RocknRolla (2008) Betyg: 3/10

 

Ibland undrar jag om Guy Richie gör parodi på sina egna filmer. Eller har han bara fastnat i ett ekorrhjur som han inte vet hur han ska ta sig ur? Han gör samma typ av filmer i liknande miljöer med liknande karaktärer och med samma cinematiska stil. I RocknRolla, som för övrigt måste vara den fånigaste titeln på något kreativt verk sedan Judas Priest gav ut en CD med i princip samma titel i början på 70-talet, får vi se storyn om några lånehajar och andra skummisar som är i händerna på dessa.

 

Jag är inte speciellt förtjust i Guy Richies berättarstil, och tyvärr så engagerar den här filmen mej knappt alls.

 

Betyg: 3/10

Bronson (2008) Betyg: 5/10

 

Tom Hardy spelar Michael Peterson som begår brott, hamnar i fängelse och utvecklar ett alter ego . Charles Bronson. Eller egentligen, den typ av karaktärer som Bronson brukar gestalta i sina filmer. Trots att Hardy gör en habil insats i rollen, men trots detta så blir det aldrig riktigt intressant. Aldrig dåligt heller å andra sidan. En medelmåttig film med andra ord. Intressantast är att den är baserad på en verklig person, och då menar jag inte Bronson utan Peterson.

 

Betyg: 5/10 

 

X-men The Last Stand (2006) Betyg: 6/10

 

När det var dags för del 3 av X-menfilmerna så fick Brett Ratner förtroendet att ta över regisörrsjobbet. Ratner har ingen vidare bra historik i vad han har gjort, utan hans CV påvisar tydligt att han är en rejäl "Hollywood-regissör" som kliver in i alla möjliga projekt. Det finns ingen röd tråd och det handlar inte om filmskapande, utan mer som "en dag på jobbet". Bland hans tidigare av hans filmer finns Red Dragon, nyinspelningen av Manhunter den första Hannibal Lecterfilmen. Även om jag ifrågasatte behovet av en sådan nyinspelning så kan jag konstatera att den var välgjord. Och Ratner gör absolut inte bort sig med X-men The Last Stand. Jag föredrar den faktiskt t.o.m. framför den första filmen, även om den inte toppar 2an.

 

Betyg: 6/10

X2 (X-men 2) (2003) Betyg: 7/10

 

Efter att ha byggt upp med en bra grund i den första filmen så lyfter Brian Singer nivån ett bra snäpp till den andra filmen om X-men. Här får vi följa en story kring ett attentatförsök mot USAs president  där en mutant var nära att döda presidenten. Detta förorsakar en allmän misstro mot mutanterna.

 

Betyg: 7/10

X-men (2000) Betyg: 6/10

Första filmen om Marvelhjältarna X-men regisserades av Brian Singer (The Ususal Suspects). Det gjorde att förväntningarna steg rejält, för det här var innan var och varannan stjärnregissör började regisserad superhjältefilmer.

 

X-men handlar om att delar mänskligheten har börjat muterats och därmed fått superkrafter. Det råder delade meningar om vad man ska göra med mutanterna, många är rädda för dem. Även mutanterna har delats i två läger. De ena tycker att man ska ta strid med människorna för att ta över Jorden, medan de andra (ledda av Professor Charles Xavier, dvs X-.men) vill hitta sätt att samexistera.

 

Förutom att ha en känd regissör så har filmen ett gäng kända skådespelare som: Halle Berry, Hugh Jackman, Patrick "Star Trek" Stewart, Anna Paquin för att nämna några. Men du kommer att känna igen betydligt fler.

 

Når inte de riktigt höga höjderna, men fortfarande på en bra nivå.

 

Betyg: 6/10

Live Free or Die Hard (Die Hard 4.0) Betyg: 8/10

 

Ja det blev ju en fjärde installation i Die Hard-serien. Till min glädje (och förvåning) så var den riktigt bra. Här möter McClane internetbaserade terrorister som hotar att genom att slå ut all kommunikation, el, med mera rasera infrastrukturen för hela USA (sannolikt hela världen logiskt sett, men det här är ju en überamerikansk film så varför bry sig om andra länder). Genom detta ska man då skapa en ny världsordning (USA-ordning?).

 

OK, nu lät det som om jag dissade filmen. Ärligt talat, sånt här bryr jag mig inte så mycket om under tiden jag ser en sådan här film (däremot lite efteråt). Men Die Hard 4 håller högt tempo (såklart) och är tillräckligt engagerande för att funka riktigt bra.

 

Betyg. 8/10

Fuck you, fuck you very much (1998) Betyg: 4/10

Leila K var en rappare som slog igenom i slutet av 80-talet, och som nådde en hel del framgångar fram till mitten på 90-talet när hennes karriär tvärdog. Leila gjorde sig känd för att vara svår (omöjlig?) att samarbeta med, och det var nog detta som till slut satte käpper i hjulen för henne.

