraste karaktären Wolverine och gör en prequel om honom. Vi får under de första minuterna se hans bakgrund, varpå filmens verkliga story tar vid. I den får vi se vad som format Wolverine till den person han är "idag".

Som vanligt är det Hugh Jackman som spelar Wolverine. Jag är medelförtjust i X-men-filmerna, så detta var en positiv överraskning. Tyckte det var en film mer i min smak, som handlade mer om människan bakom än om läcker action. men ni vänner av snygg action - oroa er inte, den här filmen har detta också!

En bra rulle, men inte i klass med Spider-Man och de senaste Batmanfilmerna.

Betyg: 7/10

The International (2009) Betyg: 5/10

Clive Owen spelar en Interpol-agent som dedikerat sig till att sätta dit en bank som i hög grad involverat sig i internationell vapenhandel. Med hjälp av några personer från New Yorks åklagarekontor ger han sig efter dem i Berlin. Men det går snett, folk börjar dö, och det blir uppenbart att den här banken inte viker sig så lätt.

En ganska välgjord film med flera bra skådespelare. Förutom nämnda Owen, så finns Naomi Watts (Mulholland Drive), Ulrich Thomsen (lysande i Festen) och Patrick Baladi från engelska The Office. Regissören Tom Tykwer, som är mest känd för Perfume/Parfymen, når inte riktigt de höjder som man hoppas på. Storyn är relativt svår bitvis, vilket kräver koncentration. Problemet är dock att filmen aldrig blir riktigt engagerande. Den är dock hyggligt spännande och jag tror att många kommer att uppskatta den.

Betyg: 5/10

Stone of Destiny (2008) Betyg: 2/10

Ian Hamilton, en skotsk nationalist i 20-årsåldern, bestämmer sig för att åka ned till London och ta (stjäla) tillbaka den skotska kröningsstenen (Stone of Destiny). Han får kumpaner i detta nationalistiska brott, och ger sig iväg på detta äventyr.

Filmen, som är baserad på en verklig händelse, är regisserad av Charles Martin Smith. Vem sjutton är han? Som regissör är hans mest kända verk Air Bud (hjälp!), men han har också skådespelat i massor med filmer och tv-serier. Jag kände dock inte igen honom. Han kan sitt hantverke som regissör. Problemet är bara att även om det är välgjort och välspelat så är det mestadels rätt trist och ointressant. Inget att skriva hem om. Jag skriver till er istället. Den här filmen kvittar!

Nämnde jag förresten att en av smurfarna från Sagan om Ringen-filmerna är med? Jodå, Billy Boyd. Det är han som spelar Poppe eller Pippi eller nåt sånt.

Betyg: 2/10

Jacob's Ladder (1990) Betyg: 8/10

Tim Robbins spelar Vietnamveteranen Jacob Singer, som blivit hemskickad från kriget efter en svår skada. Nu ett par år senare är han frånskild och bor ihop med Jezzie, en kollega från postkontoret där han jobbar sin doktorsutbildning till trots. Jacob är svårt plågad av drömmar och delusioner. Vad är det egentligen som har hänt med honom?

Regissören Adrian Lyne (Nine 1/2 weeks, Indecent proposal, Fatal Attraction) tar oss med på en obehaglig resa genom mänskligt lidande. Vi kastas hela tiden mellan drömmar och verklighet i Jacobs egna skärseld. Tim Robbins gör en lysande insats som den plågade Jacob. Det finns även en hel del kända ansikten att hålla utkik efter, så som Eriq La Salle (ER), Jason Alexander (Seinfeld), Kyle Gass (Tenacious D), Macaulay Culkin (Home Alone), Danny Aiello (Leon, Do the right thing), Pruitt Taylor Vince (Deadwood), Patricia Kalember (Sisters) och Ving Rhames (Pulp Fiction).

Det här är en oerhört välspelad, väl berättad och obehaglig film. Kanske är jag snål med betygssättningen idag!?

Betg: 8/10

The Box (2009) Betyg 7/10

Året är 1976 och en ett paket anländer mystiskt tidigt en morgon hos det gifta paret Norma & Arthur Lewis (spelade av Cameron Diaz och James Marsden). I paketet ligger en låda med en knapp på och ett kort som förkunnar att kl. 5 samma kväll så kommer en Arlington Steward att besöka dem. Kvällen kommer och Mr Steward ger dem ett erbjudande. Han berättar att om lådans knapp trycks in så kommer två saker att hända. För det första så kommer en person som de inte känner att dö, för det andra så kommer han att återvända till dem med en miljon dollar som de får utan ytterligare förbehåll. De har 24 timmar på sig att fatta sitt beslut, sedan återtar han lådan och erbjudandet gäller inte längre. Paret, som har dålig ekonomi, hamnar i en beslutsvånda. Och saker tar en vändning som de inte kunde ha förutsatt...

