12 years a slave (2013) Betyg: 8/10

Det är 1800-tal i USA. Solomon Northup, en svart fri man boende med fru och barn i New York, blir kidnappad och förd till amerikanska södern där han blir såld som slav under namnet Platt. Som svart man i södern har han inga rättigheter, och han får snart lära sig att inte uttala vare sig sitt riktiga namn eller hans prekära situation. Men Solomon vill såklart inget hellre än att åter bli en fri man och återförenas med sin familj.

En av årets mest Oscarsnominerade filmer. Baserad på verkliga händelser, tydligen så var denna slags kidnappning inte helt ovanligt på den tiden. Filmen är såklart gripande, men tyvärr lite för lång. Den blir faktiskt lite seg emellanåt. I USA som ju fortfarande håller på och gör upp med sitt förflutna och slaveriet, blir såklart den här filmen extremt hyllad. Och det är med all rätta för det är en bra och sevärd film i ett angeläget ämne. Helt klart värd ett besök till biografen!

Betyg: 8/!0

The Wolf of Wall Street (2013) Betyg: 9/10

När man ska se en ny film av den store Martin Scorsese så är man alltid rädd för att bli besviken. I hans nya film The Wolf of Wall Street spelas åter igen huvudrollen av hans senaste favoritskådespelare Leonardo DiCaprio. Som Jordan Belfort möter vi honom i en raskt berättad kavalkad av händelser om den unga finansmäklaren som kommer till Wall Street bara för att tämligen omgående bli arbetslös. Desperat så letar han efter något annat sätt att försörja sig. När han plötsligt lyckas få jobba för ett företag som säljer "frimärksaktier" så har han hittat sin väg till framgångar. Det dröjer inte länge innan han bryter sig loss och startar ett eget företag. Det dröjer inte länge förrän han är ofattbart rik och lever en framgångssaga utan dess like. Men framgångsvägen är kantad av ett eskalerande drogmissbruk, och FBI blir alltmer intresserade av hans förehavanden då de inte alltid är på rätt sida lagens råmärken. 

Efter tre fulla timmar i högt tempo så är filmen slut. Och ingenstans så kändes den det minsta långtråkig. Tvärtom så har Scorsese expanderat sin lista av filmskatter med ytterligare en pärla. Leonardo DiCaprio har aldrig varit bättre och han är nominerad till en Oscar för årets bästa manliga skådespelare. Tyvärr så har han tuff konkurrens, kanske inte minst från Matthew McConaughey i Dallas Buyers Club. Ironiskt nog så medverkar McConaughey även i The Wolf of Wall Street, där han spelar en slags mentor till Belfort. McConaughey är otroligt bra i denna roll, enligt mitt tycke är detta hans vassaste insats överhuvudtaget.  Fruktansvärt bra! Filmen är även nominerad till fyra andra Oscars, bästa regissör, bästa manus, bästa film, och inte att förglömma bästa manliga biroll där Jonah Hill är nominerad. Åter igen så är jag rädd att priset hamnar hos Dallas Buyers Club där Jared Leto gör ett gripande porträtt.  Jonah Hill slog ju igenom i ett antal filmer som mest går ut på att röka maja, och det är kul att se att han har hittat en mer spännande karriär nu för tiden.

Fascinerande nog så är detta en film som baserar sig på en verklig persons berättelse, för Jordan Belfort finns på riktigt. Medan han avtjänade ett fängelsestraff för några år sedan så hamnade han i samma cell som Tommy Chong (från den knarkromantiska filmdoun Cheech & Chong) som uppmuntrade Jordan att skriva ned sin berättelse. Vi tackar för detta, och vi tackar alla inblandade för en riktigt bra film!

Betyg: 9/10

Oldboy (2013) Betyg: 6/10

Joe Doucett är ett fyllo och en rejäl skitstövel. Efter en riktig svinfylla så vaknar han en morgon upp instängd i ett rum utan någon som helst kontakt med omvärlden. Han vet inte varför han har hamnat där han är, och han vet inte vem som har gjort detta mot honom. Först efter 20 år släpps han ut igen. Han börjar då en jakt för att hämnas på den eller de som gjort detta mot honom, men också så söker han efter sin dotter som han i princip aldrig har träffat.

