Hereafter (2010) Betyg: 7/10

Vi får följa tre livsöden, alla tätt förknippade med döden. Det är den franska tv-stjärnan som har en nära döden-upplevelse när hon råkar ut för en Tsunami i Thailand, en engelsk skolpojke som förlorar sin tvillingbror i en tragisk olycka, och den amerikanske mannen som kan se döda människor genom att röra deras anhörigas händer. Alla har de olika intressen av livet efter döden.

Filmens regissör har det senaste decenniet visat sig vara en ytterst kompetent sådan. Med filmer som Million Dollar Baby, Mystic River, Gran Torino, Flags of our Fathers har Clint Eastwood verkligen blivit en favorit. Hereafter har fått lite blandad kritik. Även om den inte är riktigt lika bra som några av nämnda filmer så är det fortfarande en jättebra film. Clintans lägstanivå nu för tiden är väldigt hög. I huvudrollerna möter vi Matt Damon, Cécile De France och George/Frankie McLaren. En stark, men något lågmäld film. Clintan är som vanligt väldigt duktig på emotionellt engagerande berättande.

Betyg: 7/10

Life as we know it (2010) Betyg 5/10

De blir sammanförda på en blind date av sina kompisar. Det blir en katastrof, de kommer inte längre än till parkeringen. Hädanefter tvingas de träffas hemma hos vännerna. När vännerna tragiskt går bort i en bilolycka så får de ett häpnadsväckande besked. Det omaka paret har fått gemensam vårdnad över vännernas ettåriga dotter. De tvingas flytta in tillsammans i vännernas hus och deras liv har förändrats över en natt. Hur ska de klara av situationen när de inte står ut med varandra.

Som alla förstår så är detta en romantisk komedi, med en något annorlunda touch. Huvudrollerna spelas av Katherine Heigl (Knocked up, 27 dresses) och Josh Duhamel (Transformers). Bägge är kompetenta skådespelare som passar bra i respektive roll. Det här är inte en alldeles tokig film. Den är ganska smakfullt gjord. Naturligtvis så är den förutsägbar, men resan dit är ganska underhållande.


Betyg: 5/10

Let me in (2010) Betyg:6/10

Låt den rätte komma in var en alldeles lysande svensk filmatisering. Nu har det gjorts en amerikansk nyinspelning. Handlingen är förflyttad från Blackeberg til New Mexico. Annars är ganska mycket sig likt. Filmen har bibehållit mörkret som präglade originalfilmen. Den utstötte 12-årige Owen blir kompis med den nyinflyttade Abby. Hennes vänskap hjälper honom att möta sina demoner, medan hon har sina egna.

Som vi alla vet så är detta sällan särskilt lyckosamt med nyinspelningar. Men Let Me In har inte gjort alltför stora avsteg från originalet. Det är väldigt välspelat, och tempot påminner om originalfilmen. Men den fantastiska nerv som fanns i Tomas Alfredssons film infinner sig inte riktigt. Det är bra, medan Låt den rätte komma in var lysande. Se den svenska filmen istället!

Betyg: 6/10

The King's Speech (2010) Betyg: 9/10

Det är tidigt 1900-tal. Prisen av England har fruktansvärda problem med att tala inför folk. Hans far kungen är hård mot honom och sätter press att han ska klara av detta. Det blir bara pannkaka av alltsammans. Som tur är så är det hans storebror som ska ärva kungatronen. Men prisens hustru försöker hjälpa honom genom att hitta en logoped som är känd för sina annorlunda men effektiva metoder. Kungen dör, och storebror tillträder som ny kung. Men ett problem seglar upp. Storebror vill gifta sig med sin älskarinna, en amerikanska som är på väg att skilja sig (för andra gången). Det här accepteras inte och han blir tvungen att abdikera. Lillebror är plötsligt kung, och hur ska han kunna hantera det oundvikliga - att tala inför folk?

Det hela är baserat på verkliga personen. Lillebror prisen blev sedemera Kung George VI. Colin Firth är tämligen självskriven för en Oscar för sin rollinsats. Helena Bonham-Carter ligger också bra till i rollen som hans hustru Drottning Elisabeth (a.k.a. Queen Mother). Det här är näligen nuvarande Drottning Elisabeths föräldrar. I rollen som den annorlunda logopeden ser vi Geoffrey Rush (Shine, Pirates of the Caribbean).

En mycket bra film som verkligen rekommenderas! Här kommer det att bli ett gäng Oscarsstatyetter!