Det här är en ny film från Richard Kelly som slog igenom med den fantasifulla Donnie Darko. Det är inte skådespelarinsatserna som lyfter den här filmen, även om ingen gör ett direkt dåligt jobb. Jag tycker att den här filmen är fascinerande berättad och man sitter hela tiden klistrad inför de spännande förvecklingarna. Det är kul att filmen börjar som en relativt ordinär thriller, men sedan tar den ut svängarna mer och mer. Kanske inte lika bra som Donnie Darko, men en riktigt sevärd film.

Betyg: 7/10

Jackie Brown (1997) Betyg 8/10

Första gången jag såg Jackie Brown så blev jag besviken. Detta var ju Quentin Tarantinos uppföljare till Pulp Fiction (jag räknar inte hans bidrag i episodfilmen Four Rooms som en riktig uppföljare utan som ett mellanspel) och jag hade väntat mig en film i betydligt högre tempo. Med ett lite annat perspektiv till Tarantinos filmskapande så uppskattar jag den här filmen på ett helt annat sätt idag, men mer om det senare.

Jackie Brown är en 44-årig flygvärdinna som jobbar för branschens sämsta flygbolag, Cabo Air. Hon smugglar under flygningarna in pengar till vapenhandlaren Ordell, men en dag blir hon stoppad av polisen. För att sätta press på henne att samarbeta för att sätta dit Ordell så ser de till att hon blir arresterad. Ordell anlitar borgenären Max Cherry för att få loss Jackie. Väl ute inser Jackie att hon måste spela ett högt spel för att komma ur den prekära situation hon har hamnat i, där polisen och Ordells intressen går stick i stäv. Nu handlar det om att ta sig levande ur detta, utan att hamna i fängelse...

I sedvanlig ordning så har QT en lysande rollbesättning. I titelrollen återfinner vi hans ungdomsfavorit Pam Grier, som spelade i 70-tals B-rullar som Foxy Brown. Det här sättet att rädda karriärer är ju typiskt för QT som gjort detsamma inte minst för John Travolta. Han har ju en liknande tendens att skapa karriärer, så som han gjort för Samuel Jackson eller Christoph Waltz, I den här filmen ger han Robert Forster sitt livs roll när han får spela Max Cherry. Kombinerat med nämnde Jackson som vapenhandlaren Ordell Robbie, som backas upp av Bridget Fonda som flickvännen Melanie och Robert De Niro som kompanjonen Louis. Det är fascinerande att se De Niro göra en sådan lågmäld rollfigur. Louis säger knappt något och är fruktansvärt seg. Men man ser hans reaktioner på händelser genom kroppsspråk och uttryck. Inte alls tokigt!

Det här är en smart berättad story. Den har ett låg skönt tempo och är snyggt ackompanierad av välutvald musik. Det finns en snabb, överraskande vändning/händelse som jag tycker börjar bli ett av kännetecken. Summa summarum: en väldigt välgjord film.

Betyg: 8/10

Brúðguminn / Brudgummen (2008) Betyg: 2/10

Vad vet ni om isländsk film? Jag gissar att minst 99% svarar "Korpen flyger". Men är detta representativt? Och vi som fick se den på mellanstadiet,minns vi egentligen så mycket av denna upplevelse. Jag fick av en isländsk kompis förslaget att se en av de senaste årens populäraste isländska filmerna "Brudgummen" eller Brúðguminn som en islänning skulle ha skrivit.

Filmen handlar om Jon, en författare/lärare som flyttat till den avlägsna ön Flatley med sin instabila fru. Vi får också följa Jons planering för bröllop med den 18 år yngre Thora. Bakom det hela ligger en tragedi som nästlas upp bit för bit. Det här skulle kunnat bli ett riktigt bra drama men av någon outgrundlig anledning så har regissören Baltasar Kormákur (som även är en av manusförfattarna) valt att göra en film som spretar mellan genrer. Tyvärr så gör detta att filmen som helhet blir ett stort misslyckande. Istället för att hålla sig till kärnberättelsens drama så blandar han in inslag av fars och bondkomik, som dessutom håller en plågsamt lågt nivå. Varför försöker han så desperat att göra samtliga karaktärer till sådana outhärdliga original (förutom huvudrullen Jon, som är fullkomligt profillös och man får ingen sympati för honom). Uppenbarligen i syfte att göra karatärerna charmiga så adderas märkliga beteenden i deras personligheter, vilket tyvärr inte tillför något till handlingen eller filmen.

Skådespelarinsatserna är blandade, men företrädesvis så känns det som om "man har ganska få skådespelare att välja ibland på Island". Flertalet av skådespelarna skulle definivt platsa på en nyårsrevy i Skara eller kanske på någon såpopera på TV3, men inte få någon filmroll i ett land med betydligt färre innevånare än Göteborg.

Är filmen därmed helt poänglös? Nej, absolut inte. Jag ville definitivt veta hur filmen skulle sluta. Kommer jag att se om filmen? Aldrig.

Det finns förmodligen betydligt bättre isländska filmer. Jag hoppas i alla fall det.

Betyg: 2/10