The Answer Man (a.k.a. Arlen Faber) (2009) Betyg: 7/10

Arlen Faber är författare och skrev för tjugo år sedan boken "Jag och Gud". Den blev en gigantisk bästsäljare. Han anses som en livsguru och mannen som har svaren på allt, men i själva verket så är även han en sökare. Han har aldrig ställt upp på några offentliga framträdanden av något slag och lever idag ett undanskymt liv. Två saker sker som rubbar hans lugna tillvaro. Hans brevbärare listar ut vem han är, och eftersom han är ett stort fan så blir detta lite jobbigt för Arlen. Det andra som händer är att hans rygg pajar rejält, och han uppsöker en chiropraktor. Förutom att bli botad så blir han samtidigt störtförälskad i chiropraktorn Elisabeth. Men efter att flera år ha levt utan att umgås med människor så är det svårt för Arlen att passa in.

Jeff Daniels spelar rollen som Arlen Faber, och Jeff är en skådespelare som verkligen varierar sig. Ena dagen ser vi honom i Dum & Dummare, nästa dag är han med i seriösa filmer som Radio Days eller The Squid and The Whale (eller den här). Han är en duktig mångfacetterad skådespelare, och även i den här filmen gör han en mycket lyckad insats. I rollen som Elisabeth återfinner vi Lauren Graham, som mest är känd från Gilmore Girls. Hon har dock börjat dyka upp i en del filmer, och hon gör på sitt avslappnade naturliga sätt oftast trovärdiga och sympatiska rolltolkningar.

Det här var en bra och välspelad "vuxenfilm". (OBS! inget snusk, för att vara tydlig för den som misstolkar detta epitet.) Den har en skön ton, och man blir lagom engagerad i handlingen. Eftersom den är bra berättad och välskriven så är det välinvesterat att lägga en och en halv timme tillsammans med The Answer Man.

Betyg: 7/10

Alice in Wonderland (2010) Betyg: 6/10

Med spänning så ger jag mig an Tim Burtons filmatisering av Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Burton har gjort den som en slags uppföljare till de traditionella Alice-berättelserna, och i filmen är nu Alice 19 år gammal. Hon har sedan länge glömt bort sin barndoms besök i Underlandet. När hon idag överraskas av ett frieri så flyr hon och trillar åter igen ned i ett kaninhål till Underlandet. Alice möter åter igen de välkända figurerna, men hon tror naturligtvis att alltsammans är en dröm. Hur skulle det kunna vara något annat? Den ondskefulla röda drottningen härskar i Underlandet, och Alice blir varse om att de tror att hon har återvänt för att sätta stopp för röda drottningens välde.

Som vanligt har Tim Burton en oklanderlig känsla för det visuella, och naturligtvis så har han designat en värld som är typiskt Burtonesqe. I sedvanlig ordning anlitar han sin hustru Helena Bonham-Carter och Johnny Depp till ett par av huvudrollerna. Ett roligt gästspel göra av Little Britains Matt Lucas som gör en dubbelroll som Tweedledee och Tweedledum. Skådespelarna är halvt datoranimerade, vilket ger dem fantastiskt fantasifulla utseenden. Handlingen är som sagt välbekant, och det känns samtidigt välbekant och samtidigt fräscht. Tyvärr så tycker jag ändå att det storyn är den svagaste länken i filmen. För den är oerhört snyggt gjord, och jag är säker på att stora barn älskar den här filmen. Men för mig landar det i slutändan på ett medelbetyg. Bra, men inte toppen!

betyg: 6/10

The Lovely Bones (2009) Betyg: 4/10

Peter Jackson gör comeback efter succén med Lord of the Rings-filmerna. Och för den som inte känner till Jacksons tidigare filmer, så kan The Lovely Bones ses som ett extremt lappkast. Filmen handlar om mordet på en 14-årig flicka i en amerikansk småstad på 1970-talet. Hon berättar själv historien från himlen. Vi får först följa händelserna som leder upp till mordet, och sedan även det som händer efteråt och hur hennes död har påverkat hennes familj.

