Love and other drugs (2010) Betyg: 8/10

Den grymt skicklige säljaren Jamie Randall är också en kvinnokarl utav rang. När han blir av med sitt jobb i radio/tv-butiken pga av att han haft sex med chefens fru, så slker han en ny utmaning och börjar arbeta som läkemedelskonsulent. Via sitt jobb så träffar han Maggie, en ung kvinna som lider av Parkinson. Han fascineras av henne och inleder en relation med henne. Ingen av dem vill ha något "traditionellt" för hållande, var och en av oilka skäl. Men det blir inte riktigt som de hade tänkt sig.

En riktigt lyckad romantisk komedi, som både är roligt och varm. Man rycks med av de charmiga karaktärerna spelade av Jake Gyllenhaal(Donnie Darko) och Anne Hathaway (The Princess Diaries, Alice in Wonderland), som bägge två gör riktigt starka insatser. Vet dock inte hur jag ska förhålla mig till Jamies bror som spelas av Josh Gad. Han verkar mest spela Jack Black och är utseendemässigt inte olika honom heller. Det är precis som om rollen var skriven för Black, men att han tackade nej till rollen.

Filmen är regisserad av Edward Zwick som för något år sedan gjorde den hyllade Blood Diamond med Leonardo i huvudrollen. Han har lyckats riktigt bra med Love and other drugs, som får ett väldigt bra betyg av mej.

Betyg: 8/10

The Other Guys (2010) Betyg: 2/10

Will Ferrell gör en del riktigt roliga filmer. Han gör också en del värdelösa rullar. Det här är en av de senare. I The Other Guys teamar han ihop med Mark Wahlberg som ett par misslyckade poliser. Marks filmer brukar jag ofta gilla, men komedi är uppenberligen inte hans starka sida. Men det kanske inte är hans fel så mycket som att manuset är fullkomligt uruselt.

Om man ska vara snäll så finns det ett par småroliga sekvenser, som rör Ferrells fru och svärmor. Därför höjde jag betyget ett snäpp.

Herregud, akta er för att se den här dyngan!

Betyg: 2/10

Singles (1992) Betyg: 9/10

Just när grungen var som hetast kom Cameron Crowes relationsfilm som utspelar sig i grungens hemstad Seattle. I filmen förekommer scener från rockklubbar där Alice In Chains och Soundgarden står på scenen. Flera av killarna från Pearl Jam samt Chris Cornell är med i biroller i filmen, och Pearl Jams basist Jeff Ament har gjort en del visuell och grafisk design till filmen. Soundtracket till filmen är ett av historiens bästa någonsin och innehåller nämnda grupper samt Smashing Pumpkins, Jimi Hendrix, Paul Westerberg m fl.

Singles handlar om en handfull människor i 20årsåldern, som alla bor i ett lägenhetskomplex med "ett-sovrumslägenheter" (s.k. Singles). Vi har Cliff, den aspirerande rockstjärnan, som spelas av Matt Dillon och hans flickvän/beundrarinna Janet (Bridget Fonda). Vi har den manstörstande Debbie, och vi har Steve som spelas av Campbell Scott som är en av filmens verkliga huvudpersoner. Han träffar Linda (Kyra Sedgwick) på en rockklubb och efter en lite trevande start uppstår tycke. Men livet är komplicerat och snart finns det svåra beslut att ta ställning till.

I grund och botten är detta en film om relationer och människors längtan efter att ha någon att dela sitt liv tillsammans med. Cameron Crowe, som även gjort filmer som Jerry Maguire och Almost Famous, är en mästare på att skapa nerv i relationer på vita duken. Han lyckas riktigt bra även i den här filmen. Men Singles har ett problem som till viss del återkommit i andra av Camerons filmer - rollbesättningen! Inte så att han inte hittar kompetenta skådespelare, men tyvärr så känns flera av skådespelarna (Campbell och Sedgwick) lite för gamla till de roller de ska spela. Jag har en känsla av att filmbolagen har lagt sig alldeles för mycket i just denna aspekt på Crowes filmskapande. Hade Crowe lyckats casta bättre i dessa roller så hade det här kunnat bli en stor succé för honom.

Men likväl så är det en riktigt bra film, och naturligtvis så är detta för mej ett tidsdokument från en viktig tid i mitt liv. Jag har faktiskt nedgraderat filmen en aning genom åren, men faktum kvarstår - det här är en riktigt fin romantisk komedi.

Var uppmärksam när du ser filmen för det är massor med kända ansikten som passerar. Förutom nämnda rockstjärnor som kan du även se t ex Eric Stoltz (Pulp Fiction), Jeremy Piven (Entourage), Paul Giamatti (Sideways), Tim Burton, Bruce "Subpop" Pavitt, Bill Pullman (Independence Day).

Det här är en film som ligger mej varmt om hjärtat och jag har sett den minst 10 gånger. Det kommer att bli fler visningar.

