Four Lions (2010) Betyg: 9/10

En engelsk pärla! Fyra muslimska killar har gått samman och bildat en egen terroristcell. De planerar att utföra bombdåd av självmordstypen. Det finns dock ett problem, de är puckon. En dag händer det som de drömt om, de har via en farbror fått kontakt etablerad i mellanöstern och två av dem ska få åka iväg och få utbildning inför deras jihad.

Ett mycket allvarligt ämne, och filmen är som ni säkert kan lista ut tragikomisk. När filmen är slut så sitter man med ett underligt leende på läpparna och undrar vad som egentligen föregick. Ska man skratta eller gråta? Mitt svar är att man primärt ska skratta, men filmen föranleder eftertanke.

Inte en enda skådespelare som jag kände igen, primärt britter med arabiskt ursprung. Det finns dock inget att anmärka på insatserna, filmen är utomordentligt väl castad. En av årets bästa filmer hittills!

Betyg: 9/10

Farsan (2010) Betyg: 6/10

Josef Fares är tillbaka. Den här gången är han lite sämre på allt jämfört med tidigare. Det känns som om vi har sett ganska mycket av Farsan förut. Skämten är snarlika de från Jalla Jalla och Cops. Vi får till och med en något malplacerad spring och jagascen. Återanvända skådespelare som spelar liknande roller som i hans tidigare filmer förstärker känslan av att vi har sett det förut.

Den här gången försöker Fares göra en relationskomedi och spelar på mänskliga känslor. Den handlar om det unga paret som inte kan få barn, utan ska adoptera. Men eftersom mannen inte vågar berätta detta för sin pappa så ställer de till med en charad och klär ut kvinnan med lösmage. Fares lyckas hyggligt med att göra sitt relationsdrama, men filmen blir lite för stereotyp för att verkligen väcka känslor hos i alla fall mej.

Men Farsan är långt ifrån dålig, dock så lämnar den en hel del kvar att önska i mitt tycke.

Betyg: 6/10

The Last Kiss (2006) Betyg: 7/10

Zach Braff från Scrubs och imponerande Garden State spelar huvudrollen som Michael i den här relationskomedin. Han och hans flickvän Jenna har precis upptäckt att de är gravida, och Michael börjar känna hur hans framtidsutsikter plötsligt ser allt mer förprogrammerade ut. Och det värsta är att runt omkring dem så finns ett antal förhållande som inte fungerar. Jennas föräldrar har allvarliga problem. Två är bästa kompisarnas förhållanden har eller håller på och kraschar. Mitt i detta så träffar Michael en collagestuderande som inte generar sig för att visa vad det är hon vill ha, nämligen Michael.

Alla som är, eller har varit i en relation, kan förmodligen hitta något att relatera till i den här filmen. Men som tur är så är det väl långt ifrån alla relationer som urartar så som ett par av filmens relationer har gjort. Ändå så blir den bitvis smärtsam att se. Men det är underhållande också, för det finns en del kul scener. Och ibland så är det mysigt och charmigt. Mycket känslor blir det? Ja och nej. För det skulle kunnat vara en riktig kioskvältare, men filmen når inte fullt ända fram. Likväl så är det en riktigt bra film.

Betyg: 7/10

Futurama: Bender's Big Score (2008) Betyg: 5/10

Jag är sedan länge ett fan av tv-serien Futurama (som nyligen återupptagits efter några års uppehåll). Under mellanperioden gjordes fyra långfilmer varav detta är den första av dem.

Futurama utspelar sig i framtiden, strax efter nästa millennieskifte. Vi får följa Fry, som blev nedfrusen i vår tid och tinades upp 1000 år senare. Vid hans sida finns hans avlägsna ättling Professor Farnsworth, cyklopen Leela och den odräglige roboten Bender. I den Bender's Big Score utsätts de för internetscam (kortbedrägeri) vilket får katastrofala följder. Efter ett tag nästlas vi in i en handling där tidsresor och tidsparadoxer duggar tätt.

Jag måste säga att även om jag gillade filmen hyggligt så tycker jag inte att det riktigt höll för långfilmsformatet. TV-serien känns betydligt mer rätt. Tidsparadoxerna blev till slut rätt tjatiga. Men visst finns det många skratt i filmen. Har du sett mycket eller allt av tv-serien så ska du såklart se Bender's Big Score. Annars gör du mer rätt i att börja att kolla in Säsong 1 av serien.

Betyg: 5/10

Star Trek (2009) Betyg: 7/10

Det är lika bra att jag erkänner det direkt! Jag har aldrig varit något riktigt Star Trek fan. I ärlighetens namn så har jag inte sett mer än något enstaka avsnitt av t-serierna, och inga av de tidigare filmerna. Men eftersom den här filmen fått sånt extremt högt betyg på IMDb så blev jag nyfiken.

