Win Win (2011) Betyg: 8/10

Paul Giamatti (Sideways) spelar advokaten Mike som har svårt att få ihop ekonomin för sin lilla firma. När en av hans åldrande klienter ska tvångomhändertas, så erbjuder han sig av ekonomiska skäl att ta hand om mannen varefter han placerar honom på ett ålderdomshem. Plötsligt så dyker mannens barnbarn Kyle upp, som han aldrig träffat sin morfar förut. Kyle blir en del i Mikes familjs liv och hans oanade talang inom brottning gör att laget som Mike tränar får ett oanat uppsving. Men så dyker Kyle upp och vill ha hand om sin åldrande far.

Riktigt välspelad och engagerande film. Drama och komedi i ett.

Betyg: 8/10

The Good, the Bad and the Ugly (1966) Betyg: 5/10

Il buono, il brutto, il cattivo eller Den gode, den onde och den fule som den heter på svenska är en filmklassiker. Den rankas som fjärde bästa film någonsin på IMDb.com. Det här är ju en film som bara måste ses. Själv så såg jag den för ca 25 år sedan och jag tyckte att det var hög tid att ge mig an Sergio Leones hyllade film igen.

Vi möter en ung Clint Eastwood i rollen som den gode. Stundtals i samarbete, men oftast i konkurrens med så är han på jakt efter en begravd förmögenhet. Nog om handlingen.

Filmen är lång, riktigt lång, närmare 3 timmar. Den är snyggt filmad, och man känner igen en del teman som Tarantino har kopierat. Som t ex hur personer har ett musikaliskt tema som spelas återkommande. Tempot är lågt, riktigt lågt. En kul grej med filmen är att den är inspelad på två språk. De engelsktalande skådespelarna levererar sina repliker på engelska, medan de italienska agerar på italienska. Sedan har man för respektive marknad dubbat rösterna för respektive marknad. Jag föredrar hur nämnde Tarantino hanterade situationen i Inglorious Basterds.

Westerngenren är inte min favorit, så jag vidhåller att jag tycker att Leones absoluta mästerverk är Once Upon A Time In America.

(Jag inser att den här recensionen inte kommer att bli populär...)

Betyg: 5/10

Metal - A headbanger's journey (2005) Betyg: 7/10

Sam Dunn tar oss med på en resa i hårdrockens tecken. I denna dokumentär får vi möta några av hans gamla hjältar, samtidigt som han funderar kring hårdrockens betydelse och varför hårdrock ofta betraktas som "mindre fint".

För oss som gillar hårdrock så är det en kul film, med intervjusegment med Dio, Alice Cooper, Tom Araya, Bruce Dickinson med flera.

Men besvarar Sam Dunn egentligen några av de frågor han ställer sig? Ingen aning, men jag hade kul ändå!

Betyg: 7/10

Bad Lieutenant: Port of call - New Orleans (2009) Betyg: 7/10

Filmen med den kärnfulla titeln Bad Lieutenant: Port of call - New Orleans är en remake av Bad Lieutanant från 1992 med Harvey Keitel. Men förutom att den på en övergripande nivå har samma story så är detta en helt ny film. Werner Herzog står för regin och Nicholas Cage spelar huvudrollen som den korrumperade polisen Terence McDonagh. Terence råkar i samband med Katrina-katastrofen i New Orleans ut för en olycka där han skadar sin rygg. P.g.a. sina svåra smärtor får han smärtstillande medicin utskriven. Det dröjer inte länge innan medicinen inte är tillräcklig och han söker lindring med illegala droger. Snart är han inne i en nedåtgående spiral där han gör lagövergrepp för att komma över droger eller pengar till droger. Hans likaså drogberoende flickvän Frankie, en lyxprostituerad spelad av Eva Mendes, gör inte saken bättre för Terence. Snart är han fast i en situation där hela hans liv håller på att raseras.

Jag gillar filmen, som är en riktigt mörk berättelse. Den är underligt filmad, långt ifrån moderna kameraåkningar. Istället ger kameraarbetet en känsla av en film utan jättebudget från tidigt 80-tal. Men det klär filmen (nej jag orkar inte upprepa titeln fler gånger). Ingen superhöjdare, men likväl en mycket bra thriller.

