En svensk film om en klassåterträff, där den mobbade tjejen kommer med och ska säga ett par sanningens ord till sina plågoandar nu 20 år senare. Kan det vara något? Vid en första anblick kan detta vara en "vanlig" klichéfylld svensk film, eller i bästa film ett hyfsat drama. Och det är ju en svensk film, så nej det är förmodligen inget för mej.... Men ändå kände jag mig manad att se Återträffen. Den har fått fantastiska recensioner, ifrågasatts i media, och hyllades nyligen med ett par Guldbaggar bl a för bästa film.
Filmens bakgrund är mycket intressant. Skriven och regisserad av Anna Odell, som också spelar filmens huvudroll......som Anna Odell. Vem är då denna Anna Odell? Hon fick mycket stor uppmärksamhet för ungefär fem år sedan när hon iscensatte ett konstfackprojekt där hon simulerade en psyksjuk självmordsbenägen kvinna och blev intagen på psykakuten. Dagen efter avslöjade hon att detta var ett konstprojekt. Anna iscensatte en situation som liknade en hon själv befunnit sig i ett antal år tidigare. Hon blev sedermera åtalad och dömd till dagsböter bl a för "oredligt förfarande". Min egen reaktion vid händelsen vill jag minnas var att detta var en person som var uppmärksamhetskåt och jag tyckte agerandet tyvärr kändes poänglöst. Men denna Anna har nu fått möjlighet att göra en film och då har hon åter igen valt att vända blicken mot sig själv och jobbiga händelser i hennes liv. Återträffen består av två distinkta delar. Den första är en spelfilm om en klassträff, där Anna i rollen som sig själv drar upp allt jobbigt hon genomlidit under nio års grundskola. Sedan övergår filmen till en slags metafilm, där Anna söker upp de forna klasskamraterna för att visa dem filmen och samtala med dem om deras upplevelser från skoltiden. Allt är sedan iscensatt av skådespelare, och personernas har fått andra namn i filmen då Anna själv sagt att hon inte är intresserad av att hänga ut andra människor. Att det inte handlar om att hämnas.
Sällan sitter jag efter att ha sett en film och känner mej så totalt överkörd som jag gör efter att ha sett Återträffen. På ett sätt så är filmen 85 minuter kompakt ångest från vägg till vägg. Samtidigt så är den så enormt tänkvärd. Den skapar tankar och funderingar hos den som ser filmen. Dels kan man blicka tillbaka till sin egen skoltid och fundera över de situationer man själv upplevt där mobbing i olika former förekommit. Alla kan relatera till detta, om man rannsakar sig själv. De flesta av oss har förmodligen i någon form bidragit till mobbing, antingen genom aktivt eller passivt agerande. Dessutom så har jag en teori att de flesta av oss också upplevt att de utsatts för mobbing i någon form under livet. Det finns en bred skala för vad som är mobbing och jag anser att det är den enskilda individens upplevelse av detta som avgör vad som faktiskt är mobbing. Om du dessutom är förälder så skapar filmen också eftertanke kring hur det kan vara att se sitt eget barn utsättas för mobbing eller utfrysning. Som sagt, Återträffen är en film som sätter igång tankeapparaten rejält. Men det är inte bara utifrån detta som den ska bedömas. Jag ger filmen högsta betyg och håller den som en av de bästa svenska filmer jag någonsin har sett. Det är en film som förvisso har en del skådespelarinsatser som inte är av toppklass, men den BERÖR på ett sätt som är underbart. Och formatet för filmen är riktigt vass, med de två delarna.
Kan jag få vara så naiv att erkänna att jag faktiskt vill tro att vi blir bättre människor genom att se den här filmen eftersom den tvingar oss att se på oss själva även om det är kan vara jobbigt? Antingen du tar filmen på det sättet, eller om du bara ser den som "underhållning" så är detta en film som du inte kan se och vara helt oberörd.
Betyg: 10/10