Betyg: 9/10

Due date (2010) Betyg: 4/10

Den strikte karriärkillen Peter är på jobbuppdrag på andra sidan USA och när han är på väg hem till L.A. och sin höggravida hustru och den förestående förlossningen råkar han ut för problem. Han blir misstänkt för terrorism på flygplanet och kastas av och hamnar på listan över folk som har flygförbud. Hans plånbok är borta och han hamnar i händerna på flummaren Ethan. Det udda paret ger sig iväg på en bilresa mot västkusten. Naturligtvis går allt fel som kan gå fel och det är väl det som ska vara det roliga.

Det finns säkert massor med folk som tycker om den här sortens film. Och visst, den har sina poänger. Det är en hel del kul skämt, men jag kan inte med den eftersom karaktärerna i den är så stereotypa. Förvecklingarna i filmen är så urbota dumma att jag sitter och vrider på mej. Resultatet blir således att jag sitter och blandar skratten med ångestattacker. Filmen får garanterat ett högre betyg av Nils Poppe-fans.

Betyg: 4/10

The Kids Are All Right (2010) Betyg: 8/10

Det lesbiska paret Nic och Jules har med hjälp av en spermadonator skaffat sig sin egen kärnfamilj. Nu börjar barnen bli stora, dottern Joni ska snart börja på college och sonen Laser är ett par år yngre. Men barnen är nyfikna på vem deras biologiske far är och letar på egen hand upp honom och tar kontak med honom. När föräldrarna får reda på detta så blir snart Paul en del i alla deras liv. Men Nic har väldigt svårt att hantera situationen, och känner sig hotad av Pauls inträde i gemenskapen. Och även om Paul är en hygglig kille så kommer detta snart att få oandade konsekevenser för dem alla.

Det är en varm film där man känner med rollfigurerna. Den besvärliga och kontrollerande Nic spelas övertygande av Annette Benning, medan den mesiga underdåniga Jules spelar av Julianne Moore. Mark Ruffalo är carmig och sympatisk i rollen som donatorn Paul. Manuset är välskrivet och innehåller inga döda stunder. En riktigt bra film som jag varmt rekommenderar!

Betyg: 8/10

Lemmy (2010) Betyg: 6/10

Det spelar absolut ingen roll om man gillar Motörhead eller inte. Gillar man rockmusik så är deras frontman Lemmy Kilmister en arketyp och en legend. Det här är en dokumentär om honom som berättar hans bakgrund och visar lite hus hans liv är idag. Motörhead är ett ständigt turnerande band och sedan 20 år har de haft en svensk trummis i Mikkey Dee. Men filmen fokuserar helt och hållet på Lemmy och vi får möta honom i olika arbetssituationer, dvs musikaliska situationer. Men det är kanske när vi får möta honom på hemmaplan i hans sunkiga lägenhet som det blir riktigt intressant. Han har en rejält dysfunktionell relation med sin ene son, som Lemmy fick med ett one-night-stand. Den andre sonen har han aldrig ens träffat. Lemmys fascination med Nazi-Tyska uniformer blir till ett stort "Jaha?" istället för att ge en bild av en tänkande människa som faktiskt kan förklara detta agerande. Nej jag räknar inte hans motargument till eventuella Nazistanklagelser som särskilt övertygande, och inte heller så politiskt korrekt. (Jag har si och så här många exflickvänner som var svarta, så jag kan ju knappast vara nazist, säger Lemmy.) I filmen får vi också möta många av hans rockstjärnekollegor/kompisar som till stor del fokuserar på vad bra han är på att ta droger och kröka. Allt för att föda den stora rockmyten. Men jag sitter större delen av filmen med ett stort leende och har svårt att slita mej från filmen. För kul och underhållande det är det definitivt! Musiker och rockfans kommer att ha en riktigt kul stund. Övriga kommer knappast att få för sig att se filmen.

Betyg. 6/10

Eat Pray Love (2010) Betyg: 4/10

Julia Roberts spelar den gifta kvinnan som inser att hon är olycklig i sitt äktenskap och beslutar sig för att skiljas. I sitt sökande efter lycka lämnar hon New York och beger sig ut på en reda i ett år. Hon ska tillbringa en period i Italien, en i Indien och slutligen en period i Bali. I Italien tröstar hon sig med mat, i Indien söker hon mening genom bön och meditation, och på Bali....ja just det.

En av de roligast sakerna i filmen är att Tuva Novotny är med och blir kompis med Julia när hon befinner sig i Italien. Filmen har definitivt sina poänger, men den förstörs av de stereotypa bilder som målas upp av de olika länder hon besöker. En okej underhållning för en kväll, men inget bestående. En del snygga miljöer dock. Lite som en reklamfilm för resor.

Betyg: 4/10