Betyg: 7/10

Goldfinger (1964) Betyg: 4/10

Äntligen med den tredje filmen om James Bond börjar filmserien hitta sin form. Efter en mist sagt trevande start med de två första filmerna, så börjar man här tydligare kunna se James Bonds personlighet, de finurliga uppfinningarna från Q får större utrymme, och skurkarna börjar få en mer storslagen stil.

Även om Goldfinger är en betydligt bättre Bondfilm än de två föregångarna, så är det med dagens mått mätt fortfarande en ganska simpel film. Skulle denna film släppts idag så hade nog min dom varit ännu hårdare. Men tempot är bättre, storyn är bättre och den är fullt sevärd.

Betyg: 4/10

Thor (2011) Betyg: 5/10

Thor, Odens son, är en ung och arrogant tronarvinge. När han går för långt i sin självupptagenhet straffar Oden honom genom att ta bort hans krafter och förvisar honom från Asgard till Jorden. (Stackars kille!)

Thor är den senaste i en radda filmatiseringar som baseras på Marvels serietidningar, som nästa år ska knytas samman i The Avengers. För mej är kanske inte Thor den allra mest kända av dem, men likväl så är idén på en vikingagud i modern tid relativt intressant. Kenneth Branagh står för regin, vilket känns både förvirrande och spännande med tanke på att han tidigare (bland annat) ägnat sig åt Shakespearefilmatiseringar. Och visst kan man se vad som lockat honom till denna berättelse! Pengar! Nej då, även om detta förvisso spelat roll så är det nog lockelsen att göra film där den nordiska asgudstron spelar en viktig roll som attraherade mest. Men tyvärr så lyfter aldrig Thor riktigt. Visst innehåller den en bra mytologi, och en hel del hygglig action. Men alltför ofta nu i serietidningsfilmerna så är man alldeles för omsorgsfull med att berätta hela bakgrundshistorien, till följd att filmerna till för stor del känns som en biografiövning för de mest dedikerade fansen.

Thor är en kompetent film, men i genren finns betydligt bättre rullar att ge sig an. Men gillar du genren så kommer du, som jag, att ha en kul filmkväll när du ser den. Extra kul är att i kombination med de relativt okända huvudrollsinnehavarna, man har adderat nemnkunniga skådespelare som Natalie Portman, Anthony Hopkins och vår egen Stellan Skarsgård. Men den allra vassaste insatsen görs av Tom Hiddleston, som för mig var fullkomligt obekant sedan tidigare. Här, i rollen som Thors bror Loki, visar han ett brett register. Enligt uppgift så får vi se mer av honom i The Avengers. Det låter spännande!

Betyg: 5/10

Bridesmaids (2011) Betyg: 6/10

Äntligen är den ute på DVD: den otroligt uppmärksammmade Bridesmaids, en komedi med i huvudsak enbart en kvinnlig ensemble. Vi möter Annie vars bästa kompis Lillian ska gifta sig och ber Annie att vara brudtärna (maid of honor). Tillsammans med de andra brudtärnorna får vi följa deras äventyr inför bröllopet. Men Annies liv är inte så i ordning, och värre ska det bli. Samtidigt blir hon hela tiden utmanad av den rika Helen som också vill vara Lillians bästis.

Ett helt gäng bra komedienner medverkar i filmen. Kristen Wiig spelar huvudrollen och har även skrivit filmen, hennes Saturday Night Live-kollega Maya Rudolf spelar Lillian. Uppbackade av skådespelare som känns igen från The Office och Gilmore Girls, blir detta en stark ensemble.

Men riktigt så bra som den är upphypad till tycker jag inte att den är. Visst har den en hel del skratt, och bitvis så är den riktigt bra. Men med sina dryga två timmar, så klarar den inte riktigt av att upprätthålla det tempo som en riktigt bra komedi kräver. Och ett par av tärnorna känns som att de har blivit bortklippta en del, eftersom det läggs upp för sidohandlingar som aldrig fullföljs.