Till skillnad i finessen som finns i den koreanska förlagan där det finns mycket emotionell vånda för huvudpersonen, så har denna version istället blivit en hämnarefilm. Förvisso med en twist, men likväl så tappar filmen därmed en viktig dimension. Dessutom så blir vissa delar av handlingen lite ologiska/otrovärdiga på ett sätt som inte originalet led av. Spike Lee har dock valt att hålla sig ganska så nära originalets grundhandling, men för övrigt så är många av omständigheterna annorlunda från förlagan. Jag hade förmodligen tyckt bättre om nyinspelningen om jag inte hade sett originalet, men jag måste tillstå till alla er som läser detta: Välj inte att se den amerikanska filmen, utan se den koreanska. Det är en fantastiskt bra film! Till er som har sett originalet, så kan det vara idé att undvika nyinspelningen. Jag är övertygad att många av er kommer att avsky denna film, och att ni för allt i världen inte kan förstå hur jag kan ge den ett så pass bra betyg. Men Spike Lee får likväl oförtjänt mycket skit för den här filmen anser jag. Detta är en välgjord film som liksom originalet lämnar tittaren med en stor klump av ångest i magtrakten. Ett helgerån? Ja, absolut! Värd att se? Ja, jag tyckte det i alla fall! Rekommendation: Se originalet först i alla fall!

Betyg: 6/10

R.I.P.D. (2013) Betyg: 5/10

Nick (Ryan Reynolds) är polis och blir dödad av sin partner i samband med en stor polisinsats. Han hamnar i limbo, ett "mellanläge mellan liv och död" där han får möjlighet att arbeta för R.I.P.D. (Rest In Peace Department), en polisstyrka bestående av döda poliser som kämpar för att hålla dödingar borta från gatorna på jorden. Han paras ihop med den rutinerade ensamvargen Roy (Jeff Bridges). Det dröjer inte länge innan deras arbetsuppgifter korsar väg med det som fick Nick dödad. 

R.I.P.D. har ett riktigt kul koncept, även om parallellen till Men in Black är påtaglig. Bitvis är den riktigt bra, och det finns en del dråpliga scener. Tyvärr så tröskar den till sig rejält framåt slutet och blir i några sekvenser där en riktig dussinfilm. Jag gillade den ändå, och ser gärna om den om ett par år igen. Klart underhållande!

Betyg: 5/10

Fantastic Four (2005) Betyg: 4/10

Den som brukar följa min filmblogg vet att jag gillar de flesta filmgrenrer, men att jag kanske har en liten förkärlek för science fiction och filmatiseringar av serietidningar. Under min barndom var serietidningar min absoluta favoritleksak och jag var speciellt förtjust i superhjältetidningar. En serie som jag verkligen gillade var Stan Lees Fantastiska Fyran som handlar om en kvartett vetenskapsmän som utsatts för kosmisk strålning och fått superkrafter. Mr Fantastic har en elastisk kropp och är förmodligen den smartaste mannen i universum.  Invisible Woman kan bli osynlig men kan även skapa osynliga ogenomträngliga sköldar. Human Torch kan brinna, kasta eld och flyga. The Thing är superstark och fysiskt osårbar pga sin superhårda stenliknande hud. Tillsammans bildar de Fantastic Four, och den stora charmen med serien är den rappa dialogen och dynamiken mellan de fyra. 

I mitten av 00-talet så gjordes två filmer om dessa hjältar, varav den första är föremål för den här texten. Här får vi följa deras bakgrundssaga, hur de fick sina krafter, och hur de kämpar mot Doctor Doom som i samma olycka fick krafter men som valde att inte använda dem inom lagens råmärken.  Handlingen är tyvärr alltför tunn och det händer egentligen inget annat än att de får sina krafter och bestämmer sig för att använda dem till att göra gott. Filmen lider verkligen av den tunna handlingen. Då spelar det ingen roll hur mycket jag gillar serietidningen. 

Betyg: 4/10

Off the Black (2006) Betyg: 7/10

Nick Nolte är ju en gammal hjälte, först i Rich Man, Poor Man (de fattiga och de rika), sedan i filmer som 48 Hours. Han har alltid varit en skicklig karaktärsskådespelare, som sällan gjort dåliga insatser även när en del filmer han medverkat i knappast hållit måttet. För några år sedan så figurerade han i en riktigt bra film som tyvärr inte fick så speciellt mycket uppmärksamhet utanför filmfestivalsvängen - Off the Black. Här spelar han en gammal basebolldomare som lever ett ganska miserabelt liv. Han blir inbjuden till en återträff för sin skolklass i sin hemstad. I alla år har han struntat i alla sådana träffar. Men den här gången är det något som gör att han vill åka dit. Han "anställer" en ung basebollspelare att föreställa hans son och tillsammans åker de dit.

Noltes insats i filmen är riktigt vass. Det är bitvis extremt plågsamt att se en del smärtsamma scener, för så bra är Noltes insats och manuset. En mycket sevärd film. 

Betyg. 7/10

Snabba Cash 3: Livet Deluxe (2013) Betyg: 7/10

Så var det dags för film tre i Snabba Cash-serien, baserad på böckerna av Jens Lapidus. Här får vi åter möta JW men framför allt Jorge. Här handlar det om en uppgörelse med den jugoslaviska maffian i Sverige. Vi möter maffiadottern Natalie och infiltratören Martin som lever under maffiabossen Radovans vingar. Samtidigt håller Jorge på med en stor kupp som ska bli hans sista innan han rar sig tillbaka med sin kärlek Nadja. 