Ganska nyligen släpptes den för första gången på Bluray med massor av kul extramaterial.

Betyg: 9/10

Cornelis (2010) Betyg: 5/10

Vem kan väl undgå att fascineras av sagan om en av de absolut största svenska nationalskalderna Cornelis Vreesvijk? Mannen bakom den fantastiska sångskatten levde ett brokigt liv, vilket ständigt uppmärksammades i media under hans livstid. Naturligtvis fanns det underlag att göra en film om denna legend.

Filmen rabblar anekdoter i ett rasande tempo, och de flesta av dem är intressanta och underhållande. Men det fungerar inte riktigt rent dramaturgiskt. Det känns som om regissören Amir Chamdin (mest känd som sångare i Inifinite Mass) och manusförfattaren Antonia Pyk har lidit svårt med att inte vilja/kunna släppa en del av anekdoterna om Vreesvijk. Som en följd av detta har vi ett verk som inte riktigt håller som film, även om den är underhållande.

I rollen som Cornelis ser vi den norske rocksångaren Hank von Helvete. Han är förvånansvärt bra, och lyckas dessutom nästan hela tiden att leverera sitt framförande med ett acceptabelt svenskklingande uttal. Likaså så tycker jag att han levererar Cornelis låtar på ett klart godkänt sätt. Annars sticker nog David Dencik som spelar Fred Åkerström ut mest. Filmen känns bra castad generellt.

Många har sett den och ännu fler kommer att se den nu när den precis släppts på DVD. Det är filmen värd, och inte minst är Cornelis själv värd att minnas och uppskattas. Du kan med gott samvete lägga en och en halv timme tillsammans med Cornelis, för du kommer att få se många underhållande scener. Men lite besviken var jag dock, en skickligare regissör hade kunnat göra så mycket mer med den fantastiska berättelse som legenden om Vreesvijk erbjuder.

Betyg: 5/10

The Fighter (2010) Betyg: 9/10

Under flera år har Mark Wahlberg kämpat för att få den här filmen gjord. Det har varit ett riktigt passionsprojekt för honom. The Fighter är den sanna berättelsen om proffsboxaren Micky Ward och hans halvbror Dicky Eklund.

Micky är en ganska lovande boxare som tränas av sin äldre bror Dicky, en f.d. boxare som uppnått viss berömmelse inte minst lokalt för att han golvade Sugar Ray Robinson (även om han till slut förlorade matchen). Deras mamma är manager för Micky, och tillsammans med storebrodern matchar de fram Micky på ett otroligt oproffsigt sätt. Familjen är så mycket white trash som man kan bli. Efter en rejäl utskåpning mot en motståndare som Micky aldrig borde ha mött, så funderar Micky på om han ska lägga av med boxningen. När sedan Dicky som har allvarliga drogproblem åker in i fängelse, så ges Micky en möjlighet att ge boxningen en ny chans på ett helt annat sätt än tidigare.

Filmen är en origie i sorgliga människor och trasiga liv. Familjesammanhållningen i filmen är inte baserad på kärlek utan skräck för modern, i alla fall i huvudsak. Mark Wahlberg spelar huvudrollen på ett övertygande sätt, men det är Christian Bale i rollen som storebror Dicky som fullkomligt överglänser allt i filmen. Och tack vare detta så har han sedan några veckor tillbaka en Oscarsstatyett i sitt hem. Likaså fick Melissa Leo en välförtjänt Oscar för rollen som mamman. Rakt igenom bra skådespelarinsatser. Jag brukar många gånger tycka att filmer som är baserade på verkligheten blir lite förutsägbara och därmed lite sämre än vad de kunnat vara. I det här fallet så tänker jag inte så en enda sekund. Manuset är välskrivet. Storyn är fantastiskt bra. Jag kan inget annat än att buga mej och sedan ropa "Bravo!". För The Fighter lämnar mycket lite övrigt att önska. Det här är en film som jag vet att jag kommer att vilja se om igen ganska snart, och det är en film som jag inte tycker att någon ska missa.

Betyg: 9/10

Sleepless in Seattle (1993) Betyg: 4/10

Tom Hanks spelar den ensamstående föräldern Sam Baldwin som nyligen förlorat sin hustru i cancer. Han flyttar från Chicago till Seattle för att försöka komma över sorgen efter sin livskamrat. Sonen Jonah ringer in till ett radioprogram och ber om hjälp med att hitta en ny mamma eftersom han känner att pappan är ensam och olycklig. När pappan berättar om sig själv och sin bortgångna fru så blir kvinnor över hela kontinenten förälskade i Sam och skickar friarbrev till Sam. En av dessa är journalisten Annie Reed (spelad av Meg Ryan). Jonah fastar för Annies bev och stämmer träff med henne på Empire State Building i New York på Alla Hjärtans dag.