Men låt oss inte överanalysera, Bridesmaids är i slutändan en kompetent komedi och jag ser fram emot vad Wiig kan åstadkomma nästa gång hon skriver ett manus. Låt oss dock hoppas att hon hon då inte väljer genvägen och gör en uppföljare på den här filmen för det vore betydligt roligare att få se något helt nytt. Kanske klarar hon då av det som många manliga komediförfattare misslyckas med, att skriva bra roller för bägge könen.

Betyg: 6/10

Hitch (2005) Betyg: 8/10

Will Smith spelar Alex Hitchens som jobbar som konsult i en annorlunda nisch. Han hjälper killar att bli den man de behöver vara för att få kvinnan han är olyckligt kär i att bli kär i honom.

Även om handlingen kan låta banal och simpel så är detta en välskriven och kul romantisk komedi. Jag gillar som bekant genren, och likaså Will Smith, så Hitch är en film som jag kan rekommendera.

Betyg: 8/10

A very long engagement (2004) Betyg: 8/10

Jean-Pierre Jeunet (den skicklige regissören bakom filmer som Amelie från Montmartre, Delicatessen och Micmacs) gjorde för några år sedan denna fina berättelse som utspelar sig strax efter första världskrigets slut. I filmen möter vi Mathilde (Audrey Tautou, som även spelade titelrollen i Amelie), den unga poliodrabbade kvinnan vars livs stora kärlek aldrig kom tillbaka efter krigets slut. Mathilde vägrar tro att han är död, och filmen handlar om hennes jakt efter att få reda på vad som hänt med honom. Hon vet att han under kriget dömdes till döden och skickades ut i ingenmansland mellan den franska och den tyska skyttegraven för att dö tillsammans med fyra andra dödsdömda män. Men vad hände med dem egentligen?

A very long engagement är baserad på en bok, och det känns väldigt tydligt när man ser filmen. På ett positivt sätt. För Jeunets berättarestil ger filmen en stämning som motsvarar den upplevelse man kan få när man läser en bra bok. Som vanligt så har Jeunet ett fantastiskt öga för det visuella, så det här är en oerhört snygg film. Man måste vara på rätt humör när man ser filmen, för tempot är relativt lågt, men med underfundig humor och ett stort hjärta blir A Very Long Engagement en riktigt trevlig filmupplevelse.

Betyg: 8/10

Everything must go (2010) Betyg: 8/10

Den alkoholiserade Nick förlorar sitt jobb och sin hustru på samma dag. När han kommer hem från jobbet så upptäcker han att hustrun ställt ut alla hans saker på framsidan av huset, samtidigt som hon bytt ut alla lås till huset. Inkapabel att hantera situationen så sätter han sig i sin fåtölj och börjar dricka öl. Polisen dyker upp och han riskerar att bli arresterad om han inte flyttar ifrån trädgården. Men eftersom han inte har några pengar så kan han inte flytta alla saker. När en grannkille börjar dyka upp så tar han hjälp av honom och börjar sälja alla sina tillhörigheter.

Everything must go är ganska lågmäld, men skön och varm. Will Ferrell spelar huvudrollen, och det är i den här typen av film som han visar att han inte bara är bra på att spela helskruvade roller. Han är även en kompetent skådespelare med ett bredare register. Även om Everything must go är ganska mörk, så är den också rolig. Det är dråpliga situationer som upppstår i Nicks liv.

Jag gillar Everything must go skarpt!

Betyg: 8/10

Trollhunter (2010) Betyg: 6/10

Några mediastudenter i färd att göra en dokumentär om tjuvjakt på björnar hamnar en mystisk man på spåren. Han visar sig vara en Trollhunter, en trolljägare. Tvärtom vad folk i allmänhet tror så är troll inte bara en folksägen, de finns på riktigt.

Filmen öppnar med att säga att allt är filmat material av okänd härkomst, och efter noggrann granskning har man kommit fram till att allt är omanipulerat och äkta. Detta är med andra ord en film som till konceptet liknar Blair Witch Project. Det mest spännande med Trollhunter är att den är norsk, och därmed bygger på nordisk saga.

Bitvis så är den rätt så bra, men de datoranimerade trollen håller långt ifrån den kvalitet som vi idag, i Peter Jacksons fotspår, är vana att se.

Likväl så är Trollhunter en lite annorlunda och underhållande film.