Det här är en tidig berättelse om Kirk, Spock och de andra besättningsmännen på USS Enterprise. Man får bakgrundsberättelser om karaktärerna och man får vara med när de först träffar varandra. Lite som man gjort i t ex Batman Begins eller Wolverine med andra ord. Ett grepp som fungerar riktigt bra här också. Bra casting hjälper filmen också. Samspelet mellan Chris Pine (Kirk) och Zachary Quinto (Spock) är riktigt bra. Quinto är ju som bekant också riktigt bra som Sylar i Heroes. Kul förresten att se läckerbiten Zoe Saldana utan att hon är blå. Simon Pegg ger oss lite komedi i rollen som Scotty.

Som helhet är filmen snyggt gjord, och bra berättad. Det känns som om det är en massa insidegrejor som de hängivna fansen kan ta till sig. Även om de går förbi mig, så känner jag av att de finns där. Men det är inget som stör filmupplevelsen, då detta är smart och smakfullt gjort. Jag är överraskad att jag tyckte att Star Trek-filmen var så här pass bra. Rekommenderas således till alla vänner av science fiction, även oss som inte är hängivna "trekkies".

Betyg: 7/10

Fish Tank (2009) Betyg: 6/10

15-åriga Mia har svårt att hitta sin plats i livet. Hon bor tillsammans med sin lillasyster hos deras ensamstående mamma. Relationerna mellan de tre är långt ifrån funktionella, och Mia söker lindring i alkohol. Sannolikt ett beteende hon lärt sig från sin mamma. När mamman träffar en ny pojkvän så förändras livet för dem alla tre, och för Mia blir det allt svårare att förstå var hon hör hemma i den här världen.

Fish Tank är en stark brittisk film som blivit rosad av kritiker världen runt. På samma sätt som i "Precious" så tycker man instinktivt illa om mamman i filmen. Men det är viktigt att se att vi även i mammans får följa en trasig människa. Jag tyckte filmen var stark, men kanske lite segdragen. Det är i alla fall något som saknas för att även jag ska klassa den som en toppfilm. Jag gillar att filmen inte är övertydlig om vilka poänger den vill göra, så som ofta amerikansk film kan vara.

Betyg: 6/10

Little Nicky (2000) Betyg: 6/10

Tycker du att du har en jobbig situation att leva upp till dina föräldrars och omgivningen förväntningar på dej. Då kanske du kan tänka dej hur det är för Nicky. Hans pappa är ondskans härskare, djävulen, helvetets regent. Nicky är en timid kille som inte är intresserad av tortyr och annan "vardagsmat i helvetet". Hans 2 bröder är ett par riktiga tuffingar som tycker att Nicky är en mes. När pappan beslutar sig för att fortsätta härska istället för att lämna över till någon av sönerna beslutar de två andra sig för att lämna helvetet och ställa till det på jorden. Genom att de lämnar helvetet så börjar pappa Satan att bokstavligen brytas ned och falla i bitar. För att rädda sin pappa tvingas Nicky att likaså bege sig till jorden för att återföra sina bröder till helvetet.

Det här är inte en film vars handling man ska ta på alltför mycket allvar. Faktum är att man gör bäst i att inte ta den på minsta allvar alls. I huvudrollen som Little Nicky ser vi Adam Sandler, och här gör han kanske ett av sitt livs allra värsta rollprestationer. Genom hela filmen agerar han med en fånig grimas och ett löjligt talfel. Fruktansvärt plågsamt och inte det minsta roligt. Men däremot så är filmen som helhet rolig, emellanåt t.o.m. riktigt rolig. Det finns massor med schyssta flirtar med hårdrocksgenren. Hårdrocken är ju "som bekant" djävulens musik! Little Nicky har dessutom en spektakulärt bra rollbesättning, med namn som Harvey Keitel (pappa djävulen), Rodney Dangerfield (Nickys farfar Lucifer, helvetets skapare), Rhys Ifans (brorsa 1), Patricia Arquette (tjejen som Nicky förälskar sig i), Reese Withespoon (mamma), Quentin Tarantino (domedagsprofet) samt ett gäng Saturday Night Live-skådisar så som Dana Carvey, John Lovitz och Kevin Nealon.

Jag tycker filmen är riktigt underhållande, kul men inte spektakulär eller speciellt originell. Sandler sänker filmen minst ett betyg. Och slutligen, missa för allt i världen inte bonusmaterialet. Det finns en skitbra dokumentär om rockmusik med intervjuer med massor av rockmusiker (Ozzy, Gene Simmons, Dio).

Betyg: 6/10