lördag 31 juli 2010

Inception (2010) Betyg:10/10


Filmen Inception har varit omgiven av en mystik som saknat motsvarighet. Skådespelarna har varit belagda med munkavel, och de har respekterat denna fullt ut. Journalister över hela världen har försökt få en inblick i Christopher Nolans nya film, utan att få ut egentligen något. Och när en trailer äntligen kom så var den svår att greppa. Man behövde alltså se filmen för att få reda på vad den handlar om (tills nu när man kan läsa recensioner så klart).

Chris Nolan slog igenom med den magnifika Memento, och sedan gjort min personliga favorit The Prestige. För de breda massorna är han dock mest välkänd som mannen som ligger bakom de nya lysande Batmanfilmerna (Batman Begins och The Dark Knight). Förväntningarna på Inception var givetvis enorma, inte minst som Leonardo DiCaprio signat upp för huvudrollen. Inception är en science fiction-film som innehåller extremt lite teknik och väldigt mycket handlar om det mänskliga psyket. Faktum är att en stor del av filmen utspelar sig i det mänskliga psyket. I den tid när filmen utspelar sig finns en teknik för att gå in i andra personers drömmar. Den används framgångrikt för att stjäla andras hemligheter och Cobb (DiCaprio) är den allra skickligaste av dessa. Tyvärr så har hans yrke förorsakat att han idag är efterlyst i sitt hemland USA och inte kan återvända dit till sina barn. En dag så erbjuds han ett extremt svårt jobb där uppdragsgivaren utlovar att belöna honom genom att se till att hans juridiska problem i hemlandet ska försvinna för alltid så att Cobb kan återvända hem. Men är uppdraget ens möjligt att genomföra? Istället för att stjäla information så ska Cobb gå in i en mäktig företagsledares drömmar och inplantera en tanke hos honom. Till och med Cobbs närmaste medarbetare tvivlar på att det är genomförbart.

Chris Nolan har lyckats väva samman en spännande och fascinerande film, och det gäller att hänga med så att man vet vad som händer. Det är inte en film som egentligen är svår att förstå, men man kan inte sitta och sova för då är man snart borta. Starka skådespelarinsatser rakt igenom, där Leonardo sparras med Joseph Gordon-Levitt (som ju nu börjar bli rejält etablerad i de stora sammanhangen) och Ellen Page (en personlig favorit som ni läst tidigare här på bloggen).

Men varför får filmen inte ett riktigt toppbetyg? Jag är inte överdrivet förtjust i de utdragna James Bond-liknande actionsekvenserna, och det är något som saknas för mej. Kanske tycker jag att handlingen blir lite för förutsägbar, och jag kommer ganska snabbt på vad det kommer att vara för en twist på slutet. Men efter slutscenen spelats upp så kan jag ändå inte riktigt släppa filmen, för jag fortsätter och fundera över vad som är dröm och vad som är verklighet i filmen. Kanske är filmen ännu bättre än vad jag just nu tror?! Jag ser fram emot att se den igen på DVD.

2013-06-06 - Uppdatering
Efter att ha sett om filmen för tredje gången, så måste jag uppgradera betyget och det räcker inte med ett steg. Inception är faktiskt fullt ut en riktig toppfilm. Fantastiska skådespelare, grym scenografi, otroligt genomtänkt manus, väl exekverat av Chris Nolan. Mina tidigare synpunkter på actionscenerna var som bortblåsta när jag såg filmen igår kväll. Det här är en film att se, och se om flera gånger!

Betyg: 10/10

You're Welcome America (2009) Betyg: 3/10


eller som den heter i sin fulla titel: Will Ferrell: You're Welcome America - A Final Night with George W Bush. Det här är en show som Will Ferrell har gjort utifrån sina populära imitationer av förre presidenten på Saturday Night Live. Den här showen gavs strax efter att Barack Obama hade tillträtt som ny president, och är sannolikt Will Ferrells avsked till karaktären. I 90 minuter kör han för fullt och pratar igenom sin historia. En del av de personer han refererar till kanske inte är lika välkända för oss icke-amerikaner. Bitvis är det kul, men det är alldeles för långt och till slut känns det som att koka soppa på en spik. Se den om du vill vara med och håna Bush, men ha inte alltför höga förväntningar. (Det är faktiskt roligare att se Michael Moors's Fahrenheit 9/11 om du vill skratta åt George W. Bush.)

Betyg: 3/10

lördag 24 juli 2010

Arn - Hela historien (2008) Betyg: 3/10


Jag kan medge att jag uppskattade böckerna om Arn. Tack vare att man har läst dessa så är det ju faktiskt lite spännande att få se filmatiseringen. Som så många gånger förr så är det svårt att undvika besvikelse med denna slags transformeringar. Jag valde att undvika biografversionerna till förmån för den mer fullmatade tv-versionen.