Betyg. 6/10

Men in Black (1997) Betyg: 6/10

En riktig klassiker med Will Smith och Tommy Lee Jones i huvudrollerna som agenter som ska hålla koll på utomjordingar på besök på planeten Jorden.

Filmens grundidé är snudd på lysande bra, men handlingen i sig är ganska tunn. Jag sitter verkligen och njuter av den sköna dialogen och skrattar åt många kul blinkningar om aliens. Men det blir aldrig riktigt engagerande. Men vad tusan, det här är en underhållande film att se tillsammans med några polare och ett par kalla öl.

Betyg: 6/10

Edgeplay: A film abot The Runaways (2004) Betyg: 5/10

Vicky Blue, en i raden av tjejrockgruppen Runaways basister, har gjort denna dokumentär om det egna bandet. Filmen har ett bra upplägg och den innehåller många bra episoder. Det känns som om bandmedlemmarna öppenhjärtat berättar om konflikter och problem. Det som gör att filmer falerar är avsaknaden av den bandmedlem som haft den mest framgångsrika karriären efter The Runaways splittring - Joan Jett. Hon vägrade av någon anledning att ställa upp i denna dokumentär, så det enda vi ser av henne är arkivbilder. Naturligtvis så berättar de andra om Jett, men det blir inte samma sak. Som pricken över i:et så vägrade Joan Jett också tillstånd att använda bandets musik (Jett var den huvudsakliga låtskrivaren) varför filmens soundtrack består av ett par coverlåtar i liveframförande, samt en massa låtar med Suzie Quatro (som bekant aldrig varit med i The Runaways) samt en del sololåtar med den näst mest framgångrika Runawaysmedlemmen - Lita Ford. Att se en rockdokumentär utan att få höra en enda av bandets låtar känns fruktansvärt platt. Då hjälper det inte att bandets grundare och manager Kim Fowley har ställt upp på intervjuer, trots att bandet sparkade honom och ständigt spyr galla över vilken vidrig person han var. Slutresultatet blir medelmåttigt.

Den spelfilm som gjordes om Runaways härom året känns aningen ytligare när man har sett den här filmen. En hel del förenklingar har gjorts i den berättelsen. Samtidigt så var det en väl fungerande rockfilm. (Läs recensionen här: http://bearpathmovies.blogspot.com/2010/08/runaways-2010-betyg-710.html)

Mitt tips är: börja med spelfilmen och om du får mersmak se den här!

Betyg: 5/10

LennoNYC (2010) Betyg: 8/10

The Beatles var mina första idoler och deras musik har funnits med mig genom hela livet. Ett starkt barndomsminne är den där vinterdagen 1980 när jag vid frukosten hörde att John Lennon blivit skjuten till döds i New York. Många dokumentärer har gjorts och mängder med böcker har skrivits om Beatles och dess medlemmar, och jag har tagit del av många. LennoNYC fokuserar på Johns tid efter The Beatles när han och Yoko flyttat till New York. John älskade omedelbart staden och kämpade under många år för att kunna få bo kvar där. Amerikanska myndigheter hotade konstant med att utvisa honom, innan han till slut fick sitt efterlängtade "gröna kort" - uppehållstillstånd.

LennoNYC berättar också berättelsen om "The Lost Weekend", dvs tiden som John spenderade i Los Angeles när Yoko hade kastat ut honom. När de sedemera återförenats blev Yoko snart gravid med sonen Sean, och John dedikerade sitt liv under flera pr till att vara hemma med familjen och sköta hushållsbestyren. Filmen berättar såklart om de musikaliska projekt han genomförde under hans sista 10 år. När John till slut beslutade sig att återvända till musiken, vilket ledde till hans sista album Double Fantasy, så hade han tyvärr inte lång tid kvar att leva.

LennoNYC berättar mycket ur Lennons liv som kanske inte varit lika dokumenterat som ungdomsåren eller Beatlestiden. Även för mig som sett och läst mycket så fanns det en hel del som kändes fräscht och nytt. Förutom dokumentärt material så innehåller filmen många intervjuer med Yoko, och diverse musiker som spelade med honom under de här åren.

Betyg: 8/10