Filmen är ganska annorlunda berättad, och i det här fallet så är det inte något som enbart är lyckat. Jackson lyckas fånga en oerhört mörk och obehaglig stämning som gör filmen bitvis nästa outhärdlig att se, åtminstone för småbarnsföräldrar. Filmens mördare, suveränt spelad av Stanley Tucci, är så fruktansvärt obehaglig att man mår illa. Men det är absolut inte det här som gör att filmen inte når hela vägen fram. Det är något i berättarstilen och blandningen mellan djup mörk realism och fantasiinslagen från himmelen som inte riktigt klickar för mej. Jag tycker att det känns som om Jackson inte riktigt visst vad det var för en slags film han ville göra, och sedan blev det lite pytt i panna av alltihop. Definitivt en välgjord film, men rent krasst så är den inte jättebra. Rekommenderas till stöddiga föräldrar som tror att de inte bli illa berörda av filmer. Jag är övertygad att det här kommer att överbevisa dem.

Betyg: 4/10

Extras (2005-2007) -TV-serie - Betyg: 10/10

Hur följer man upp en tv-serie som The Office, som vann i princip alla priser som gick att vinna och har hyllats av en hel värld. Ricky Gervais och Stephen Merchant hade just den utmaningen, och antog den med att göra Extras. Här möter vi Andy Millman (Gervais) och Maggie Jacobs (spelad av nykomlingen Ashley Jensen) som båda försöker slå sig fram som skådespelare. Men det är inte lätt, det är uteslutande statistroller (på engelska "extras", därav titeln) som de erbjuds. Vi möter därför Andy och Maggie när de befinner sig på diverse film och tv-inspelningar. Vid inspelningarna träffar de på diverse betydligt mer kända skådespelare, som alla spelar sig själva fast i rejält skruvade versioner. I ett avsnitt möter vi en egocentrerad Ben Stiller som skryter om sina filmframgångar, samtidigt som han regisserar en film om balkankriget. Vi träffar även en sexfixerad, Oscarslysten Kate Winslett, och Orlando Bloom som fallit för myten av sig själv som sexsymbol. Alla stjärnorna som gästar serien bjuder rejält på sig själva. Men Andys karriär är riktigt död. Inget händer, och hans fullkomligt inkompetenta agent tillför absolut inget. Mot slutet av säsong ett så blir dock BBC intresserade av en tv-serie som Andy skrivit ett manus till. I säsong två så får vi följa Andy genom framgången baksidor, eftersom tv-serien inte blev något i närheten av vad han tänkt sig, istället känner han hur han har sålt ut sig och självföraktet blir en tung börda att bära.

Precis som i The Office så valde Gervais/Merchant att än en gång endast göra två serier á sex avsnitt samt ett avslutande julspecialavsnitt. Det är ett lyande drag eftersom det hjälper till att säkerställa att man kan hålla en extremt hög klass på alla ansnitt. Även om något enstaka avsnitt kanske inte brillierar som övriga, så är det framför allt kring gäststjärnorna som det vacklar emellanåt. T ex så är Samuel L Jacksons gästspel inte något särskilt underhållande, medan i Sverige mindre kända skådespelare som Les Dennis är alldeles strålande. Bland övriga gästartister återfinner vi bland andra Ian "Gandalf" McKellen, Robert DeNiro, David Bowie samt Daniel "Harry Potter" Radcliffe. Den kanske allra bästa gäststjärnan är Shaun Williamson som i England är välkänd för sin medverkan som Barry i EastEnders. Han spelar sig själ som en riktig loser, vars karriär har gått i kras, och idag har han samma agent som Andy. Barry är återkommande genom hela serien och blir en ständig referenspunkt för hur framgång kommer och går, inte minst när vi ser hur Andy plötsligt börjar nå framgång.