Arn växer upp på 1100-talet i Västra Götaland. Vid ung ålder råkar han ut för en olycka och hans mor lovar Gud att om han blir frisk så ska han "ges" till kyrkan, vilket också inträffar. När han efter denna period återvänder till sin fars gård, träffar han snart sitt livs kärlek Cecilia. Men deras kärlek ses inte med blida ögon av alla, och de döms av kyrkan att vara separerade i 20 år. Cecilia hamnar i ett kloster, medan Arn skickas iväg till det heliga landet för att bli Tempelriddare.

Jag kan villigt medge att det var kul att få se Arn som spelfilm, men naturligtvis så är det hela en relativ besvikelse. Trots ganska låga förväntningar så tycker jag inte att det är speciellt bra. Jag häpnas över bristerna i dramaturgi och skådespeleri, men likväl så vill jag ju se serien till sitt slut. Joakim Nätterqvist och Sofia Helin som spelar huvudrollerna är acceptabla, medan Gustaf Skarsgård överraskar negativt. Även om den genomusle Morgan Alling inte var lika dålig som han brukar vara i den här rollen (som han i mitt tycke var fullkomligt fel för) så vill jag ändå helst stänga av så fort hans nuna dyker upp. Stellan Skarsgård verkar gå på tomgång (eller kanske rutin).

Som helhet är det inte en bra film. Visst är den ett sätt att döda några timmar, och det är inte ointressant att få se hur böckerna gestaltar sig på film. Men det är inget jag skulle rekommendera, men det behöver jag väl knappast göra eftersom de flesta av er redan har sett filmerna.

Betyg: 3/10

Apan (2009) Betyg: 3/10


Jesper "Farväl Falkenberg" Ganslandt har skrivit och regisserat Apan, en film med Olle Sarri i huvudrollen. Olle spelar Krister som en morgon vaknar upp och märkar att han är täckt av blod. I vardagsrummet ligger en död kvinna. Krister ger sig skyndsamt ifrån huset och försöker sköta sina vardagliga sysslor som vanligt.

Filmen är oerhört mörk. Man får inte tydligt veta vad som har hänt, eller vem som är skyldig, även om det känns som om Krister är gärningsmannen. Man färdas tillsammans med Krister genom ångesten han lever med.

Olle Sarri är fullkomligt lysande i sin roll, och filmen är stilistiskt väldigt genomtänkt och lyckas hålla en linje rakt igenom filmen. Men det räcker inte, det här är ingen särskilt bra film. Apan är fruktansvärt långsam. Det känns som ett antal scener helt saknar syfte medan andra är på tok för långa. Och i slutändan är filmen ändå inte längre än 80 minuter. Jag kan inte annat än säga tack för ett bra försök, bättre lycka nästa gång.

Betyg: 3/10

söndag 18 juli 2010

Zombieland (2009) Betyg: 8/10


Världen har drabbats av ett virus och nästan hela befolkningen har blivit zombies. De sista människorna är jagade av zombierna som inget hellre vill än bita dem och göra även dem till zombies. I denna värld, Zombieland, träffar Columbus (Jesse Eisenberg) och Tallahassee (Woody Harrelson) på varandra och slår följe.

Storyn är enkel, men den berättas i ett högt tempo och med massor av humor. T ex så har Columbus en massa regler som man ska följa för att överleva. Dessa illusteras lysande under filmens första minuter. Woody Harrelson är lysande sin roll som en kakletare (Twinkies). Men allra bäst är nog filmens cameo/gästspel, som jag inte tänker avslöja. När du ser detta så kommer du att veta vad jag menade! Kul också är att se Abigail Breslin (Little Miss Sunshine) som Zombiejägare.

I en genre som jag egentligen inte är så förtjust i (zombierullar) så är detta en alldeles lysande film. Framför allt så är det en riktigt kul komedi! Och är det något som jag gillar så är det en underhållande komedi. Bra jobbat!

Betyg: 8/10

Valentine's Day (2010) Betyg: 2/10


En romantisk komedi om Alla Hjärtans Dag (Valentine's Day på engelska) med massor av populära skådisar som Julia Roberts, Shirley MacLaine, Jessica Alba, Kathy Bates, Jessica Biel, Patrick Dempsey, Jamie Foxx, Bradley Cooper, Eric Dane, Jennifer Garner, Anne Hathaway, Ashton Kutcher och Queen Latifah. Låter det lovande? Det är det inte. Filmen är i avsaknad av en bra handling, och istället blir det som ett collage av klipp från diverse såpoperor. Det är många parallella handlingar och en sak har de gemensamt, alla är lika ljumt engagerande. Allt går ut på olika vändningar i relationer under en Valentine's Day.

Tack vare en del bra skådespelareinsatser så är filmen uthärdlig, men det här är ett typexempel på blaskig hollywoodsmörja. Det här är en film som inte kan engagera särskilt många. Få lär älska den, men å andra sidan så är den så oengagerande att få lär hata den också. För mej är den en axelryckning.