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet när den kom. Meg Ryan stod på toppen av sin karriär efter When Harry met Sally och även Tom Hanks var en av Hollywoods hetaste skådespelare. Fascinerande nog så fick filmen två Oscarsnomineringa bl.a. för bästa originalmanus. Nu börjar ni förstå att jag inte är så imponerad av den här filmen. Jag vill minnas att jag tyckte att det var en bra film när den kom, men idag känns den som en väldigt ordinär romantisk komedi. Slutscenen är snäppet vassare än de flesta i genren, och det kanske är därför som man minns filmen som bättre än vad den faktiskt är.

Betyg: 4/10

Black Swan (2010 Betyg: 6/10

Darren Aronofsky har gjort en lång rad filmer som varit kritikerrosade. Från debuten med Pi via Reqiuem for a Dream och The Fountain till 2008's The Wrestler med Mickey Rourke i huvudrollen. Precis som i Black Swan så möter vi en individ som kämpar med karriären. Istället för en avdankad boxare så möts vi stället av Nina en ung balettdansös som kämpar för att ta det sista steget mot toppen. När hon får möjligheten att kämpa om att få dansa huvudrollen i Svansjön ställs hennes talang i kontrovers med hennes begränsningar. Medan hon är tekniskt fulländad så saknar hon den mörka glöd som krävs för den ena delen av rollen. Hon är den vita svanen, men hon behöver hitta den svarta svanen inom sig. Hennes intensiva vilja att nå målet gör att hon tvingar sig själv genom skärelden för att nå dit. Men hur mår Nina egentligen?

Black Swan är suggestiv och väldigt intensiv. Det är en film om besatthet och ska absolut inte misstas för ett drama. Den innehåller definitivt beståndsdelarna för ett drama, men den är så mycket mer. Framför allt så är det är tät thriller i dansmiljö. För den dansintresserade så är Black Swan såklart en njutning. Även för mej som är komplett ointresserad av balett så är en del av danssekvenserna väldigt snygga och tilltalande. Black Swan är ett väldigt bra hantverke, men som film lyfter den aldrig till de riktigt höga höjderna. Det råder dock inga som helst tvivel om att Natalie Portman förtjänade sin Oscarsstatyett för den här rollen. och det är för hennes förträffliga skådespelarinsats som gör att man måste se Black Swan.

Betyg: 6/10

The Nines (2006) Betyg: 6/10

I The Nines får vi möta Ryan Reynolds i tre roller. Han spelar skådespelaren som hamnat i problem med lagen och får gömma sig i husarrest under några veckor. Han spelar manusförfattaren som kämpar för att få sin nya tv-serie i produktion. Slutligen så spelar han en dataspelsutvecklare som fått motorstopp i obygden och som lämnar sin familj vid bilen för att söka hjälp. Till en början är dessa berättelser utan samband, men allt eftersom så dyker sammanhanget upp. Och vad menas med de gåtfulla Niorna som dyker upp för dem hela tiden?

The Nines är en spännande thriller vars handling har flera dimensioner som man får pusselbitar av under resans gång. Man kan dra parallellen till t ex Memento, som förvisso är en betydligt bättre exekverad film. The Nines är en ganska bra film, men den lyfter aldrig till de riktiga höjderna. Ryan Reynolds klara av att hantera trippelrollen på ett bra sätt, så att vi aldrig blandar ihop de tre personerna. Men manuset är inte så originellt som det försöker vara. En bra film för den som gillar genren, men defintivt inget nyskapande.

Betyg: 6/10

Never let me go (2010) Betyg: 8/10

Vi får följa tre personer Ruth, Kathy och Tommy under deras uppväxt på ett barnhem på engelska landsbygden. Kathy (Carey Mulligan från An Education) är kär i Tommy (Andrew Garfield från The Social Network). Ruth (Kiera Knightley) blir avundsjuk på deras täta relation och förför Tommy. Men det är inte ett vanligt barnhem de bor på. Det här är ett hem för "givare" de klonade personer vars syfte är att donera organ till "vanliga" människor. Filmen utspelar sig i en alternativ nutid där man gjort stora medicinska framsteg och lyckats förlänge medellivslängen för människor till över 100 år. Men det har sitt pris, i alla fall för givarna. Men filmen handlar inte om teknik och framtidsscenarios. Det är en film om relationer, kärlek och drömmar. För givarna accepterar sitt livsöde. De vet att de efter tredje eller fjärde transplantationen kommer att "slutföra". Men drömmen om att få några extra år tillsammans är det som driver dem framåt.

Never let me go är en riktigt stark film som förmedlar mycket känslor. Men man häpnas över att ingen av givarna protesterar kraftfullt mot det livsöde som väntar dem. Bra skådespelarinsatser och ett starkt manus av Alex Garland (The Beach, 28 days later, Sunshine).

Betyg: 8/10