Serien bygger precis som The Office på att det ska bli jobbigt och pinsamt, men i Extras är tempot betydligt högre än i föregångaren. Det här är precis hur bra som helst och jag skrattar massor. Och många gånger sitter jag och vrider på mej eftersom är så fruktansvärt ångestframkallande pinsamt mellan varven.

Gervais är så klart bra. Ashley Jensen som tidigare gjort en del tv-serier är ett fynd, med lysande komisk timing. Hon har många scener med Gervais, och lyckas med konststycket att många gånger stjäla scener från honom. Likaså är Stephen Merchant (som enbart gjorde någon biroll i The Office) riktigt rolig som agenten. Det här är komedi när den är som allra bäst!

Betyg: 10/10

Wimbledon (2004) Betyg: 8/10

Peter Colt är en tennisspelare som har sett sina bästa dagar, och även under de bästa dagarna så var han aldrig riktigt med i toppen. Vid 31 års ålder för han en tynande tillvaro med en 119e-plats på världsrankningen. Det är snart dags för Wimbledonturneringen, och Peter tänker avsluta sin karriär efter turnerningen. Men precis när turneringen ska inledas så träffar han Lizzie Bradbury, en amerikansk stjärnspelare. Det uppstår ljuv musik och plötslig har något hänt med Peters självförtroende och han spelar tennis på en nivå som han aldrig gjort tidigare.

Wimbledon är framför allt en riktigt bra romantisk komedi som utspelar sig i idrottsmiljö. Tennisscenerna är snygga och spännande, men det blir aldrig påfrestande mycket slagdueller. Med andra ord så kan även vi som inte är tennisfrälsta uppskatta filmen. Huvudrollerna spelar av Paul Bettany och Kirsten Dunst, och jag tycker att de är ett synnerligen välkomponerat kärlekspar. Charmiga Dunst kanske måhända inte visar ett lika brett spektra av sin talang som i Marie Antoinette eller The Virgin Suicides, men ärligt talat så behövs det inte i den här filmen. Jag gillar filmen riktigt mycket, för den är varm och mysig. Det är så klart ingen riktigt "fin" film, men varför ska alla filmen vara det egentligen. Det här är riktigt bra underhållning och i genren romantisk komedi (eller sportfilm) så är det här en toppfilm.

Betyg: 8/10

Whip it (2009) Betyg: 6/10

Sjuttonåriga Bliss mammas högsta dröm är att dottern ska bli en skönhetsdrottning. Bliss ställer upp på detta och deltar i diverse tävlingar. Men en dag så upptäcker hon något spännande och lockande - roller derby, en hård rullskridskosport för tjejer. I smyg så börjar hon träna och blir uttagen till ett lag. Hon tar sig namnet Babe Ruthless, en blivande stjärna i roller derby. Hon träffar en cool kille, som spelar i ett band. Plötslig börjar hon förstå vilket liv hon vill leva. Men vad ska mamma säga?

Filmen är extra spännande eftersom den är Drew Barrymores debutfilm som regissör. Efter att under hela liv att ha blivit skolad av sin gudfar Steven Spielberg så var Drew tydligen redo att det här steget. Hon har lyckats samla en grupp duktiga skådespelare där i synnerhet Ellen "Juno" Page och Juliette Lewis sticker ut. Filmen har en skön ton, som fascinerande nog känns lite "grabbig" emellanåt. Men jag måste medge att jag många gånger upplevt Drew så lite grabbig (på ett bra sätt). Manuset är helt okej, kanske inte fullkomligt originellt men ändå en bra historia. Summa summarum så blir det en bra film, men inget som riktigt sticker ut. Den saknar det där lilla extra som gör den till en riktig toppfilm. Men mot slutet av filmen så har i alla fall jag blivit rätt så engagerad i sporten roller derby. Och bara en sån sak gör ju filmen värd något extra!

Betyg: 6/10

Legion (2010) Betyg: 1/10

Gud har tröttnat på människorna. Han påkallar apokalypsen. Kampen om mänsklighetens framtid utkämpas vid en vägkrog i en öken i USA. Där befinner den höggravida servitrisen Charlie och snart dyker ärkeängeln Michael upp.