Jag har gett alla tre Snabba Cash-filmerna en varsin 7a i betyg. Alla filmerna har bra tempo, bra skådespeleri och en bra story i grunden. Imponerande! Livet Deluxe är kanske t.o.m. den bästa av de tre. Det är mörkt, jobbigt, men omöjligt att slita sig ifrån.

Betyg: 7/10

The Office (US) Säsong 1-9 (TV-serie) (2005-2013) Betyg: 9/10

När det utannonserades att man skulle göra en amerikansk version av Ricky Gervais och Steven Merchants lysande brittiska tv-serie The Office så suckade jag djupt. Varför skulle man ge sig på ett sådant helgerån? Jag ignorerade den amerikanska serien under flera år, men till slut när den var inne på typ fjärde säsongen så råkade jag se en bit av ett avsnitt på tv och blev lite nyfiken. Jag beslöt mej för att ge serien en chans och började naturligtvis med den sex episoder långa (korta) säsong 1. Bitvis var det precis så illa som jag hade fruktat. En del av de första avsnitten var sämre kopior av den engelska förlagan. Man hade tagit en storyline och gjort om den till ett amerikansk format, men högre tempo och mer direkta skämt. Som tur var så hade jag läst att serien utvecklades rejält när de blivit varma i kläderna. Detta gjorde att jag gav mej an säsong 2 och det tog inte alltför många avsnitt innan jag insåg att det här var riktigt bra. Det var inte bara en sämre karbonkopia, utan istället hade man gjort något eget av det. Istället för David Brent så möter vi en annan värdelös chef Michael Scott (Steve Carell), med andra egenskaper än förlagan. Det finns en romantisk historia precis som i den engelska förlagan, men istället för Tim & Dawn så möter vi här Pam & Jim (Jenna Fischer och John Krasinski). Istället för Garth så har vi Dwight. Och på samma sätt så fylls kontoret ut med spännande karaktärer som med tiden var och en blir föremål för många dråpligheter. Seriens kvalitet växte fantastiskt bra under några säsonger, och runt säsong 4-7 så var det den absolut roligaste amerikanska sitcomserien som sändes. Sedan hoppade Steve Carrell av serien och de fick hitta nya grepp på hur de skulle gå vidare. Under säsong 8 så gjorde man detta ganska bra, men i säsong 9 så är det tyvärr tydligt att seriens storhetsdagar är passerade. Detta insåg man nog också själva och lät säsong 9 bli den sista. Det är på inget sätt en dålig säsong, men efter några riktigt fantastiska säsonger så kändes den som ett par snäpp sämre tyckte jag. 

Som helhet så kan jag varmt rekommendera amerikanska versionen av The Office. Att gå igenom alla de 187 avsnitten är en underbart rolig upplevelse, och jag ser fram emot ett någon gång åter plöja hela serien. 

Betyg: 9/10

Phil Spector (2013) Betyg: 6/10

Många känner till den legendariske musikproducenten Phil Spector, som jobbat med John Lennon, Beatles, Ramones, Tina Turner, Cher och många andra. Känd för låtar han skrivit/producerat som You've lost that lovin' feeling, Da-doo-run-run, Be my baby, Unchained melody och många andra popklassiker. På senare år blev han mycket uppmärksammad för en mordrättegång där han åtalades och fälldes för mord på en ung kvinna vid namn Lana Clarkson. Den här filmen fokuserar uteslutande kring den rättegången mot Phil Spector. Vi får främst se spelet bakom försvarsadvokaternas arbete med den minst sagt excentriske Spector (spelad av ingen mindre än Al Pacino). Hans sjukliga advokat spelas av Helen Mirren, så det är minst sagt tunga skådespelare i huvudrollerna. Filmen bärs också mycket riktigt upp av dessa två extremt duktiga skådisar, och handlingen är helt klart intressant. Man har valt en tydlig vinkling kring rättegången, och om den är nära sanningen eller inte är svårt att avgöra utan att djupare ha satt sig in i alla aspekter av rättegången.

Är filmen bra då? Jo absolut, men ingen toppfilm. Klart intressant och sevärt, även om jag gärna skulle se en film om hans fantastiska karriär istället. Numera sitter han i fängelse på livstid, och mycket tyder väl på att det är där han kommer att spendera resten av sitt liv så han tidigast vid 88 års ålder skulle kunna bli frigiven. Ett sorgligt slut på ett liv som på många sätt innoverat popmusiken. Men hans excentricitet har genomsyrat hans liv, och det var väl den som slog över till slut!?

