Del två i den nya serien om Apornas Planet har nyligen gått upp på bio. I Sverige fick den en lustigt översatt titel: "Apornas Planet: Uppgörelsen". Men gryning och uppgörelse är väl ungefär samma sak???
Här möter vi 10 år senare åter igen Caesar som är uppvuxen bland människor och som nu blivit apornas ledare. Genetiskt utvecklade så har se skapat sig en egen stad i vildmarken strax utanför San Francisco. En stor del av mänskligheten gick under i den virusepidemi som drabbade oss som en epilog från film 1. Aporna har under många år inte haft någon kontakt med människor, och undrar om de fortfarande existerar. Men en dag så kommer en liten grupp människor i deras väg. Det finns en överlevarkoloni inne i San Francisco, som nu desperat söker efter sätt att få elektricitet. Nu blir bägge grupperna medvetna om varandra existens och ser varandra som ett hot.
Riktigt bra uppföljare på en bra "förstafilm". Åter igen så dominerar Andy Serkis som CGI-spelar Caesar och som dessutom har coachat de andra CGI-skådespelarna. Aporna är fantastiskt snyggt gjorda, det står helt utan tvivel. Men det som imponerar allra mest är det nyanserade manus som gör detta till en film om relationer. Filmen är rejält känslosam, samtidigt som den är fylld till bredden med välgjord action. Förmodligen så är filmen t.o.m. bättre än den första filmen, även om det inte räckte att nå ett steg högre på betygsskalan. Väl värd att se om det blir någon mer regnig dag den här fantastiska sommaren!
Betyg: 8/10
Något bättre än första filmen - mer omfattande drama och tänkvärdheter gör att jag tycker den är något bättre. Får samma betyg av mig.
SvaraRaderaDet jag "störde" mig lite på: Aporna rörde sig exakt som människor i vissa scener, främst Ceasar. Jag kan inte förstå poängen i detta? Kommer inte ihåg hur Ceasars kropprörelser utspelades i första filmen, om det var så att hans kropprörelser var aplika till att börja med och sedan förvandlades människolika pga att han tillbringade mycket tid med människor kan jag förstå?
Mr Andy Kaufman