Jag gillar generellt filmer som baserar sig på religiösa teman, varför jag glatt kastade mig över Legion. Tyvärr så är det en oerhört tunn smörja, med dialog så dålig att man kräks. Och förutsägbart, jodå. Vad sägs om kombinationen änglar, apokalyps och en höggravid kvinna. Någon som vill dra några slutsatser och gissa lite kanske!?

Filmen innehåller två kända skådespelare. Dennis Quaid, vars insats är godkänd, men som inte sticker ut i detta gäspningarnas hav. Dessutom är Paul Bettany (albinon i Da Vincikoden). Hans insats är lika endimensionell som en albinos färgskala.

Filmen innehåller en hel del fightscener, vilka är lika originella som en svensk polisfilm. Apokalysens förkämpar är zombieliknande varelser. En timme in i denna outhärdliga film kommer jag på mig själv med att sitta och önska mig att dessa zombies ska komma ut ur rutan och ta livet av mig så att jag inte ska behöva genomlida mer av denna vidrigt dåliga film.

Betyg: 1/10

Talladega Nights (2006) Betyg: 2/10

Vem gillar inte en riktigt kul komedi emellanåt. Den behöver inte vara speciellt intelligent, bara den är riktigt kul. Vad sägs om en film om racing med komedistjärnan Will Ferrell (Anchorman, Wedding Crashers), Sacha Baron Cohen (Borat, Bruno, Ali G). Toppa detta med den riktigt duktige John C. Reilly (Boogie Nights, Gangs of New York) och 2000-talets komedikung Judd Apatow som producent (Superbad, Knocked up, 40 year old virgin). Detta måste ju bli hur bra som helst! Eller??

Filmen handlar om racingstjärnan Ricky Bobby (spelad av Ferrell) och hans bästa kompis Cal (Reilly). Ricky Bobby vinner varenda race, men så en dag så kommer en fransk monsterförare (Cohen) in på touren.

Som ni säkerligen förstår så är det inte handlingen som är intressant i den här filmen, utan det är så klart skämten. Nu är det bara ett problem, filmen är i total avsaknad av roliga skämt. Istället så är det en fånig soppa med förutsägbara försök till skämt. Det här är en Will Ferrell-film när den är som allra sämst. Jag är ytterst förvånad att Judd Apatow varit med och tagit fram den här filmen. En av de allra västa sakerna med den hör filmen är att den är nästan två timmar lång. Det blir nära nog outhärdligt, men även om den hade varit en halvtimme kortare så tvivlar jag på att den hade varit något att hänga i julgranen.

Om man ska framhålla filmens förtjänster så har den ett bra soundtrack, och trots allt så drog jag på smilbanden ett par gånger under filmen. Det sistnämnda räddade filmen från ett ännu sämre betyg. Undvik den här filmen till varje pris! Vill du se en kul komedi så finns det hur många som helst bättre att välja.

Betyg: 2/10

Der Untergang / Undergången (2004) Betyg: 8/10

En tysk filmatisering av Hitlers sista dagar. Den utspelar sig med andra ord i den berömda bunker där Hitler slutligen tog sitt eget liv. Baserad på Hitlers sekreterares berättelse ger den en välbehövlig verklighetsförankring till händelseförloppet.

Att det inte är några kända (läs Hollywoodkända) skådespelare i filmen tycker jag enbart förhöjer. Tack vare detta så känns det äkta´, och inte minst Bruno Ganz i rollen som Adolf Hitler är brilliant. Han verkligen ÄR Hitler, för efter bara en stund så glömmer man att det är en skådespelare i arbete som man betraktar. Riktigt bra!

Jag är inget stort fan av krigsfilmer generellt, därav att den inte får allra högsta betyg. Men Der Untergang är riktigt, riktigt välgjord. Ett tidsdokument och en viktig bit av modern historia som jag tycker att alla borde se.

Betyg: 8/10