Betyg: 3/10

lördag 17 juli 2010

License to wed (2007) Betyg: 5/10


Det unga paret ska gifta sig och går till hennes familjepräst för att boka tid för bröllopet. De får välja mellan en tid om två år, eller en tid om tre veckor (ett återbud). De väljer det sistnämnda. Prästen har två villkor för brudparet. För det första så ska de gå en äktenskapskurs för prästen, för det andra så får de inte ha sex under resten av tiden till de är gifta. Kursen visar sig bli en prövning för det unga paret, och man börjar undra hur det egentligen står till med prästen. Är något konstigt?

Robin Williams spelar prästen medan John Krasinski (Away we go, The Office US) och Mandy Moore (Saved, Ryan Adams sängkammare) spelar det unga paret. Även om detta var ett steg i rätt riktning för Williams, så är inte detta heller tillräckligt bra. Man kan konstatera att Robin på senare tid tycks sakna fingertoppskänslan för att välja bra roller. Antingen är rollerna supertunga, mörka och seriösa (men kanske inte i jättebra filmer) så som One Hour Photo. Eller så är det lättvindiga komedier utan bra manus, så som denna. Naturligtvis så finns lysande undantag så som Good Will Hunting och Fisher King, men ärligt talat så var det rejält länge sedan han gjorde dessa filmer. Mina förväntningar om att detta ska bli en bra film ligger istället framför allt hos John Krasinski, som ju visat sig vara en lysande komediskådis. Han levererar en del även i denna film, men manuset känns alltför ordinärt för att det ska bli riktigt bra.

License to wed håller definitivt som en 90 minuters underhållning, om man inte har alltför höga förväntningar så kanske man t.o.m. kan tycka att filmen är ganska bra. För mej landar den som en medelmåttig rulle, som definitivt går att se. Men om några månader så har jag förmoodligen helt glömt bort filmens existens.

Betyg: 5/10

Coming to America (1988) Betyg: 7/10


Coming to America är en klassiker med Eddie Murphy. Detta är definitivt är en av hans bästa och roligaste filmer. Prins Akeem av Zamunda fyller 21 år och ska få träffa sin blivande hustru. Men Akeem vill inte gifta sig i ett arrangerat äktenskap, utan av kärlek. Pappa Kungen skickar då iväg honom till USA i några veckor i syfte för att han ska få dessa galna tankar utagerade. Men Akeem tänker annorlunda. Han tänker åka till USA för att hitta den sanna kärleken och sin framtida drottning. Och var ska man så söka om inte i Queens?

Som sagt så är detta en av Eddies bättre filmer, tillsammans med Beverly Hills Cop och Trading Places. Ett bra manus, med en lagom engagerande handling. Framför allt så finns det en hel del skratt i filmen. Och om inte det räcker så kan man njuta av Murphy och Arsenio Halls många rollfigurer vardera. Eddie Murphy som en åldrande jude på frisörsalongen går inte av för hackor. James Earl Jones (rösten bakom Darth Vader) levererar en riktigt bra passning till sin rollfigur i Star Wars. För den som dyrkar SW-filmerna blir Coming to America ett måste att se enbart på denna merit. Coming to America är över 20 år gammal, men den håller faktiskt riktigt bra fortfarande.

Betyg: 7/10

tisdag 13 juli 2010

Crazy Heart (2009) Betyg: 8/10


Jeff Bridges spelar den åldrande countryartisten Bad Blake. Han har under flera år fört en tynande tillvaro, där han för sitt levebröd turnerar land och rike runt. Men nu för tiden så är spelningarna på små ställen som bowlinghallar ute på landsorten. Bad Blake är ganska svårt alkoholiserad och har börjat get upp om framtiden. En dag så intervjuas han av en ung kvinna (spelad av Maggie Gyllenhaal), och tycke uppstår mellan det omaka paret. I samma veva får Bad Blake ett erbjudande att vara förband på en riktigt stor spelning för sin forna protegé Tommy Sweet (Colin Farrell). Kan livet äntligen vara på väg att vända lite för Blake?

Det här är en väldigt bra musikfilm, som lyckas hålla en bra balans emellan musik och handling. Ibland låter man musiken ta för stor plats i den här kategorin film, men i Crazy Heart så ges den exakt rätt utrymme. De musikframträdanden man ser (Bad Blake och Tommy Sweet) för handlingen framåt istället för att bli mellanspel i den. Att sedan de musikaliska inslagen håller en hög klass gör ju inte saken sämre. Såväl Jeff Bridges som Colin Farrell visar sig vara fullt kompetenta sångare och musiken som producerats av T-Bone Burnett är av toppklass. T-Bone fick även en Oscar för detta. Likaså fick Jeff Bridges en välförtjänt Oscar för sin rollinsats, och även Maggie var nominerad. Bra skådisar, bra handling, bra musik = en riktigt bra film! Rekommenderas varmt!

Betyg: 8/10