 

I filmen får vi se hur den osäkra tjejen Leila gör mörkliga utspel och angrepp mot alla människor i hennes närhet. Och ju närhet är nog det som hon lidit mest av att vara i avsaknad av. Förskjuten av sin familj (för att hon ägnar sig åt musik) så är hon en olycklig och vilsen själ. Man kan inte se den här filmen utan att tycka synd om den trasiga människan Leila El Khalifi.

 

Tyvärr så är filmen amatörmässigt gjort och ihopklippt utan någon som helst känsla för dramaturgi. Och jag tycker också att man inte kommer Leila tillräckligt nära för att förstå mer om henne. Men sevärd är den likväl, men håll förväntningarna nedskruvade. Filmen är ganska kort (under timmen) vilken den faktiskt vinner på.

 

Betyg: 4/10

Bad Santa (2003) Betyg: 7/10

 

Billy Bob Thornton i en av hans karriärs bästa roller, som den nedsupne säsongsarbetande jultomten Willie. Tillsammans med sin kompis, dvärgen Marcus, tar de anställning på varuhus eller köpcentra runt om USA. Och sedan när kassaskåpen är välfyllda efter julhandeln så rånar de dem och drar vidare. Problemet är bara att Willie är en suput av grov kaliber. Hans agerande mot barnen som vill träffa tomten är under all kritik. Och ja, det är väl där som det roliga börjar. Personligen så uppskattar jag verkligen Bad Santa! Jag har könslan av att filmen blev lite förbisedd när den kom, men att den börjar få sin välförtjänta upprättelse nu. Rekommenderas inte minst i jultider, när man kan ha det upp till halsen med sockersliskiga julfilmer. Då blir Bad Santa något som bryter av snyggt!

 

Betyg: 7/10

The Doors - When you're strange (2009) Betyg: 7/10

Istället för att se Oliver Stones filmatisering om den legendariska rockgruppen The Doors och deras mytomspunne sångare Jim Morrison, så kan du se When you're strange som dokumentärt visar berättelsen om gruppen. I Stones version tas svängarna ut lite väl mycket ibland, medan man här håller sig mycket närmare det som verkligen hände. Och tro mej, det som hände är tillräckligt intressant för att fylla en film. Intressant nog så har Johnny Depp talat in berättarerösten, men framför allt så får man här se de riktiga människorna, och framför allt den riktiga Morrison (istället för Val Kilmer). Och de mina vänner för When you're strange sevärd!

 

Betyg: 7/10





Daredevil (2003) Betyg: 5/10

Daredevil är en av de filmatiseringar av Marvelserier som fått sämst bemötande. Och visst, den är inte en av de bästa. Men inte heller är den fullt så dålig som en del kritiker har velat göra gällande. En del av negativ kritik känns som om den är en ren följd av "Hata Ben Affleck"-kampanjen som pågick vid den tiden.

 

Gillar du genren så är den klart värd att se!

 

Betyg: 5/10

Once (2006) Betyg: 4/10

 

En gatumusiker i Dublin (som dessutom är dammsugarereparatör) träffar en tjej som flyttat dit från ett av östländerna. Ljuv musik uppstår i dubbel bemärkelse, dubbel eftersom hon också är musikalisk och de snart börjar musicera tillsammans.

 

Minns nu TV-serien Crocodile Shoes där en kille som hette Jimmy Nail byggde grunden för en musikkarriär. Den var som en enda reklamfilm för hans musik. På samma sätt är den här filmen som en samling musik, men lite prat emellanåt. Det som ger mig något av filmen är att mycket av musiken är förbaskat bra. Glenn Hansard som spelar huvudrollen är ytterst talangfull, och tillsammans med Marketa Irglova som spelar den kvinnliga rollen så har han senare givit ut ett antal plattor under namnet Swell Season.

 

Som film sett är det lite tunnt, men soundtracket kommer jag att lyssna på många gånger!

 

Betyg: 4/10

 

.

 

Melinda and Melinda (2004) Betyg: 6/10

 

Woody Allens film från 2004 fick ganska mycket uppmärksamhet när den kom och så vitt jag minns så hyllades den en del. Den handlar om Melinda, en kvinna med ett tråkigt livsöde och hennes försök att ta sig vidare. Det som gör filmen annorlunda är att vi får se två alternativa versioner på hennes livsöde, den ena är en komedi medan den andra är en tragedi. I respektive version är Melindas bakgrund lite olika, och karaktärerna runt henne är olika. Ett ganske lyckat upplägg och det är rätt intressant även om det inte är någon riktig höjdarefilm. Will Ferrell spelar en typisk "Woody Allen-roll", dvs som Allens alter ego.

 

Betyg: 6/10