Betyg: 6/10

Dallas Buyers Club (2013) Betyg: 7/10

En av de mest nominerade filmerna inför årets Oscarsgala är Dallas Buyers Club med Matthew McConaughey i rollen som den AIDS-drabbade cowboyen Ron Woodroof. Efter en initial tid där han vägar att tro att han skulle kunnat fått "den där sjukdomen som bara drabbar homosexuella" så ger han sig in i en jakt på behandlingar. Vid den här tiden (1980-talet) så är det AZT som är det vanligaste (enda?) godkända läkemedlet. Men AZT ger fruktansvärda bieffekter, och verkar inte heller vare sig bota eller förlänga patienternas liv. Ron söker då alternativa kurer, och kommer vid ett besök i Mexico i kontakt med en (f.d.) läkare som ordinerar honom en cocktail av vitaminer med mera. Ron börjar smuggla in dessa piller till USA för att sälja till andra drabbade. Han skaffar sig en affärsparter i den svårt AIDS-drabbade transsexuella Rayon (Jared Leto). Tillsammans startar de "Dallas Buyers Club" där medlemmarna får gratis medicin, för att undvika att bli arresterade för olaglig försäljning av läkemedel. 

En sån här film är ju som gjord för att ge ett Oscarsregn, och tyvärr så känns det som att det är precis detta man har haft i åtanke när man producerat Dallas Buyers Club. McConaughey faller precis in i den cliché som Kate Winslet driver med i Ricky Gervais lysande tv-serie Extras, dvs att man ska spela vissa roller för att vara säker på att vinna en Oscar (gravt handikappad, efterbliven, aidssjuk, cancersjuk och vad var det mer?). Matt går "all in" i sin roll och ser fysiskt utmärglad ut. Han gör helt klart en stabil insats i filmen, även om han bitvis överskuggas av Jared Leto (bägge har nominerats). Det bör naturligtvis nämnas att filmen är baserad på verkliga personer och händelser, vilket ju inte gör den mindre intressant.  Jag tycker att DBC är en riktigt bra film, även om jag inte skulle hylla den förbehållslöst som många recensenter har gjort. Sevärd - definitivt! Det är en film som man inte bör missa! 

Betyg: 7/10

Escape Plan (2013) Betyg: 7/10

Stallone och Schwarzenegger, jo jag tackar ja. Här spelar Sly Stallone Ray Breslin en ledande expert på fängelsesäkerhet. Han jobbar som konsult och låter sig bli inspärrad på olika fängelser incognito. Sedan försöker han hitta svagheter i fängelsesäkerheten för att sedan genomföra en rymning. Efter att ha rymt från varenda högsäkerhetsfängelse i USA så kontaktas han av CIA för att vara med och testa ett nytt fängelsekoncept som de tror ska vara omöjligt att fly ifrån. Ray accepterar och kastas in i fängelset, men märker snart att han har blivit lurad. Han är inte där för att testa fängelset, utan han har blivit undanröjd. Han börjar fundera på hur han ska kunna fly, en till synes omöjlig uppgift. Han tar snart hjälp av Rottmeyer (Schwarzenegger), en annan av fångarna.

Regisserad av vår egen Mikael Håfström. Riktigt underhållande film som har en del inte helt förutsägbara förvecklingar. Gubbarna kan minsann ännu. 

Betyg: 7/10

The Blue Lagoon (1980) Betyg: 3/10

I början på 80-talet så var Den Blå Lagunen en otroligt populär film, inte minst bland tonårstjejer. I den får vi se hur en båt kapsejsar till havs och de enda tre som tar sig iland levande till en öde är två barn och en gammal sjöman. Han hinner lära dem ett och annat knep om överlevnad på en öde ö innan han dör och lämnar pojken och flickan ensamma på ön. Åren går och de växer upp och upptäcker både "det ena och det andra" om saker i livet....

Filmen blev Brooke Shields stora genombrott, och även Christopher Atkins fick mycket uppmärksamhet för rollen. Ingen av dem hade väl egentligen någon vidare karriär efter detta likväl. (Undantaget Shields framgångar med komediserien Suddenly Susan (vad tusan den nu hetter i Sverige!?!?) Men rent krasst så är inte skådespelareinsatserna här speciellt mycket att hänga i granen om man ska vara ärlig. En annan sak som hänger ganska mycket i filmen är Christopher Atkins snopp, som man får se en hel del av. För det är mycket naket med både Chris och Brooke. Förmodligen var detta (och sexscenen) den främsta anledningen att så många ungdomar såg filmen när det begav sig. För mej är Blå Lagunen mest långsam och trist. Visst finns det några scener som är lite bättre, och det är mycket snyggt fotografi, men mestadels är det rejält långtråkigt. Detta var faktiskt första gången jag såg filmen. Med största sannolikhet var det även den sista gången jag såg den. 

Betyg: 3/10